DN Debatt

”Privat kapital behövs för att klara kvaliteten i högskolan”

De senaste årens utveckling mot färre nybörjare i högskolan har förstärkts, skriver Lars Haikola. Här Aula magna, Stockholms universitet.
De senaste årens utveckling mot färre nybörjare i högskolan har förstärkts, skriver Lars Haikola. Här Aula magna, Stockholms universitet. Foto: Jonathan Nackstrand/AFP

Svårt för staten klara uppgiften. Staten snålar inte med resurser till högskolan. Men fokus ligger på forskning. Nu måste vi satsa på själva utbildningen. För att klara det måste breddad finansiering övervägas. Fler intressenter måste ta ansvar, både privata och offentliga, skriver universitetskansler Lars Haikola.

Den högre utbildningen i Sverige brukar ofta rankas högt i olika internationella jämförelser. Och det med rätta; våra högskolor och universitet håller generellt sett en hög kvalitet. Det framgår av årsrapporten från Universitetskanslersämbetet, UKÄ, som ger en bred bild av tendenser i högskolesektorn:

Fler helårsstudenter än tidigare läser på yrkesexamensprogrammen och generella program samtidigt som antalet som studerar på fristående kurser sjunker. Därigenom kan högskolan bättre bidra till att tillgodose arbetsmarknadens behov.

Studiestarten äger rum allt tidigare och det har skett en tydlig föryngring av förstaårsstudenterna på högskolan. Läsåret 2012/13 var hela 61 procent 21 år eller yngre. Förhoppningsvis innebär detta att det blir lättare för människor att tidigt komma ut i yrkeslivet.

Efter den kraftiga minskningen av antalet utländska studenter sedan studieavgifter infördes 2011/2012, tycks vinden ha vänt. Under förra läsåret ökade antalet utländska studenter något igen.

Vi har fått fler välutbildade lärare inom högskolan som är disputerade. Doktorander har också fått en väsentligt tryggare finansiering för sin forskarutbildning än tidigare.

De senaste årens utveckling mot färre nybörjare i högskolan och ökat fokus på forskning har förstärkts under 2013, enligt de nya siffrorna i årsrapporten.

Den här utvecklingen ligger i linje med statsmaktens intentioner. Sverige styr mot tidigare studiestarter och det internationella utbytet ökar igen. Men årsrapporten innehåller också siffror som visar på utmaningar för den svenska högre utbildningen.

Sverige har under lång tid valt att expandera högskolan. Vi har placerat oss högt internationellt sett när det gäller eftergymnasial utbildning och forskning inom högskolesektorn. Samtidigt kan vi konstatera att den största satsningen har skett på forskningsområdet. Jämför man hur mycket som satsas enbart på utbildningsdelen hamnar Sverige precis över OECD-snittet på en 12:e plats, där har vi tappat två platser sedan 2009. Även när man jämför utbildningsnivån i befolkningen har Sverige länge hamnat högt i internationella jämförelser. Men flera länder har under senare år byggt ut den eftergymnasiala utbildningen påtagligt, medan Sverige inte expanderat i samma takt. På senare år har andelen unga mellan 25 och 34 år med en minst treårig högskoleutbildning ökat mindre i Sverige än i flera andra länder och Sverige har tappat två placeringar sedan 2005 i jämförelse med andra OECD-länder.

För att undvika missförstånd: det handlar inte om att den svenska staten är njugg gentemot högskolan. Det är bara det att många andra länder lägger mer pengar på högre utbildning i den hårdnande globala konkurrensen, medan Sverige väljer att satsa på forskning. Det är få länder som gjort så omfattande satsningar inom forskningsområdet. Men det är dags att satsa på utbildningen.

Det är inte realistiskt att tro att den svenska staten är beredd att öka den offentliga finansieringen av högre utbildning ytterligare. I dag är nästan 100 procent av utbildningen finansierad genom offentliga medel. Vi satsade under förra läsåret 74 miljarder kronor totalt sett på högskolesektorn, nästan dubbelt så mycket som på försvaret. Det gör högskolan till Sveriges största statliga sektor med totalt en halv miljon människor engagerade.

Det svenska dilemmat är uppenbart. Vi kan inte begära mer offentliga medel till högre utbildning, men vi måste ändå behålla och helst stärka positionen som kunskapsnation. Så vad göra?

Till att börja med måste vi ställa den grundläggande frågan – vad vi ska ha högskolan till? Varför behövs den? Vi måste avgränsa en tydlig verksamhetsidé och inte nöja oss med att ”allt ska växa”. Sverige skiljer sig från många länder genom att inkludera väldigt mycket i det man kallar ”högskoleutbildning”.

I mitt nya uppdrag som regeringens särskilda utredare kommer jag att se över vilka utbildningar högskolan erbjuder och hur väl de möter behoven. Är utbudet väl avvägt i förhållande till arbetsmarknadens behov, studenternas efterfrågan och rimliga kvalitetskrav?

Utan att föregripa utredningens resultat är min bedömning att det behövs en annan arbetsfördelning än i dag. All högre utbildning behöver inte genomföras i högskolan utan formas kanske bättre i andra organisationer, till exempel yrkeshögskolan.

En diskussion om breddad finansiering av den högre utbildningen är också ofrånkomlig på sikt. Fler intressenter, privata och offentliga, måste ta ansvar.

Frågan om de offentliga resursernas begränsning är långt ifrån högskolans enda utmaning. De senaste årens debatt om svenska studenters allt sämre förmåga att förstå avancerad text och uttrycka sig skriftligt behöver tas på allvar. Likaså är det bekymmersamt att det inom vissa utbildningar bara krävs i princip halvtidsarbete av studenterna. Ett tredje område som kan inge oro är att högskoleutbildning ges en alltför kortsiktig arbetsmarknadsanpassning på bekostnad av högskolans traditionella bildningsuppdrag. Ett självklart mål för utbildning är att det ska underlätta för att få en plats på arbetsmarknaden. Men vi ska inte tro att framtidens behov helt går att planera i förväg. Bildningens betydelse för samhällets innovationsklimat och långsiktiga utveckling ska inte underskattas.

Den enskilt största utmaningen för högskolan är att upprätthålla kvaliteten inom högre utbildning givet de finansiella ramarna. Jag tror att den utmaningen bara kan mötas genom en tydligare avgränsning av uppgiften och en diskussion om möjligheterna till ökad finansiering från andra källor än staten.

I ett internationellt perspektiv har vi all anledning att vara stolta över mycket i högskolesystemet. Men för att behålla konkurrenskraften och statusen som kunskapsnation är det nödvändigt att systemet i alla avseenden blir effektivare och att vi på det sättet får ut mer av varje skattekrona.