För tio år sedan startade Svenska artprojektet. Riksdag och regering ansåg det värdefullt att öka kunskapen om den svenska floran och faunan samtidigt som denna samlade kunskap skulle erbjudas allmänheten. Denna uppskattade miljösatsning hotas nu av kortsiktiga besparingsbehov.

Sverige har av traditionen haft stor folklig kunskap om växter och djur. Redan i fornsvenska texter finns mer än 300 växter omnämnda. Människor satte namn på de arter som de behövde känna till i det dagliga livet. Nu sjunker kunskapsnivån om arter drastiskt. Vi har att möta en hotande biologisk analfabetism inte minst hos våra skolbarn.

Samtidigt finns mycket att bygga vidare på. I dagens miljövårdsarbete har fritidsbiologer stor betydelse. Sverige har sedan länge en central roll i det internationella utforskandet av växter och djur. Mest spektakulärt var detta på Linnés tid. Sedan dess har den taxonomiska forskningen fortsatt med svenska taxonomer i olika delar av världen. Linné kände namnen på cirka 3 600 arter av växter och djur i vårt land. I dag finns 60.000 vetenskapligt beskrivna arter angivna från Sverige.

Men då kanske Sverige är färdigforskat vad gäller arter, kanske finns redan bra handböcker så att man kan artbestämma arterna och deras roll i naturen? Ingalunda. Forskarna bedömer att det hos oss torde finnas flera tusen arter som ännu saknar namn och vetenskaplig beskrivning. Litteratur för artbestämning finns bara för ett fåtal grupper av organismer.

För att råda bot på dessa brister startades Svenska artprojektet 2002. Syftet var att vetenskapligt inventera och beskriva de svenska arterna samt att göra kunskapen om dem tillgänglig på svenska. I projektet ingår också ett nödvändigt stöd till våra naturvetenskapliga museer som förvaltar ett nationellt arv av oersättliga samlingar.

Svenska artprojektets vetenskapliga del har varit framgångsrik. Vår kända artstock har ökat med över 2.400 arter, varav en tredjedel nya för vetenskapen. Inom den planerade tjugoårsperioden ser vi ut att komma mycket nära en fullständig vetenskaplig dokumentation av denna mångfald. Det insamlade materialet är en guldgruva för svenska entreprenörer och forskare från hela världen, bland annat i kartläggningen och nyttjandet av den genetiska mångfalden. Tack vare stödet till museerna har dessa inte bara kunnat ta hand om det vetenskapliga materialet från projektet utan också fått en avgörande energiinjektion. Faktum är att verksamheten vid flera museer skulle hotas allvarligt utan stödet från Artprojektet.

Artkunskapen görs tillgänglig för svenska folket i bokverket ”Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna”. Böckerna har fått priser och beröm för sin pedagogiska text och sina utsökta illustrationer. Antalet fasta prenumeranter av bokverket är cirka 8.500. Den första volymen, ”Dagfjärilar”, såldes i över 40.000 ex och startade en explosion av fjärilsskådande och fjärilsfotografering. Bokverket ger amatörbiologerna möjlighet att bredda vår miljöövervakning på ett ovärderligt sätt.

Nu när detta viktiga projekt närmar sig halvtid har tydligen ointresse eller bristande förståelse hos regeringen resulterat i att man på fullt allvar överväger att stoppa projektet. Ett uttryck för detta är att man tillsatt en utredning där man av direktiven ser att risken är stor att verksamheten kommer att avslutas i förtid. All statlig verksamhet behöver analyseras och effektiviseras, så också detta projekt. Men kortsiktiga besparingsbehov får inte styra när framtidsinriktad verksamhet utvärderas.

Allt fler bedömare menar att utrotningen av arter och därmed minskande ekosystemtjänster är ett av de största hoten mot mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Därför satsas stora pengar på att kartlägga mångfalden, bland annat i USA och i Australien. Sverige spelade en ledande roll när dessa frågor sattes i fokus internationellt och med Svenska artprojektet intog Sverige också en tätposition i det praktiska arbetet. Svenska artprojektet och Nationalnyckeln är nu Sveriges flaggskepp i den internationella miljövårdsvärlden. En nedläggning eller kraftig nedskärning skulle sänka Sveriges trovärdighet och anseende internationellt.

En översyn av projektet måste se till att bevara det momentum och den kompetens som byggts upp i den vetenskapliga delen för att slutföra kartläggningen av vår artrikedom inom den planerade perioden. Allt annat vore oansvarigt slöseri med de redan satsade resurserna. Man behöver också beakta museistödets betydelse för att våra naturhistoriska museer ska kunna uppfylla sin roll som nationellt arkiv för hela miljöområdet. Stödet kan inte tas bort utan genomgripande reformer på museisidan som kan säkerställa det långsiktiga bevarandet av våra miljödata.

De populärvetenskapliga böckerna har med rätta väckt uppmärksamhet. En av anledningarna är deras vetenskapliga och estetiska ambitionsnivå. De har tagit steget fullt ut; i stället för att skildra arterna i den akademiska traditionens diskreta former och tabeller ger de livets alla former den estetiska framtoning som är deras signum. Alla arter behöver för den skull inte skildras i samma detaljeringsgrad, men detta bokverk bör även fortsättningsvis produceras på ett sätt som svarar mot det stora intresse som visas från såväl experter som den breda allmänheten.

Den årliga budgeten för hela projektet – forskning, museistöd och bokproduktion – på 65 miljoner kronor framstår som blygsam i förhållande till samhällsnyttan. Projektet engagerar cirka 400 personer; forskare, skribenter, illustratörer, redaktörer och museiintendenter. Fram växer en för vetenskap och miljövård nödvändig infrastruktur och ett unikt kulturellt kapital. Blotta tanken på att lägga ned denna verksamhet är slående kortsiktig. Hur ofta skapar vi ett kulturellt och vetenskapligt samverkansprojekt av denna kaliber på miljöns område, som intresserar på så bred front? Kunskapen om naturen i stort och smått har aldrig efterlysts så starkt som nu. Om Svenska artprojektet inte anses försvara sin plats, vilka perspektiv ska då anses gälla?

Annagreta Dyring, vetenskapsjournalist, fil dr h c

Henrik Ekman, vetenskapsjournalist, författare, ledamot av KSLA

Kerstin Ekman, författare

Gunnar Eriksson, professor emeritus, författare

Torleif Ingelög, naturvårdsråd, ledamot av KSLA

Ulf Jondelius, professor

Nils Uddenberg, professor, författare, ledamot av KSLA

Fredrik Ronquist, professor, ledamot av KVA