Den psykiska ohälsan har ökat mycket bland barn och ungdomar de senaste åren. Det anser varannan mottagning inom BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, i rapporten "Satsa tidigt" från Barnombudsmannen. Ytterligare nästan var tredje säger att den psykiska ohälsan har ökat något.

Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen, har alla barn och unga rätt till bästa möjliga hälsa, samt rätt till relevant sjukvård och rehabilitering. Vi är oroade över de senaste årens utveckling med ökande psykisk ohälsa bland barn och unga.

En av de viktigaste aktörerna för att motverka och behandla ohälsan är landets BUP-mottagningar. 2002 visade vi i en rapport att antalet sökande till BUP hade fördubblats på tio år och att väntetiderna för att få stöd och hjälp kunde vara upp till två år.

Den uppföljande rapport som nu presenteras bygger på en enkätundersökning som gjorts till landets BUP-enheter vintern 2004. Syftet var att få en ny lägesrapport och en fördjupad kunskap om hur de ser på sitt uppdrag och möjlighet att leva upp till detta.

I ett internationellt perspektiv har barn och unga i Sverige god fysisk hälsa, medan allt fler rapporter visar att den psykiska ohälsan ökar oroväckande mycket. Mellan 10 och 15 procent av alla barn söker barnpsykiatrisk konsultation under uppväxten. Oro, ångest, depressioner och självdestruktiva beteenden har fortsatt att öka.

I vår skrift "Upp till 18", som kom 2004, framkom att 10-18-åringar ofta kände sig ledsna. Bland 16-18-åringarna höll 28 procent av flickorna och 11 procent av pojkarna med om påståendet "Jag känner mig ofta ledsen och nere". Försäljningen av antidepressiva medel till 15-19-åringar fördubblades mellan 1999 och 2003. Under 2003 såldes så mycket att det skulle räcka till daglig behandling av 0,7 procent av alla män och 1,7 procent av alla kvinnor i åldern 15-19 år.
När barn och ungdomar kommer i kontakt med barn-och ungdomspsykiatrin är det oftast föräldrarna som tar initiativ till att söka hjälp. Relationen och anknytningen till föräldrarna eller andra vårdnadshavare är det allra viktigaste för ett barn. Men det behövs också ett stödsystem runt barn och unga som kan träda in och ge relevant stöd och hjälp, såväl förebyggande som akut.

Kötiderna till BUP tycks ha minskat något sedan 2002. Under de senaste åren har det gjorts en rad satsningar på psykiatrin och många har arbetat med att minska väntetiderna. 55 procent av mottagningarna anser nu att väntetiderna är godtagbara, medan 45 procent anser att de inte är det. Av 113 mottagningar uppger 90 att de har en väntetid på upp till tre månader för ett första bedömningssamtal.

Budskapet från barn- och ungdomspsykiatrin är entydigt. Det är minskade resurser till skolhälsovård, socialtjänst och primärvård som har lett till att den psykiska ohälsan fortsatt att öka. Problem som inte fångas upp på ett tidigt stadium riskerar att förvärras.

På frågan om mottagningarna anser att den psykiska ohälsan har ökat de senaste tre åren svarar hälften att den ökat mycket. Dessutom svarar 30 procent att den ökat, men inte så mycket, och 2 procent svarar att den inte har ökat medan 19 procent svarar att de inte vet om den har ökat.

Nästan fyra av fem BUP-mottagningar svarar att de behöver mer resurser för att möta behovet. Enligt rapporten skulle barn- och ungdomspsykiatrin gärna arbeta mer med förebyggande arbete, men att det inte finns tillräckligt med resurser till detta i dagsläget.

En viktig aktör för att minska och förebygga psykisk ohälsa är skolan. Skolan ska vara en plats som främjar barns utveckling i sin helhet. Skolan behöver ta större samlat ansvar för detta än vad som sker i dag.

Vi har tidigare visat på hur viktigt det är med en väl fungerande elevhälsovård för att förebygga psykisk ohälsa och stödja de barn och ungdomar som har psykiska problem.

I den nya skollag som är på väg bör det skrivas in att "elevhälsan" ska bestå av skolsköterska, skolläkare, skolkurator och skolpsykolog. Det behövs nationella riktlinjer med kvalitetskriterier för elevhälsans uppgifter och omfattning. Det får inte vara alltför stora skillnader i hälsovård beroende på var man bor i Sverige. Det behövs en riksnorm för skolhälsovården för att motverka en fortsatt ökning av den psykiska ohälsan.

Barn- och ungdomspsykiatrin har uppmärksammats mycket de senaste åren. På den nationella nivån har politiker och myndigheter på olika sätt arbetat för att frigöra pengar för att minska den psykiska ohälsan. Landstingen har bland annat fått pengar för att korta väntetiderna till behandling och riksdagen har antagit en nationell handlingsplan för att utveckla hälso- och sjukvården. Det positiva är att mycket kreativt tänkande och planerande förs fram och att ambitionerna för att stärka barn- och ungdomspsykiatrin är höga.

Hur ser då BUP på sitt uppdrag? 67 procent anser att de har rätt funktion och uppdrag för att arbeta med att minska den psykiska ohälsan. En av fem anser att de inte har rätt roll och funktion. Det finns däremot ett antal gemensamma faktorer som ligger bakom om arbetet ska bli framgångsrikt: Väl förankrade politiska beslut, ledningens entydiga stöd, tydliga, mätbara mål, som följs upp och utvärderas, ekonomiska resurser och ekonomiskt handlingsutrymme, långsiktighet och kontinuitet.

BUP anser att andra myndigheter inte i tillräcklig omfattning bidrar till att minska den psykiska ohälsan. 86 procent av dem anser att andra aktörer saknar resurser för arbetet, 56 procent uppger att verksamheter och huvudmän prioriterar olika, 42 procent anser också att de andra aktörerna saknar tydlig styrning för att arbeta med psykisk ohälsa. En lagstiftning som klart och tydligt visar vem som har ansvaret för att motverka den psykiska ohälsan skulle avhjälpa många problem som idag uppstår när kommun och landsting ska samverka.

På frågan om de ekonomiska resurserna har ökat eller minskat sedan 2002 uppger nästan hälften av mottagningarna att resurserna är oförändrade, 27 procent att de har fått mer pengar och 24 procent att resurserna har minskat.

Rapporten visar att samverkan är viktigt för att nå framgång. I princip alla svarar att de samverkar med socialtjänst, förskola, skola och vuxenpsykiatri. Många anser att det vore bra om man kunde samarbeta ännu mer. Här är föräldrarna en mycket viktig grupp för att behandlingen ska ge resultat. En mottagning formulerar det såhär: "Bra att familjen själv kontaktar då är de beredda att ta emot hjälp från BUP" och "Vi eftersträvar att familjerna söker själva eftersom frivillighet och egen motivation har betydelse för arbetsallians och behandlingsresultat".

Alla anser att det är viktigt att behandlingen sker i samråd med barnen och ungdomarna. De flesta uppger glädjande nog att barn och unga kan påverka sin behandling. Det tyder på att de flesta mottagningar till viss del lever upp till de rättigheter som barn och unga har enligt barnkonventionen. En liten andel, 5 procent, uppger att barn och unga själva tar kontakt med BUP. Här vore det viktigt att satsa på mer information till unga om var de kan få hjälp om de mår psykiskt dåligt.

Psykiatrisk vård har under många år varit lägre prioriterad än den somatiska vården. Inom psykiatrin har dessutom barn och unga hamnat långt ned på listan över satsningar. BUP-mottagningarna säger att alla inblandade måste bli bättre på att tänka efter före. Särskilt en rejäl satsning på socialtjänst och skolhälsovård kan vända utvecklingen.

Barn och ungdomar måste få lika tidig och adekvat hjälp när de mår psykiskt dåligt som när de gör sig fysiskt illa.

Det får inte fortsätta vara så stora geografiska skillnader i hur och när man får adekvat hjälp som det fortfarande är.

Barn och ungdomar kommer fortfarande i kläm när det är oklart om det är kommunen eller landstingen som bär ansvaret.

Lagstiftningen ska tydligt visa vem som har ansvaret för att motverka den psykiska ohälsan. Mer resurser behöver avsättas till skolhälsovård och primärvård för barn.

Det behövs resurser till föräldrastöd under barnets hela uppväxttid för att förebygga psykisk ohälsa.

En ökad satsning på elevhälsovården. I skollagen bör skrivas in att samtliga yrkesgrupper som skolläkare, skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer ska finnas i alla skolenheter.

Det behövs kvalitetskriterier på elevhälsans uppgifter och omfattning.

En översyn av skolans fysiska och psykosociala arbetsmiljö behöver göras.

Samarbete mellan de olika aktörerna är väsentlig för att motverka den psykiska ohälsan. Här måste det satsas pengar på att göra arbetet möjligt.

Uppföljningar behövs för att se om de statliga satsningarna har använts för att motverka psykiska ohälsan och om de har minskat väntetiderna inom BUP.

Vi måste bryta utvecklingen nu och verkligen satsa pengarna på förebyggande hälsoarbete. Det sparar mänskligt lidande och blir en besparing för hela samhället.

LENA NYBERG