På måndag (15/8) hålls ett unikt torgmöte i Stockholm. På Norrmalmstorg klockan 12 talar statsministrar från fyra nordiska länder: Fredrik Reinfeldt, Estlands Andrus Ansip, Lettlands Valdis Dombrovskis och Litauens Andrius Kubilius. Denna manifestation, till minne av den baltiska befrielsen från sovjetockupationen för 20 år sedan, är en uppföljare till de 79 möten i rad som ordnades av Måndagsrörelsen under den dramatiska perioden 1990–91, då Kreml mötte de baltiska folkens krav på frihet från förtryck med militärt övervåld.

Laguppställningen på detta 80:e måndagsmöte, liksom vid den efterföljande riksdagsceremonin med ländernas talmän, illustrerar att Baltikums sak är vår. Vad som var en kontroversiell utrikespolitisk linje för två decennier sedan – under stark inrikespolitisk strid – har i dag en närmast total förankring i den officiella svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. För detta borgar inte minst den solidaritetsförklaring som under bred enighet har antagits av riksdagen, senast uttryckt av utrikesminister Bildt i årets utrikesdeklaration:

”Medlemskapet i Europeiska unionen innebär att Sverige ingår i en politisk allians och tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Detta är ett farväl till neutralismen. Visst kan det materiella innehållet i ett sådant löfte efterlysas. Vad betyder det egentligen i försvarstermer, undrar ibland parlamentariska kolleger från de tre östra grannstaterna, som i motsvarande ordalag efterfrågat ökad substans också i Natos åtaganden och fått ett kvitto i form av fler samövningar, baser och institutioner.

Men allt kan inte redovisas öppet. Det centrala är att numera är den första gemensamma försvarslinjen österut politisk, inte militär; våra fyra stater tillhör nu tillsammans – till skillnad från för 20 år sedan – en politisk allians, EU. De tre baltiska staterna har dessutom klokt nog anslutit sig till en militär allians, Nato, med vilken Sverige har ett fördjupat partnerskap. Deras ökade skydd genom Nato-medlemskapet gagnar också oss.

Det militära hotet från Sovjetunionen finns inte mer. För 20 år sedan var det högst påtagligt; när ryska pansarvagnar och Omon-trupper natten till söndagen den 13 januari 1991 gick till attack mot fredliga demonstranter i Vilnius och dödade fjorton människor. Då spred sig iskylan inte bara över måndagsmötet på Norrmalmstorg och dess 6.000 deltagare dagen efter, utan också över de provisoriska baltiska regeringar som till del tog sig över Östersjön till vårt land för tillfällig säkerhet. Denna gång välkomnades de med öppna armar, åtminstone av den del av nationen som ännu mindes skammen över baltutlämningen 1946.

Men hoten från den ryska stormakts­ambitionen kvarstår; Vladimir Putins uttalade strävan att återskapa det forna imperiet och inom det återvinna den forna maktens storhet, inklusive dess ”sfär” av grannrepubliker. ”Cyberkriget” mot Estland 2007 och invasionen av Georgien 2008 visar att den ryska viljan och förmågan finns.

Fyra inrikes faktorer i Ryssland talar för fortsatt ofred i förhållandena till de baltiska staterna:

1. Ryssland är politiskt totalitärt; det saknas motkrafter till centralmakten, Putins ”vertikal”.

2. Landet destabiliseras av inre problem, som korruption, missbruk, minskad befolkning.

3. Den ekonomiska makten hos oligarkerna hotar på sikt Baltikums självständighet.

4. Det militära upprustningsprogrammet, 650 mdr USD till 2020, påverkar hela läget kring Östersjön. Inte här och nu, men successivt under den kommande tioårsperioden – om det genomförs.

Till det bör läggas två yttre faktorer som förstärker problematiken och försämrar maktbalansen: USA:s försvagning och splittringen inom EU i hållningen till Ryssland.

I 20 års perspektiv har våra baltiska grannar genomgått en formidabel förändring. I flera avseenden har de visat upp en politisk styrka som kan tjäna som förebild för många andra stater i Europa. Det är mot en annan värld med helt andra problem vi tillsammans blickar framåt än under ockupationstiden.

Men frigörelsen är inte fullbordad, några steg återstår att ta. Det gäller den ekonomiska stabiliteten och växtkraften efter en framgångsrik sanering av finanskrisen. Det gäller energiförsörjningen bort från ryskt beroende. Det gäller hur det ryska inflytandet via politiskt styrda kapitalflöden kan destabilisera en annars till synes lugn situation.

Ett Lettland som snart ska gå till nyval (17 september) blixtbelyser också kvardröjande problem i den politiska processen. Detta äger rum efter att en majoritet i det i oktober 2010 valda parlamentet stoppade en korruptionsutredning, varvid presidenten Zatlers den 28 maj upplöste detsamma. I en folkomröstning i juli stödde 94 procent av väljarna beslutet. Även folkliga manifestationer mot korruptionen har ägt rum.

Valet gäller därmed bland annat ett växande motstånd mot de inhemska oligarkernas inflytande över politiken och oklara förhållanden i samröret med det ryska kapitalet. Måltavlor för den senaste tidens dramatik – uppenbarligen ointressant för svenska medier – är några av landets rikaste män som partiledaren Ainars Slesers och borgmästaren i Ventspils Aivars Lembergs. Båda är kandidater till statsministerposten, trots en rad anklagelser av samma typ som riktats mot Saab-intressenten Vladimir Antonov, verksam i den litauiska banken Snoras som är aktiv i hela Baltikum.

Lembergs roll är särskilt intressant eftersom han via bulvaner 2009 tog kontrollen över ett av landets tidigare granskande medier, Bonnierägda affärstidningen Diena, vars chef Pauls Raudseps slutade i protest och startade en ny veckotidning, som med framgång tagit upp den fristående rollen som avslöjare.

Politisk inblandning i rättstvister och strid om korruptionsmyndighetens försök att efter långa processer föra kända namn till talan tyder på att Lettland står inför ett politiskt vägval med risk för återfall i just de förödande synergier som skapas när den svarta ekonomin och politiken glider ihop, som i Putins Ryssland.

Aktuella opinionsmätningar tyder på en splittrad utgång av nyvalet. Situationen kompliceras ytterligare av att det ”ryska” partiet Harmonicenter som en del i den pågående valrörelsen förnekar historien; någon sovjetockupation har inte ägt rum. Partiet kräver bisarrt nog moratorium för sådana diskussioner, inklusive det arbete som bedrivs av en officiell historiekommission. Det står i skarp kontrast till agendorna hos premiärminister Dombrovskis regeringsparti Enighet och ex-presidenten Zatlers nybildade och populära Reformpartiet, som vill fokusera på fortsatta ekonomiska reformer och modernisering.

Sådana reflexer är inte bara av akademiskt intresse, utan kan vid en jämn valutgång försvåra regeringsbildningen mellan blocken. Vinnaren av en sådan motsättning från det förflutna sitter i Kreml.

Mats Johansson
riksdagsledamot (M), utrikesutskottet Europarådets ombud för mediefrihet utrikespolitisk rådgivare Timbro/Frivärld