En naturkatastrof med enorma proportioner har drabbat Japan. Tusentals människor är döda, hundra tusentals hemlösa, det råder omfattande brist på livsmedel och miljoner är utan el. Dessutom hotas befolkningen av omfattande utsläpp av radioaktiv strålning.

Det är en situation som många av oss i Sverige inte kan föreställa sig och inte tror ska kunna drabba oss.

Men det kan hända och om det händer – vem trycker då på larmknappen? Vem tar helhetsansvaret?

I Sverige behöver vi varken oroa oss för jordbävningar eller tsunamier, men det finns många andra risker som vi ställs inför. Stormar som Gudrun och Per har drabbat Sverige och lämnat människor utan el, avskurna från omvärlden utan möjlighet att få omedelbar hjälp. Vi har haft flera allvarliga incidenter i våra egna kärnkraftverk och flera mycket svåra miljöutsläpp med omfattande skador och sjukdomsspridning som följd, senast i Östersund. Dessutom blev Stockholm utsatt för vad som måste betecknas som ett terroristangrepp i julas. Om WikiLeaks-grundaren Julian Assange blir utlämnad från England till Sverige finns det också risk för omfattande it-attacker. Det är något som potentiellt skulle kunna slå ut hela vårt finansiella system.

Det enda vi kan vara säkra på är att det kommer att hända fler stora olyckor och fler riktade attacker mot vårt samhälle. En del händelser kommer att vara allvarligare än allt vi hittills varit med om.

Om vi backar tillbaka till den 26 december 2004. Tsunamin i Indiska Oceanen drabbade många svenskar som befann sig på semester, men vår egen samhällsstruktur var helt intakt. Trots ett fullt fungerande samhälle bröt ändå krishanteringen samman i Sverige.

Katastrofkommissionen, som utredde den svenska hanteringen av händelsen, riktade hård kritik mot regeringen. Det mesta i det svenska samhället hade brustit eller borde i vart fall ha fungerat bättre.

Sedan dess har regeringen skapat en egen enhet för krishantering, som ska förhindra att nästa kris hanteras lika kraftlöst. Man har även skapat en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), genom att slå ihop ett antal gamla myndigheter. MSB är den myndigheten som ansvarar för att samordna alla aktörer, både offentliga och privata, inför och vid kriser i Sverige.

Problemet i dag är att det svenska samhället inte längre ser ut som det gjorde 2004. I dag utförs en omfattande del av samhällsservicen i det svenska samhället av privata utförare, även inom sjukvården. De verksamheter som fortfarande bedrivs i offentlig regi är även de beroende av privata leverantörer, bland annat för el och mat samt personal genom bemanningsföretag.

Ändå så sker all ”samordning” endast myndigheter emellan. En undersökning gjord i höstas om kommunernas samverkan med det privata näringslivet visade på omfattande brister, sämst var läget i storstadsregionerna. Vilka privata vårdbolag, utförare av hemtjänst, äldreboenden, bemanningsföretag eller utförare av vägunderhåll skulle i dag få igång ett fungerande samarbete med övriga delar av det svenska samhället i händelse av en kris?

Sannolikt inte så många.

Om Sverige i dag drabbas av en allvarlig kris riskerar en del sjukhus på grund av den bristande samordningen att bli utan el, mat, personal och utan leveranser av läkemedel och andra förnödenheter. Utförare av hemtjänst och äldreomsorg skulle inte klara av att sköta sina uppgifter. Kommunerna skulle inte längre veta vilka vårdtagare de har ansvar för, var de bor eller var nycklarna till dem finns. Skulle de lyckas ta reda på detta så har de ändå ingen personal som kan utföra uppdragen. Sjuka människor skulle på grund av bristerna riskera att bli utan mat och vård, vägarna skulle bli oframkomliga och hela infrastrukturen kunna kollapsa.

Sannolikheten att alla svenskar snabbt skulle få relevant information om detta inträffar är liten. De företag som i dag står för den teknik som krävs för effektiv informationsspridning drivs av privata aktörer och ingår inte i det svenska ”samverkandet”.

Många av de problem som lamslog det svenska samhällets förmåga att stötta och informera svenskar efter tsunamin 2004 kvarstår tyvärr i dag.

Japan investerar drygt 30 gånger mer i krisberedskap per invånare än vad Sverige gör. Japan har naturligtvis större behov, men vi i Sverige behöver ändå se över vår beredskap.

Tyvärr finns det ingen som i dag tar ett helhetsansvar. Förutsättningarna för den viktiga samverkan mellan det offentliga och privata Sverige, som måste ske vid en större kris, existerar inte. Våra myndigheter, kommuner och landsting, som har krisansvaret, är så fokuserade på sina egna uppgifter att de förbiser att näringslivet i dag tagit över mycket av den offentliga servicen.

Johan Färm
specialist på samhällets krishantering,
vd BRM Europe AB