Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Protest mot maktmissbruk visar ny politisk dimension”

Maktens agerande viktigast. Att ha rätten att fritt välja politiska ledare i demokratiska val är inte det viktigaste medlet för att ge makten legitimitet. Ny forskning visar att en ”renhårig” offentlig förvaltning, med likhet inför lagen och låg korruption, är viktigare, skriver statsvetaren Bo Rothstein.

Protestvågen i Brasilien verkar totalt ha överraskat det regerande Arbetarpartiet, som styrt landet i över ett decennium. Den legendariske förre presidentens Lula da Silvas vänsterparti har skördat stora framgångar som väckt respekt internationellt. Inte minst har man genom ett antal smart konstruerade sociala reformer lyckats lyfta stora delar av befolkningen ur svår fattigdom. Samtidigt har partiet under hela sin tid vid makten varit svårt ansatt av olika korruptionsaffärer som tvingat höga politiker och tjänstemän att avgå.

Protesterna, som nu verkar ha antagit stormstyrka, har till stora delar inriktat sig på just den grasserande korruptionen i det brasilianska samhället. Anledningen till att det brasilianska arbetarpartiet har reagerat minst sagt yrvaket förefaller vara att man alltid sett sig själva som de som protesterade, de utkrävde ansvar av makthavarna som ”den radikala rörelsen”.

Den nuvarande presidenten Dilma Rousseff har i sina försök att blidka de protesterande massorna hänvisat till sin egen bakgrund som vänsteraktivist vilket under diktaturen renderande henne förföljelse, tortyr och fängelse. Nu angrips hon från en radikal rörelse som hon och hennes parti verkar ha svårt att förstå.

Rapporteringen i internationella mass­medier ger vid handen att vad som började som en protest mot höjda busstaxor nu verkar ha centrerats runt frågan om korruption. Det finns nu ett antal forskningsresultat som indikerar att det finns anledning att ta detta på allvar. En central fråga i den statsvetenskapliga forskningen har sedan länge varit vad som skapar politisk legitimitet? Eller uttryckt på annat sätt, vad är det för processer som gör att vanliga medborgare accepterar de politiska makthavarnas rätt att styra över dem?

Det hittills givna svaret, både från de filosofer som sysslar med frågorna om den politiska rättvisans grundläggande postulat, från FN:s deklaration om mänskliga rättigheten, från den omfattande forskningen om demokratiseringsprocesser och från den allmänna politiska debatten, har varit att politisk legitimitet skapas genom demokratiska rättigheter. Om bara människor får rätt att rösta på de partier de vill, om de får rätt att kandidera till politiska poster och om de ges yttrande-, mötes- och åsiktsfrihet, då skapas politisk legitimitet. Om de som styr över oss har kommit till makten genom fria och rättvisa val där de har kunnat få en majoritet bakom sig, då kommer vi att acceptera deras rätt att styra samhället.

Denna teori ligger också bakom den omfattande satsningen på demokratibistånd som kommit att dominera Sidas arbete.

Nyligen har den empiriska samhällsforskningen visat sig ge ett helt annat och tämligen överraskande resultat på frågan om vad som skapar politisk legitimitet. Baserat på den mest omfattande undersökningsdatabasen över människors värderingar som finns, den så kallade ”world value study”, har man kunnat analysera frågan om vad som skapar politisk legitimitet i över 70 länder.

Analyserna visar att när människor världen över bestämmer sig för om de uppfattar den politiska maktutövningen som legitim så är den offentliga förvaltningens agerande betydligt viktigare för dem än deras demokratiska rättigheter. De centrala faktorerna som förklarar politisk legitimitet är sådant som låg korruption, opartiskhet i maktutövningen och likhet inför lagen medan de demokratiska rättigheterna visar sig spela en mer underordnad roll.

Dessa uppseendeväckande forskningsresultat strider mot vad som sedan länge tagits för givet inom demokratisk teori. Detta kan låta märkligt men om man ser till på vilket sätt människor är beroende av politik så är det inte svårt att förklara. Många människor som lever i demokratier bryr sig inte om att rösta eller på annat sätt använda sina demokratiska rättigheter. De kan också leva i samhällen där deras röster inom en förutsebar framtid aldrig kommer att ha någon betydelse … de kan vara socialdemokrater i Vellinge kommun eller republikaner i New York, för att ta två exempel.

I sak betyder detta oftast föga för dem eftersom det bara marginellt påverkar deras liv. Däremot kan det gå verkligt illa för dem om till exempel deras barn inte får den sjukvård de behöver för att de inte har råd att betala de mutor läkarna kräver, om polisen vägrar skydda dem och deras egendom för att de tillhör ”fel grupp”, om brandkåren/ambulansen vägrar komma för att de bor i ”fel” stadsdel eller har ”fel” efternamn eller om de inte kan få de tillstånd de behöver för att driva sitt företag för att de stöder ”fel” politiskt parti.
Favoritism och särbehandling av detta slag är legio i stora delar av världen och inte minst i de flesta latinamerikanska länder.

Numera har vi också ett stort antal mått på ”mänsklig välfärd” där man jämför förhållandena i olika länder. Bland dessa finns sedan länge etablerade mått som spädbarnsdödlighet, förväntad livslängd, läskunnighet och ekonomiskt välstånd men också ett antal nyare mått av typen ifall människorna anser sig nöjda med sin livssituation och om de uppfattar att man i allmänhet kan lita på andra människor.

Även här ger den empiriska forskningen ett överraskande resultat, nämligen att graden av demokrati i ett land knappt spelar någon roll för dessa och andra liknande mått på mänsklig välfärd. Vad som ger positiva effekter på mänsklig välfärd är i stället förmågan att hålla nere korruptionen och om den offentliga förvaltningen agerar efter principer som ”likhet inför lagen”.

De som protesterar mot korruption och maktmissbruk har således alldeles rätt om målet just är att åstadkomma ”mänsklig välfärd”.

Den brasilianska protestvågen kan inte enkelt sägas vara en traditionell vänsterrörelse – vad man främst kräver är något annat, nämligen ”anständighet” i politiken och framför allt ett slut på den omfattande korruptionen.

Man har de senaste åren sett framgångar även i andra länder för partier och politiska rörelser som mobiliserar på vad som på engelska brukar kallas för ”clean government” och som på svenska kunde benämnas ”renhårigt styre”. Ett exempel är den stora framgången för Beppe Grillos ”Femstjärnor-rörelse” i de senaste valen i Italien. Det finns också forskning, från framför allt länder i Östeuropa, som ger vid handen att många politiska partier framgångsrikt har lyckats mobilisera just på frågan om ”renhårigt styre”.

Frågan är således om vad vi ser i Brasilien är början på en ny, betydelsefull politisk dimension som kan komma att ersätta den sedan slutet på 1800-talet dominerande höger–vänster-dimensionen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Välkommen att kommentera på DN Debatt
Nu kan du kommentera artiklar på DN Debatt via tjänsten Ifrågasätt. Kommentarer ska hålla sig till ämnet och hålla god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer. DN och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort inlägg vi bedömer som olämpliga.