Informationssamhället är här. Det är ett faktum. Tyvärr har informationssamhället gjort entré i en närmast total avsaknad av informationspolitik. Rätten till ett privatliv har aldrig varit så hotad som nu.
I ett rasande tempo samlas allt fler uppgifter om individer in. Motiveringen till att kränka individers privata sfärer har gradvis glidit från ”för att det behövs” till ”för att det går”. Vi vet att all insamlad information om människor kommer att läcka, missbrukas, korsrefereras och användas på alla möjliga och hittills inte ens påtänkta sätt mot den person som informationen gäller. Vi befinner oss mitt i en integritetskris.
Tidigare försök att hindra denna utveckling har fokuserat på att försöka hindra information från att behandlas, korsrefereras eller läckas, framför allt genom regleringar av typen ”lita på oss”. I dagens tekniska landskap är det en meningslös kamp mot väderkvarnar. All information som finns tillgänglig kommer att användas till allt som någon vill använda den till. FRA:s regleringsbrev är ett bra exempel på detta: en myndighet som konsekvent har brutit mot och struntat i att den bryter mot svensk grundlag kan inte effektivt beordras att hantera information etiskt.
Därför måste man börja i andra änden. Man måste se till att skydda människors rätt till ett privatliv genom att strypa inflödet av individknuten information till den enorma poolen av behandlingsbart data.
Piratpartiet vill ha ett samhälle där man bara tar med identitetshandlingar hemifrån om man vet att man verkligen kommer att behöva dem under dagen. Normalfallet ska vara att man har rätt till en privat sfär; att allt man gör i sin vardag görs utan att det genererar individknuten data som kan användas mot individen. Ingen ska behöva vara beredd på att visa identitetshandlingar när som helst eftersom det är ett stort steg mot ett ”Papieren, bitte”-samhälle.
Identitetskontroll är ett intrång i den privata sfären. Den sortens intrång är myndighetsutövning och ska inte få göras godtyckligt av privata eller offentliga aktörer, utan bara då myndigheter har delegerat identitetskontrollen som en oundviklig del av sitt myndighetsuppdrag.
Till exempel ser vi möjligheten att skaffa anonyma bredbands- och telefonabonnemang som en självklarhet, som staten inte ska eller bör begränsa. Samma sak med möjligheten att resa anonymt – den är central i ett fritt samhälle. Ett exempel på missbruk av legitimationstvång här står SJ för, som i ett försök att begränsa andrahandsförsäljning av biljetter har valt att göra intrång i sina resenärers privatliv på ett oacceptabelt sätt, och visar på behovet av hårdare reglering av identitetskontroll.
Frågan är var i samhället man börjar realisera den här visionen. Det finns en samhällsinstitution som särskiljer sig i detta avseende, och det är en institution vars uppdrag säger att den alltid och utan undantag ska stå på människors och inte myndigheters sida; att människor alltid ska kunna komma dit och få hjälp utan att riskera något. Den institutionen är sjukvården.
Det finns inga medicinska skäl till att sjukvården i dag rutinmässigt kräver identitetshandlingar så fort man kommer i kontakt med den. Det är ett omotiverat intrång i den privata sfären och Piratpartiet menar att sjukvården aldrig ska ha rätt att begära identitetshandlingar eller identitetsuppgifter vid rutinmässig sjukvård, som till exempel akutvård, primärvård, aborter eller liknande, om det inte är en medicinsk nödvändighet. Sjukvårdens uppdrag ska vara att hjälpa människor, och att göra omotiverade intrång i deras privata sfär är inte förenligt med det uppdraget.
Det finns en debatt just nu om vård åt papperslösa där det med rätta påpekas att Sverige bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Med Piratpartiets informationspolitik blir hela debatten överspelad, eftersom sjukvården inte tillåts – och inte ska tillåtas – dela in människor i ”identifierade medborgare” och ”icke identifierade papperslösa”. Sjukvården ska över huvud taget inte få göra den indelningen, och i och med det blir kategoriseringen meningslös.
Sjukvårdens uppgift är att hjälpa människor, inte medborgare. Aborter förtjänar ett särskilt omnämnande i det här sammanhanget, eftersom de är extra integritetskänsliga i flera kontexter. Vi vänder oss kraftigt emot Anders Miltons förslag på ett nationellt abortregister i syfte att minska abortantalen, som Kristdemokraterna applåderat, där en given slutsats blir att obehaget av att registreras ska få människor att undvika att göra abort. Att använda intrång i den privata sfären som ett påtryckningsmedel för att få människor att avstå från vård som i dessa politikers ögon är ideologiskt eller religiöst fel är ett synsätt som vi finner direkt stötande.
En tonåring som blivit gravid ska kunna gå till sjukvården och göra en abort utan att behöva känna den minsta fruktan över att hennes föräldrar får reda på vad som hänt – eller för den delen hennes morbror, som arbetar som sjuksköterska på ett sjukhus med samma datorsystem och därför har tillgång till datoriserade journaler. Hon ska tas emot vänligt med respekt för hennes privata sfär, och hon ska aldrig behöva svara på frågan om vem hon är. Inga spår ska finnas kvar om hon inte själv tar aktiva steg för det.
Det finns ett flertal invändningar mot ett ställningstagande om anonym sjukvård som grundar sig på frågor om hur sjukvården annars ska fungera. Alla invändningar vi har stött på har varit av typen ”så har vi aldrig gjort förut, så därför är det omöjligt”. Vi kan ta journalföring som exempel; i flera europeiska länder är det en självklarhet att patienten har fysisk kontroll över sin journal och kontrollerar därför vilka som har tillgång till den, och kan själv välja att tillåta vårdpersonalen vid ett sjukbesök att se den, eller att låta bli, om patienten inte önskar att besöket ska journalföras.
Den enskilda människans kontroll över individknuten information måste stärkas, och stärkas markant. Piratpartiet står för oskyldiga människors rätt att röra sig fritt i vardagen utan att ständigt behöva utsättas för statens vakande öga. En begränsning av identitetskontrollerna är ett första, viktigt steg i den riktningen.
Anna Troberg
Mikael Nilsson
Rickard Olsson
Björn Odlund
ledamöter i Piratpartiets styrelse