Debatten om de usla förhållandena på vissa äldreboenden är bara en bråkdel av det verkliga problemet.

Grundproblemet ligger inte i huruvida äldreomsorgen styrs kommunalt eller privat. Hur skulle man då göra med kommuner som missköter sig, skulle deras enheter konkurrenssättas och bli privata? Problemet är de storas monopol på äldreomsorgen. Kommunerna är de största aktörerna, sedan är det bara några få bolag som exempelvis Carema som driver största delen av äldreomsorgen.

Bakom de stora vårdbolagen står en eller flera riskkapitalbolag vars enda mål är att tjäna pengar. Enskilda eller små bolag har väldigt svårt att etablera sig inom äldreomsorgen vilket enligt min mening är beklagligt.

Anledningen till att mindre aktörer har små chanser är att de stora bolagen är experter på anbudsarbete. Dessutom har kommuner ett regelverk som gör det näst intill omöjligt för exempelvis vårdpersonal att lägga anbud. Det finns vårdpersonal som jag själv, med erfarenhet av äldreomsorgens alla yrkesroller, som verkligen brinner för omvårdnadsarbetet och som vill komma in på marknaden.

Jag lade för några år sedan anbud på den enhet som jag bedrev som verksamhetschef. Jag hade en utmärkt och dokumenterad kvalitet på enheten som uppmärksammades positivt av både tv och tidning. Länsstyrelsen, anhöriga och uppdragsgivare var mer än nöjda. Dessutom var personalens sjukskrivningstal bland landets lägsta. Jag hade mycket positiva referenser från både kommunen och privata aktörer, men alla regler gjorde det omöjligt att få hem anbudet. Jag kunde bedriva ett professionellt omvårdnadsarbete men inte skriva ett professionellt anbud. Det är uppenbart att det är oväsentligt hur verksamheten i praktiken bedrivs.

Jag anser att kommunerna borde luckra upp sina regler för anbudsprocessen och ge små aktörer samma möjligheter att konkurrera som de stora. Dessutom undrar jag om det är så klokt att låta vårdbolag växa så mycket så att riskkapitalisternas intresse väcks. Man bör införa en prövningstid för alla som vinner anbud, med hård kontroll av Socialstyrelsen och Länsstyrelsen.

Vad gäller kvaliteten i äldreomsorgen (både privat och kommunal) är vi tyvärr tillbaka på samma nivå som på 70-talet, om inte sämre. Sjuksköterskor är inte längre arbetsledare utan bara konsultsjuksköterskor. Den mesta tiden sitter sjuksköterskorna och dokumenterar. En sjuksköterska ska vara en del av omvårdnadsarbetet för att kunna fånga upp brister och utbilda vårdpersonalen. Utbildningen ska vara en fortlöpande process. Man ska ställa krav på kommuner och vårdbolag att anställa personal med minst grundutbildning inom omvårdnaden. I dag finns personal som inte har någon utbildning alls. Dessutom har vissa väldigt svårt med kommunikation, vilket kan vara förödande för gamla och sjuka som själva har svårt att kommunicera.

Dokumentation har alltså blivit viktigare än omvårdnadsarbete. Personalen har ingen tid med de gamla. Är det så vi vill ha det när vi själva hamnar där? Det är något för makthavare och Socialstyrelsen att fundera på. De kommer med massa regler som i stället för att förbättra, försämrar omvårdnadsarbetet.

Viktigt att poängtera är att det satsas bra med resurser på äldrevården, men hur vi ute på enheterna förvaltar dessa resurser är avgörande för hur äldreomsorgen utformas. Vi måste tänka på att bygga en äldreomsorg för oss själva och våra anhörigas framtid.

Det är viktigt att chefer på olika enheter har klart för sig att de inte bara har ansvar för personalen, utan även för de gamla och sjuka. Som chef ska man vara medveten om vad som händer i det praktiska arbetet. Man ska våga ställa krav på sig själv och sina medarbetare. Man ska vara närvarande och aldrig vara rädd för att kommunicera med människor. Belöna de som gör ett bra jobb, uppmuntra de som gör mindre bra men är villiga att lära sig. Och sist men inte minst, våga avveckla dem som inte är intresserade och inte ens försöker lära sig.

Ahmed Khan, sjuksköterska med 33 års erfarenhet av äldreomsorg