Det är lätt att hålla med Håkan Lindhoff och hans uppsatsstudenter då de på DN Debatt 15/3 påpekar att det ägt rum en kraftig ägarkoncentration inom svensk dagspress. De anser att det får märkliga konsekvenser då det innebär att huvuddelen av det svenska presstödet - storstadspressen undantagen - går till borgerlig press och inte till sådan som har anknytning till arbetarrörelsen. Men den analys de gör blir ytlig och felaktigt partipolitiserad.

Orsakerna till koncentrationen är inte politiska utan ekonomiska och den utveckling som ägt rum inom tekniken och på mediemarknaden i stort. Därför får vi delvis samma bild i Sverige som i en rad andra jämförbara länder.

Annonserna är den främsta intäktskällan för flertalet dagstidningar. På detta område har den tidning med högst spridning inom utgivningsområdet en klar fördel. Men förhållandet har blivit mer komplicerat genom att vi fått flera gratistidningar, reklam i radio och tv samt nya spridningsformer genom webb och e-post. Detta har naturligtvis drabbat de marknadsledande dagstidningarna men framför de som har haft en andraposition. Det är inte längre möjligt att - som Lindhoff - säga att den stora dagstidningen har "annonsmonopol".

En rad privat- och stiftelseägda tidningar har förvandlats till tidningskoncerner. Det gäller till exempel Nya Wermlandstidningen, VLT, Nerikes Allehanda, Gefle Dagblad och Norrköpings Tidningar. Man kan beklaga att den kommersiella och tekniska utvecklingen lett till detta förhållande. Men den väsentliga frågan är faktiskt inte ägandet utan hur ägarna förvaltar sina nya tidningar och därmed det presstöd de uppbär för dessa. Och framför allt: Vad hade hänt om andratidningarna inte blivit uppköpta?

Det råder inte någon tvekan om att de tidningar som köpts upp av större koncerner omöjligt hade klarat sig utan nedläggning hade varit alternativet. Det hade inte hjälpt med höjda presstödspengar eller andra åtgärder. Utvecklingen har krävt samarbete framför allt på annonsområdet men också inom teknik och ekonomi. Faktum är också att flera av de pressutredningar som arbetat under de senaste decennierna försökt stimulera till ökad samverkan på alla områden utom det redaktionella.

I dag finns det en rad exempel på där tidningar som varit ägarmässigt självständ-iga, men som nu ingår i koncerner, klarar sig utmärkt. Konkurrensen på de journalistiska och opinionsmässiga områdena har snarare skärpts än blivit mindre. Gotlands Tidningar och Gotlands Allehanda är fullt självständiga redaktionellt och något annat skulle knappast vara möjligt med de normer som journalister och deras chefer arbetar efter.

De anställda står inte med mössan i hand och böjer sig för eventuella önskemål från mer eller mindre avlägsna ägare. De är inte heller för sitt journalistiska arbete beroende av det statliga presstödet. Däremot är tidningskoncernerna det. En rad mindre tidningar som finns inom koncernerna skulle läggas ner eller mista sin journalistiska självständighet om presstödet togs bort.

Det statliga stödet till pressen bidrar i högre grad till den journalistiska mångfalden än kanske någon gång tidigare.