Vi lever längre. Medellivslängden ökar i både Sverige och Europa, vilket i de flesta sammanhang är något att glädjas åt. Men det skapar också problem.

Längre fram i sommar kommer EU-kommissionen att presentera ett Green Paper om hållbara pensionssystem i Europa. Bakgrunden är att pensionskostnaderna ökar, medan befolkningarna slutat växa av egen kraft. En oförändrad skara yrkesarbetande ska med andra ord försörja en växande grupp av pensionärer. Något de flesta europeiska pensionssystem inte är anpassade för.

Ändå gör många europeer allt de kan för att undvika nödvändiga reformer. Veckan före midsommar marscherade mer än en miljon fransmän på gatorna i protest mot Nicolas Sarkozys pensionsreform som höjer pensionsåldern från 60 till 62 år.

Den svenska folkpensionen såg dagens ljus 1913. Då var pensionsåldern 67 år och medellivslängden 57 år. Pensionsåldern var alltså 10 år högre än den förväntade livslängden. I dag är medellivslängden i Sverige 81 år. Den faktiska pensionsåldern är däremot 63 år, det vill säga 18 år lägre än den förväntade livslängden.

I den blocköverskridande pensionsuppgörelsen på 1990-talet genomförde Sverige många av de nödvändiga förändringarna som stora delar av Europa ännu inte gjort.

I dag har vi ett hållbart pensionssystem. Ett av världens bästa, skulle många säga. Utbetalningarna kan inte överskrida inbetalningarna på det sätt som vi ser i många andra europeiska länder.

Men med ett hållbart pensionssystem blir det grundläggande problemet ännu tydligare: om vi får fler pensionärer utan att ekonomin växer, blir det mindre pengar till varje individ. Går utvecklingen tillräckligt långt, kommer vanliga människor att tvingas arbeta efter 65 års ålder för att till exempel kunna bo kvar i huset eller behålla bilen.

I en färsk Sifoundersökning (juni 2010) fick svenska folket svara om de är beredda att arbeta vidare efter 65 års ålder. Varannan svarade nej. Bland LO-medlemmar och kvinnor i åldern 50–65 var det två av tre som inte ville arbeta vidare.

Fortsätter utvecklingen kommer med andra ord många att bli besvikna. Inte minst bland dem som har små marginaler.

Det finns flera sätt att undvika sjunkande pensioner. Ett sätt är att överge pensionsuppgörelsen från 1990-talet och återgå till ett system som behöver ständiga tillskott av skattemedel. Den vägen är det få som tror på i dag.

En annan metod är att öka Sveriges produktivitet dramatiskt vilket ger ekonomisk tillväxt och ökade inbetalningar till systemet. Problemet med den lösningen är att det är lättare sagt än gjort. Dessutom måste ekonomin fortsätta växa år efter år. Och det var bland annat det antagandet i det gamla systemet som inte infriades.

En mer framkomlig väg att undvika sänkta pensioner är att öka arbetsutbudet, vilket ändrar proportionerna mellan befolkningens arbetsinsats och pensionsuttag. Fler arbetade timmar per pensionär, helt enkelt. Tre områden som är intressanta i det här sammanhanget är pensionsåldern, studiemedlen och invandringen.

I flera delar av Europa ser vi just nu hur pensionsåldern höjs. Även Sverige behöver höja den faktiska pensionsåldern från dagens 63 år. Antagligen behövs en kombination av stimulanser, regelförändringar och attitydpåverkan.

Redan i dag har vi en högre skatt på pensioner jämfört med skatten på arbetsinkomster, vilket stimulerar till arbete längre upp i åldern. Andra förändringar kan vara att höja olika åldersgränser. I dag kan den statliga pensionen tas ut från 61 års ålder. Det är fullt möjligt att höja denna gräns till exempelvis 63 år. I dag har vi rätt att arbeta kvar till dess vi är 67 år. Även den gränsen kan höjas.

Svenskarnas förväntningar på livet efter 63 år kommer också att behöva ändras. Blir vi allt friskare så är det också rimligt att arbeta längre upp i åren. Sifos undersökning visar dock att det krävs ytterligare information och opinionsbildning för att svenskarna ska förstå konsekvenserna av den demografiska utvecklingen. Dessutom behöver arbetsmarknaden utvecklas för att bättre passa äldre arbetskraft.

I andra änden är det ett problem att svenska studenter med högskoleexamen är relativt gamla när de börjar arbeta.

För att premiera tidiga studier skulle extra studiemedel kunna avsättas för unga studenter. Studenterna skulle kunna få en ”ungdomsbonus” om de tog examen före exempelvis 25 års ålder. I dag är det annars vanligt att vänta flera år efter gymnasiet innan man börjar på en högre utbildning.

För att stimulera till kortare studietid skulle eventuellt en skärpning av reglerna för att behålla studiemedlen också kunna behövas. Det vill säga, studenterna måste klara fler poäng per termin för att studiemedlen ska fortsätta att betalas ut.

Invandring kan också bidra till ökat arbetsutbud. På 1960-talet kunde Sverige bara öppna portarna för att fylla på med den arbetskraft som behövdes. I framtiden kommer det inte vara lika enkelt. En stor andel av Europa har samma demografiska problem som Sverige. Den potentiella arbetskraften utanför Sveriges gränser kommer att bli allt svårare att locka hit.

Det kan mycket väl bli så att Europas länder inom något decennium börjar bjuda över varandra för att få del av den invandrade arbetskraften. Då krävs nytänkande i våra attityder gentemot invandrare. Det är exempelvis ett resursslöseri utan like att iranska läkare kör taxi i stället för att arbeta på våra sjukhus.

Invandringspolitiken borde kunna överskrida partigränserna. Vi föreslår därför en bred parlamentarisk utredning som studerar invandringsfrågan i ett arbetskraftsperspektiv. Hur kan myndigheter snabbare och bättre integrera invandrare i det svenska arbetslivet? Hur kan attityder hos fackföreningar och arbetsgivare bli mer konstruktiva? Hur får vi en effektivare opinionsbildning som förklarar invandringens bidrag till den svenska samhällsekonomin?

Fler svenskar yrkesarbetar längre upp i åren än för ett decennium sedan. Det är utmärkt. Pensionsreformen, som gjorde det betydligt mer lönsamt att arbeta efter 65 års ålder, har stimulerat utvecklingen. Regeringens skattepolitik kan också ha bidragit. Men det kommer inte att räcka.

Eftersom Sverige har lyckats skapa ett hållbart pensionssystem och befolkningen blir allt äldre, behöver ansträngningarna öka för att undvika sjunkande pensioner. I den här artikeln har vi skissat på flera olika åtgärder. Sannolikt behöver vi använda allihop i någon form.

Vi är på väg in i en stenhård valrörelse. Då finns en påtaglig risk för att valfläsket tar över i det politiska köket.

Men svenskarna kan inte kosta på sig ett sjunkande eller stillastående arbetsutbud. Det kommer morgondagens pensionärer oundvikligen att få äta upp.

Då kommer även de grupper som verkligen vill gå i pension att tvingas arbeta efter 65 års ålder.

Peter Norman
vd Sjunde AP-fonden