I tider av ekonomisk nedgång ställs sjukvårdens svåra prioriteringar på sin spets. Under de närmaste två åren måste landstingen dra ned sin verksamhet med minst fyra procent för att få balans i ekonomin. Utan någon form av rättesnören riskerar besparingar att slå blint och orättvist.

Det är ingen slump att en utredning om vårdens prioriteringar tillsattes under 90-talskrisen – en utredning som ledde fram till riksdagsbeslutet 1997 om den etiska plattformen.

Utan tydliga etiska riktlinjer fanns vid denna tid en stark oro att många av de svårast sjuka, till exempel inom psykiatrin och äldrevården, skulle åsidosättas. Kombinationen av stora besparingskrav och att psykiatrin med mera finansieras av två huvudmän med lite oklar ansvarfördelning ökar risken att vissa grupper skall hamna mellan stolarna. Farhågor som senare i hög grad har kommit att besannas.

Den relevanta frågan är om den etiska plattformen och allt arbete som lagts ned på att utveckla prioriteringsmetoder gett svensk sjukvård tillräckligt stark grund för att möta den finansiella krisen. Kan man lita på att landstingens och kommunernas politiska ledningar genomför eventuella besparingar öppet, rättvist och utefter reella analyser om invånarnas vårdbehov?

Vi menar att så knappast är fallet. Det finns få exempel på för allmänheten tydliga beslut om prioritering av resurser inom den offentligt finansierade vården.

Resursfördelningen till olika verksamheter sker alltjämt främst utifrån historiska mönster. Besparingar hanteras genom ”osthyveln” och köer liksom dolda bortval. Med några få undantag saknas helt lokala politiska strategier för hur riksdagens beslut från 1997 ska tillämpas.

Med all säkerhet finns i dag enskilda terapier som inte bör användas inom vården eftersom de är lågt prioriterade eller har för dålig effekt i förhållande till priset. Likaså finns behandlingar som är mycket angelägna men som av olika anledningar – inte minst budgetskäl – ändå inte utförs. Det är nu dags att ta ett samlat grepp kring detta – och att det måste ske på nationell nivå för att likställighetsprincipen i vården ska säkras.

För oss är det en självklar målsättning att vårdens prioriteringsarbete ska ske öppet och systematiskt. Vi menar att ett sådant arbetssätt förstärker likvärdigheten i vården. Det ökar möjligheterna för att en och samma diagnos hanteras på ungefär samma sätt var man än befinner sig i landet.

Invånarna får också bättre kunskap och rimligare förväntningar om vad sjukvården kan erbjuda. Likaså ökar det invånarnas möjligheter att genom de demokratiska kanalerna påverka vårdutbudet. Sjukvården blir kort sagt mer tydlig, effektiv och rättvis.

Att prioriteringar kan ske på detta sätt har staten visat genom Socialstyrelsens riktlinjearbete och Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV. Här finns således goda exempel på metodutveckling – samtidigt som myndigheternas arbete visar att det går att få bred acceptans för de svåra prioriteringsbesluten. Nationella riktlinjer implementeras också ofta i olika vårdprogram och leder till ett strukturerat arbete kring prioriteringar inom specifika verksamhetsområden som hjärtsjukvård med mera Den svåra utmaningen är att ta sig härifrån till öppna prioriteringar mellan verksamhetsområden och andra former av politiska prioriteringar.

I dag saknas ett nationellt organ som utifrån vetenskapliga underlag och gällande prioriteringsordning prövar vilka behandlingar och metoder som bör ingå i det offentliga åtagandet. I dag är det nationella arbetet fragmentariskt och ansvaret splittrat på alltför många olika myndigheter, verk och delegationer.

Öppna prioriteringar är en mycket svår sak att hantera lokalt om man som ledande politiker har ambitionen att sitta kvar mer än en mandatperiod. Vi har flera exempel på att lokala öppet redovisade prioriteringar leder till en debatt som är omöjlig att vinna lokalt.

Därför avstår man oftast helt och hållet. Med stöd av riktlinjerna från en nationell nämnd får lokalpolitikerna en något lätt­are uppgift samtidigt som förutsättningarna för ett mer likvärdigt vårdutbud ökar.

Vi är övertygade om att målet om en likvärdig vård är djupt förankrat hos svenska folket. Vi vill därför inte ha ett system där vårdrättigheterna blir beroende av vilken bostadsort vi väljer. För att nå en bit på vägen behöver vi en ny beslutsstruktur för att prioritera inom vården. När får vi en sådan?

Eva Nilsson Bågenholm ordförande Sveriges läkarförbund

Anne Carlsson ordförande Reumatikerförbundet

Ylva Thörn ordförande Kommunal

Ingrid Kössler ordförande Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation, BRO

Anders Blanck vice vd LIF – de forskande läkemedelsföretagen

Gösta Jedberger tidigare ordförande Vårdföretagarna