När Miljöpartiet grundades 1981 var målsättningen att vinna inflytande genom vågmästarställning i riksdagen. Senare har ribban höjts till önskan om MP-medverkan i regeringen, precis som gröna partier medverkat i regeringar i 17 länder i Europa sedan 1990.

Det rödgröna samarbetsexperimentet var ett försök att nå grön regeringsmakt. Det har nu misslyckats. Däremot har MP genom valresultatet uppnått en reell vågmästarställning, som måste utnyttjas till maximal nytta för den gröna dimensionen. Därför måste Miljöpartiets språkrör naturligtvis lyssna på Reinfeldt.

Samtidigt är det uppenbart att det fleråriga rödgröna samarbetet begränsar valmöjligheterna på kort sikt. Inget parti kan ostraffat hoppa från ett block till ett annat över en natt. I en riksdag där 94 procent av ledamöterna förklarar sig vara motståndare till främlingsfientlighet krävs inte att partiet byter block och blir stödparti till den borgerliga regeringen för att ”rädda Sverige från Sverigedemokraterna”.

Däremot kräver Miljöpartiets tradition och den gröna ideologin att sakfrågor sätts framför maktspel. Därför vore det ansvarslöst ur grön synvinkel att utesluta samarbete i olika former med borgerliga partier för att få till stånd bästa möjliga gröna resultat. Så om Reinfeldt vill kolla vilka planerade propositioner han kan få grönt stöd för och vilka han måste lägga i papperskorgen, bör Miljöpartiets ledning ge honom information. Det är något annat än att byta allians.

Ett sådant agerande från Miljöpartiets sida skulle förstås betyda att det rödgröna blocket inte kan fungera på samma sätt som tidigare. Det rödgröna samarbetet har inte bara haft fördelar, utan också en kostnad. Nu diskuteras om Socialdemokraterna förlorat på samarbetet, men också Miljöpartiet har fått betala ett pris.

Varför har MP inte kunnat driva en tuff kärnkraftsavvecklingslinje modell Tyskland? Varför har MP:s klimatpolitik framstått som en otillräcklig halvmesyr? Varför har MP:s humanitära flykting- och invandrarpolitik hamnat i skymundan? Varför har MP:s pacifistiska utrikespolitik drunknat i valrörelsen? Varför har den gröna biståndspolitiken med sitt globala ansvar för världens fattiga inte hörts särskilt mycket? Orsaken är inte brist på skickliga språkrör. Nej, orsaken är att kärnkraftskrameri, bensinprisskräck, invandrarmotstånd och vapenkrämeri inte bara florerar i borgerliga partier, utan dessvärre också i röda, särskilt bland så kallade gråsossar. Det var de kretsarna som tvingade Mona Sahlin att utvidga MP-S-samarbetet till V och sedan ändå stack kniven i ryggen på henne och därmed underminerande hennes status som statsministerkandidat. Om den sortens röda nu får ökat utrymme minskar naturligtvis möjligheterna till förnyat rödgrönt samarbete.

Samtidigt visade Mona Sahlin i sitt stridbara tal på valnatten – om att plånboken fått spela för stor roll i valrörelsen – att hon är beredd att ta den interna striden mot gråsossarna. Möjligheterna till återupplivat rödgrönt samarbete i framtiden avgörs alltså av maktkampen inom socialdemokratin.

Men i nuläget måste ett grönt parti använda sin vågmästarställning för maximala framsteg för gröna idéer. Om stödet för en grön reform kommer från höger eller vänster kan inte spela någon roll för ett parti som ideologiskt varken tillhör den traditionella vänstern eller den traditionella högern utan står för en ny grön dimension.

Därför måste det vara MP:s huvuduppgift framöver att driva radikal grön politik för att ännu fler väljare skall komma till insikt om den gröna dimensionens nödvändighet. Men den gröna radikaloppositionen skall vara konstruktiv, öppen för samarbete med alla demokratiska partier i enskilda sakfrågor i en riksdag som utan hämmande blockpolitik kan bli mer av det verkliga maktcentrum som grundlagen har avsett.

Per Gahrton
en av Miljöpartiets grundare. Ordförande i den gröna tankesmedjan Cogito