DN Debatt

”Radikalt ökade resurser krävs för säkrad välfärd”

Ny strategi. Det svenska välfärdssamhället håller på att rustas ned. Resurserna minskar drastiskt samtidigt som behoven av välutbildad personal inom vård och omsorg ökar. Ytterst handlar det om politisk kortsiktighet och ovilja. Det krävs tuffa beslut för att vända utvecklingen, skriver Annelie Nordström, ordförande för Kommunal.

Den 11 oktober 2011 dök de första svarta tidningsrubrikerna om vanvård och blöjvägning på Koppargårdens äldreboende i västra Storstockholm upp. För många innebar händelserna ett brutalt uppvaknande, men för oss i Kommunal kom de inte som någon överraskning.

Vi har under många års tid larmat om situationen i äldreomsorgen, om den ökade prispressen och de minskade resurserna som gör att kvaliteten sjunker i både offentligt och privat driven äldreomsorg. Om en vårdpersonal som töjer och töjer på sig för att kunna erbjuda en värdig omvårdnad till våra äldre.

Kommunal har sedan kongressen 2010 arbetat med en ny strategi för att presentera ett alternativ till de nedskärningar som nu pågår inom välfärden: Vägval välfärd.

I dag presenteras denna strategi. Vi vill radikalt flytta fram positionerna för de offentligt finansierade välfärdstjänsterna och i grunden förbättra förutsättningarna för verksamheten.

Det svenska välfärdssamhället håller på att rustas ned och det sker genom de tusen små stegens reträtt. Resurserna minskar drastiskt till stora delar av välfärden och i andra delar hänger de inte med de ökade behoven. Ytterst handlar det om politisk kortsiktighet och ovilja.

Politikerna har inte velat ta i dessa svåra frågor utan sökt enkla utvägar. En sådan utväg var att introducera marknadslösningar och privata alternativ i hopp om att de skulle lösa den omöjliga ekvationen av allt större behov utan att behöva tillföra resurser.

Men det privata marknadstänkandet och valfrihetsmodellerna har varken lett till bättre kostnadseffektivitet eller kvalitet. Stora delar av välfärden går inte att rationalisera med samma metoder som annan tjänsteproduktion och är dessutom svårmätbar vad gäller utförande och kvalitet. Det handlar inte bara om vad som ska göras utan också hur det görs.

Men lika lite som marknadstänkandet och privata alternativ är lösningen på välfärdens problem är de heller inte det huvudsakliga problemet. Ingen gagnas av att vända upp och ned på hela välfärden utan nu måste vi skapa ett robust system som säkerställer kvalitet i alla verksamheter, både i de offentligt drivna såväl som i de privata. Lösningen är tredelad:

1. Nya bindande nationella regler för bemanning i välfärden. Trots att stora delar av välfärdsverksamheten är personalintensiv och att det är belagt att kvaliteten är helt beroende av bemanningen finns i dag inga regler kring detta. Det måste ändras. Ansvariga ministrar måste ge i uppdrag till respektive tillsynsmyndighet att skapa nationella bindande regler för antal brukare per personal, utbildningsnivå för personalen samt kring arbetsvillkor för alla verksamheter inom den skattefinansierade välfärden, oavsett om verksamheten drivs offentligt eller privat.

Det här är ett långtgående krav, men nödvändigt för att garantera kvaliteten i välfärden. Denna typ av bindande regleringar förhindrar också stora vinstuttag ur välfärden då det enda sättet att göra stora vinster i välfärden är att skära ned på personalen, vilket också skett.

Bemanningsreglerna för äldreomsorgen bör exempelvis se ut så här: Minst 90 procent av personalen ska vara tillsvidareanställd och minst 90 procent av personalen ska vara anställd på heltid för att skapa kontinuitet i verksamheten. 100 procent av personalen ska vara yrkesutbildad eller under utbildning och det får gå max ett bestämt antal äldre per personal.

Kommunal kommer nu att inleda ett arbete för att ta fram konkreta rekommendationer för vad som är lämplig bemanning för de olika välfärdsverksamheterna.

2. Radikalt ökade resurser. Vill man ha en stark välfärd måste det få kosta. Välfärden kräver radikalt ökade resurser om den på riktigt ska vara garanterad alla efter deras behov. Statsbidragen måste vara på en nivå så att ovanstående bemanningskrav uppfylls. I första hand ska de nya resurserna skapas genom en effektiv jobbpolitik där fler arbetar och betalar skatt.

Men det finns också ett stort stöd från allmänheten för att betala högre skatt om det går till välfärden. I en färsk undersökning genomförd av Novus på uppdrag av Kommunal säger sex av tio personer i Sverige att de är beredda att betala högre skatt om det går till en bättre äldreomsorg.

3. Politiskt ansvarstagande. I grund och botten är det ett politiskt misslyckande som är orsaken till den försvagade välfärden och de vårdskandaler vi ser i dag. Därför måste det politiska ansvarstagandet öka. Myndigheterna ska mäta omsorg och reglera kvaliteten i verksamheterna och meddelarfrihet ska gälla alla anställda.

Alltför stort ansvar för kvalitetskontrollen skjuts i dag över till den enskilda, äldre och barn, vilket bevisligen inte fungerar. Kommunerna måste ha ett större engagemang och ansvar i valet av lämpliga utförare i välfärden. Lagen om valfrihet, Lov, bör därför avskaffas i sin nuvarande form och lou, lagen om offentlig upphandling, förändras.

Till syvende och sist får inte bemanningen och därmed kvaliteten i välfärden variera med konjunkturer och privata vinster. En stark välfärd är inte bara bra för de som nyttjar den, utan också för samhället i stort. Den är ett fundament för både jämställdhet och jämlikhet men också för tillväxt och sysselsättning.

Exempelvis har 100.000 personer gått ner i arbetstid eller helt slutat jobba för att vårda äldre anhöriga när den offentliga äldreomsorgen inte räcker till. Det rimmar illa med alla former av arbetslinjer.

Politikerna står inför ett vägval. Å ena sidan en tynande välfärd med ökade klyftor och försvagad ekonomi. Det andra valet innebär tuffa beslut men också framtidstro och utveckling. Det som krävs är politiskt mod.

Annelie Nordström, Ordförande för Kommunal.