Hur står det egentligen till i det svenska rättsväsendet med synen på sexköpslagen? Gång på gång kommer exempel på hur domare, åklagare och poliser ursäktar män som köper sex. Trots att lagen har funnits sedan 1999 verkar det fortfarande finnas stora problem med kvarlevande attityder kring brottets allvar. Fördomar och en gammalmodig syn på manlig och kvinnlig sexualitet är ett ständigt återkommande debattämne i det svenska rättsväsendet, men verkar vara svår att komma åt.

Många jurister verkar faktiskt direkt ovilliga att bildligt talat öppna upp fönstren mot omvärlden och vädra ut gamla patriarkala synsätt. Andra menar att opinionsbildare, politiker och allmänhet inte har med att göra vad till exempel domare tycker och tänker.

Men detta handlar inte bara om privata åsikter som olika personer går omkring och bär på, utan om fördomar som påverkar jurister och poliser i deras yrkesroll. När vi ser hur dessa fördomar kommer upp till ytan och påverkar till exempel straffmätning och viljan att lagföra misstänkta personer handlar det inte längre om att människor väl ska få lov att tycka vad de vill, utan om att rättsvårdande myndigheter måste se allvaret i att en elva år gammal lag fortfarande verkar ha öppna motståndare, också bland de egna anställda.

Nyligen avslöjade radioprogrammet ”Kaliber” hur varannan dömd sexköpare får för låga bötesstraff, utifrån högst godtyckliga beslut av åklagare.

Bland annat fick en folkpartistisk kommunpolitiker betala endast 1 500 kronor i dagsböter, trots en årsinkomst på runt 700.000 kronor. Han hade betalat exakt samma summa, 1 500 kronor, för ett gangbang med en sjuttonårig flicka. Flera äldre män hade vaginalt, analt och oralt sex med flickan på en madrass i kommunpolitikerns bostad. En av de andra männen var mycket våldsam mot flickan utan att någon ingrep.

”Kaliber” ger flera exempel på sexköpare som utifrån sina årsinkomster skulle ha fått böter på uppemot 30.000 kronor, men som trots det döms till att betala böter som levde de på existensminimum. Bötesbeloppet stannar flera gånger på just 1.500 kronor, lika mycket som de har betalat för själva sexköpet.

I mitt researcharbete för boken ”Smuts” som handlar om människohandel för sexuella ändamål intervjuade jag män som köper eller har köpt sex av flickor och kvinnor. Flera av dessa berättade att de kallt kalkylerar med att förr eller senare åka fast, och de var väl medvetna om att risken för fängelsestraff var i princip obefintlig. Till dags dato har domstolar endast vid två tillfällen dömt sexköpare till villkorlig dom eller skyddstillsyn.

På en tråd på internet med kommunikation mellan olika sexköpare som bytte adresser till olika sexklubbar, återfann jag också kommunikation angående eventuella böter. ”Räkna med att ligget kostar 1.500 kronor, lägg på det dubbla så klarar du böterna om du åker fast”, skrev en anonym man.

I researcharbetet fann jag också andra exempel på hur rättsapparaten ser genom fingrarna med uppenbara sexköpsbrott. En högt uppsatt vd som skulle delges misstanke om flera sexköp avfärdade via sin sekreterare gång på gång delgivningsmännen med att han satt i viktiga affärsmöten. Till slut rann tiden ut för åklagaren som fick lägga ner förundersökningen trots att omfattande bevisning fanns mot mannen.

I ett annat fall hade en kommunchef gjort sig skyldig till omfattande ekonomiska bedrägerier. Han hade försnillat miljontals kronor, pengar som han nästan uteslutande lagt på att köpa sex. Han greps på bar gärning tillsammans med en prostituerad på ett hotell i Göteborg.

Men trots att mannen själv erkände ett mycket omfattande köpande av sexuella tjänster, i ett försök att förklara sina ekonomiska brott med att han var sexmissbrukare, så åtalades han inte för ett enda sexköp. De allvarliga ekonomiska brotten konsumerade enligt åklagaren de mindre allvarliga bötesbrotten sexköp och togs aldrig med i stämningsansökan.

Jag har under mina många år som journalist med inriktning på de här frågorna gång på gång sett hur rättsapparaten är mycket behjälplig i att mildra effekterna av att åka fast för ett sexköp. En hänsyn som i vart fall jag inte brukar se för andra kriminella, möjligtvis undantaget hur så kallade manschettbrottslingar behandlas med silkesvantar vid olika typer av ekonomisk brottslighet. Personligen kommer jag inte ifrån känslan av att sexköpande män, som ofta är väletablerade samhällsmedborgare, har lättare att få förståelse för sin situation av jurister, också de väletablerade medborgare.

Under åren har det utvecklats en kutym där åklagare aktivt föreslår strafföreläggande i stället för åtal för män som åkt fast för sexköp, mot att de erkänner. En stor ekonomisk besparing för rättsstaten förstås, men tveklöst ett praktiskt sätt för sexköparen att slippa den offentlighet som kan följa på en rättegång.

Sexköpslagen är omdebatterad och mycket är infekterad i diskussionen. Både i rättsapparaten och i samhället i stort lever uppfattningar kvar om att detta är en privatsak, en sängkammarfråga som inte ska avhandlas i rättssalar. Då har man inte förstått mycket av den hänsynslöshet och de illegala ekonomiska krafter som finns bakom varje bordellhärva.

Men jag har under åren också mött åklagare som tvärtom lägger sig vinn om att åtala sexköparna ihop med hallickar och andra aktörer i samband med stora bordellhärvor, just för att påvisa det tydliga sambandet mellan tillgång och efterfrågan. Utan efterfrågan ingen marknad. Detta är ett mycket viktigt ställningstagande, som visar att varje enskild svensk krona som pumpas in i sexbranschen bidrar till att hålla den illegala människohandeln vid gott liv.

Dessa åklagare har ofta motarbetats av kolleger och domare, som verkar tycka att det väl är onödigt att ”smutsa ner” vanliga svenska familjefäder med att dra dem inför rätta tillsammans med kallhamrade transportörer, bordellmammor och vakter. Trots att den sexköpande familjefadern förstås är en lika viktig kugge i det enorma hjul som är den världsomspännande handeln med människor för sexuella ändamål.

Personligen tror jag också att man ur ett brottspreventivt perspektiv kan se fördelar med att åtala sexköpare i stället för att ge dem ett mer kliniskt strafföreläggande. Den sexköpare som tvingas sitta sig genom en hel rättegång och lyssna till vittnesmålen från de utnyttjade flickorna kanske får en liten annan bild av sitt agerande.

Sexköpslagen är under utredning och det är bara att hoppas att justitiedepartementet också kräver svar på vad rättsvårdande myndigheter tänker göra för att förändra de djupt liggande och svårforcerade fördomar som vägrar släppa taget. Kvinnofridslagarna kan förändras gång efter annan utan att få verklig effekt, om man inte inser att det är förlegade attityder och patriarkala strukturer i rättsväsendet som är det verkliga problemet. Det är svårare att komma åt än att byta ord i paragrafer, men i det långa loppet oändligt mycket mer effektivt.

Katarina Wennstam
författare, journalist och föreläsare