Inom kort startar 2010 års avtalsrörelse. Företagens viktigaste resurs, de anställda, ska få nya löne- och avtalsvillkor. Det sker mot bakgrund av en finansiell kris som har punkterat tillväxten i världsekonomin och kullkastat etablerade uppfattningar om att vi lever i en värld med stabila samhällsekonomiska ramverk. Vad innebär det för konsekvenser för avtalsrörelsen?

Facken inom industrin har agerat gemensamt i fyra avtalsrörelser. Varje gång har vi tagit ansvar för lönebildningens effekter på samhällsekonomin. Det kommer vi att göra även 2010. Vilka blir effekterna på industrins internationella konkurrenskraft? Hur förenliga är löneökningarna med Riksbankens inflationsmål? Hur bör vi agera för att på bästa möjliga sätt bidra till utvecklingen av medlemmarnas köpkraft och sysselsättning, nu och på längre sikt?

Arbetsgivarna har gjort sitt utspel (DN Debatt den 26 maj). Det ska inte vara några löneökningar i de centrala avtalen. De driver tesen att löneökningar innebär ökad arbetslöshet. Inte minst våra motparter inom industrin, vars lönekostnader bestäms i Sverige men vars efterfrågan bestäms i omvärlden, gillar detta resonemang. Att det egentligen är högre vinster de vill ha talar de inte lika högt om. Men är sambanden så enkla? Lönerna påverkar också efterfrågan. Det sambandet är särskilt viktigt i dagsläget eftersom vi har en efterfrågekris. För låga löneökningar kan göra det svårt för Riksbanken att nå inflationsmålet.

Lönerna ska öka 2010. Vi anser inte att kraftigt höjda löner i syfte att driva upp en hög inhemsk efterfrågan är det bästa bidraget för att ta Sverige ur krisen. Vi anser inte heller att inga eller väldigt låga löneökningar är det bästa möjliga. Det finns ett utrymme för reallöneökningar även om det på kort sikt är begränsat. Osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen talar för ett kortare avtal. Samtidigt är avtalsperiodens längd alltid beroende av det totala innehållet i en uppgörelse. Våra krav kommer att syfta till att stärka jämställdheten och förbättra ungdomars ställning på arbetsmarknaden. Vi kan inte acceptera en arbetsmarknad där ungdomar möts av arbetslöshet, otrygga korttidsanställningar och krav på sänkta löner.

Orsakerna till den stigande arbetslösheten är inte människors ovilja att arbeta, för generösa trygghetssystem, för trygga anställningar eller en lönebildning i olag. Orsaken är att vi lever med ett internationellt finansiellt system som visat sig ytterst farligt. Finanskrisens effekter på sysselsättning och produktion är oacceptabla. Regelsystemen måste skärpas upp och det internationella samarbetet öka. Vem tar nu ansvar för det? Sverige har som ordförandeland för EU en oerhört viktig uppgift i att driva på detta arbete. Världen behöver ett nytt finansiellt sy­stem som understödjer värdeskapande produktion och sysselsättning. Svenska arbetsgivare som vill bidra till industriell utveckling och tillväxt bör, i stället för att söka försämra de anställdas löner och anställningsvillkor, angripa roten till dagens kris, bristerna i det finansiella systemet.

Vilka är lärdomarna av finanskrisens följder på arbetsmarknaden? Sveriges växande omvärldsberoende och de snabba kasten i världsekonomin ökar risken för obehagliga överraskningar. Det är uppenbart att vi inte är tillräckligt väl rustade i denna situation. Inkomstskydd och utbildningsmöjligheterna vid plötsliga verksamhetsförändringar måste förbättras. Det är en viktig lärdom. Tryggheten och stödet för förnyelse och omställning måste förstärkas, inte urholkas. Det är vår slutsats.

Kostnaderna för krisen fördelas slumpmässigt och mycket orättvist. Många av våra medlemmar har fått betala ett högt pris i form av ökad otrygghet, inkomstförluster och arbetslöshet. Den som löper störst risk för arbetslöshet får betala mest för sina försäkringar och får sämst skydd. Det är inte rimligt. Ansvaret för att lösa dessa orättvisor faller till stor del på det politiska systemet. Samtidigt kan vi som parter på arbetsmarknaden bidra genom avtal som kompletterar de generella trygghetssystemen och offentliga utbildningssatsningarna.

Vi borde gemensamt kunna hitta lösningar på dessa utmaningar. Det är viktigt för företagens möjligheter att utvecklas och Sveriges internationella konkurrenskraft. En viktig del kan vara bättre och nya kollektiva försäkringar. Det minskar företagens likviditetspåfrestningar i krislägen. Uteslut inte detta. Arbetsgivarna borde inse detta i stället för att presentera det gamla batteriet med åtgärder: sänkta löner, lägre lägsta löner, sämre anställningstrygghet, ökad variation i arbetstidernas längd och förläggning, möjlighet till avsteg från överenskomna kollektivavtal. Det enda nya med de förslagen är att nu ska finanskrisens effekter i form av ökad arbetslöshet utnyttjas i en arbetsgivaroffensiv för att pressa facken till eftergifter.

Alla jobb kan inte garanteras, men alla ska veta att om mitt jobb försvinner så finns en ny chans. Det krävs bättre stöd i krislägen när neddragningar och omorganisationer står för dörren, men det räcker inte med brandkårsutryckningar. De fortlöpande satsningarna på utbildning och kompetensutveckling måste också prioriteras upp. Våra avtal måste ge ett bättre stöd för det. Att medarbetare sägs upp med hänvisning till bristande kompetens, vilket sker i dag, är ett nederlag som borde kunna förhindras.

Facken inom industri kommer inte att acceptera att våra medlemmar ska stå för ytterligare en kostnad för finanskrisens härjningar i form av försämrade löner och anställningsvillkor. Avtalskraven 2010 kommer att inriktas på reallöneökningar, förstärkt trygghet, bättre förnyelse och omställningsförmåga. Ungdomar och jämställdhet kommer att sättas i fokus.

Ulf Bengtsson
ordförande Sveriges Ingenjörer

Cecilia Fahlberg
ordförande Unionen

Stefan Löfven
ordförande Industrifacket Metall

Hans-Olof Nilsson
ordförande Livsmedelsarbetareförbundet

Jan-Henrik Sandberg
ordförande Svenska Pappersindustriarbetareförbundet

Per-Olof Sjöö
ordförande GS (facket för skogs-, trä- och grafisk bransch)