En gång om året har regeringen till uppgift att inför riksdagen redogöra för sin syn på världsläget och inriktningen av den svenska utrikespolitiken. Det sker vid en särskild debatt som i år ägde rum den 15 februari. Utkastet till tal av denna dignitet distribueras sedvanligt till regeringens alla ledamöter för kommentarer. Alla har ansvar för varje formulering.

Som väntat innehöll utrikesministerns anförande en del skrytsamma uttalanden om Sveriges inflytande.

"Vi är en stark röst för folkrätt och globalt samarbete av solidaritet", "Sverige har stor erfarenhet och trovärdighet när det gäller dialogen mellan länder och kulturer genom vårt långvariga engagemang för fred i Mellanöstern". Vi har minsann utsett (anonyma) "rådgivare", "medlare" och "särskilda sändebud" för att lösa de stora världsproblemen, etcetera.

Utöver några i och för sig kloka inledande reflexioner om betydelsen av utveckling och säkerhet i Afrika låg i år den retoriska tyngdpunkten på vårt försvar av folkrätt och mänskliga rättigheter. Det sägs att hela vår utrikespolitik "genomsyras" av sådana hänsyn. Och "folkrätten, humanitärrätten och de mänskliga rättigheterna vägleder regeringens ställningstagande i aktuella konflikter".

Man tror inte sina ögon och öron. Verkligheten är ju en helt annan.

Det utan tvekan allvarligaste brottet mot folkrätten och FN-stadgan under efterkrigstiden, alltså det amerikanska angreppet på Irak i mars 2003 och den fortsatta ockupationen, nämns över huvud taget inte. Detta trots att svenska regeringen på sin tid klart fördömde angreppet som olagligt. Ingen kommentar görs heller till att kriget fortsätter under grymma former och alltmer får karaktären av en folklig frihetskamp som i första hand kräver ett slut på ockupationen. Ingen analys ges av den för utvecklingen framöver så viktiga konsekvensen av Irakkriget att klyftan mellan väst och den muslimska världen alltmer fördjupas.

Samma tystnad iakttas när det gäller vår påstådda kamp för mänskliga rättigheter. Det fortfarande pågående kriget i Irak innebär i sig allvarliga rättskränkningar, dels själva krigshandlingarna som orsakar outsägliga lidanden för det redan hårt prövade irakiska folket, dels tillståndet i de amerikanska fängelserna i landet med systematisk, av Vita huset auktoriserad tortyr.

Förhållandena i det amerikanska koncentrationslägret Guantanamo på Kuba, med omkring 500 fångar inspärrade på obestämd tid utan skymten av rättsligt skydd, föranledde inte heller någon kommentar av utrikesministern trots att förhållandena i lägret uttryckligen fördömts i en FN-rapport och i en resolution av Europaparlamentet i Strasbourg. Kofi Annan har trots sin politiskt så ömtåliga ställning begärt lägrets stängning. Likaså, något förvånande, Tony Blair. Svenska regeringen, som anför politisk handlingsfrihet som det viktigaste argumentet för vår säkerhetspolitik, tiger försiktigtvis.

Tystnaden från regeringens sida i dessa frågor är skamlig och inte värdig de stolta traditioner som Sverige har att vårda på folkrättens område.

Det sägs också i deklarationen att "en väl fungerande global rättsordning är den yttersta garanten för vår säkerhet". Ingenting sägs om hur denna ordning ska se ut. Här hade annars varit tillfället att, gärna visionärt, skissa regeringens tankar om den framtida världsordningen (om den har några).

I stället sägs i anförandet att det för regeringen är centralt att utveckla vårt samarbete med Förenta staterna och att "regeringens ambition är att fördjupa relationen med USA".

Man gissar nog inte fel om man säger att deklarationen på de punkter som nu nämnts präglas av en nästan panisk förskräckelse att säga något som kan väcka misshag i Washington.

Det är ju där som folkrättsbrottten, tortyren etcetera har beslutats för att bli till väsentliga inslag i aktuell amerikansk politik. Märkas bör kanske att om vi skulle utveckla våra åsikter om en önskvärd internationell rättsordning detta oundvikligen skulle bli till en nedgörande kritik av den amerikanska strategiska doktrin som presenterades i ett officiellt dokument från september 2002 och sedan inte reviderats. I detta uttrycks förakt för folkrätt och FN. Där utvecklas teorin om ensidig rätt för USA att företa förebyggande militära åtgärder närhelst och varhelst på jorden man finner minsta tecken till hot mot amerikanska intressen.

Det är naturligt att man i dessa dagar då minnet av Olof Palme lever starkt ställer sig frågan hur denne hade reagerat inför Irakkriget. Med största säkerhet är svaret att han hade rutit till ordentligt, med vrede och indignation, samtidigt med sorg att det av honom älskade Amerika tagit denna väg.

Beträffande konflikten Israel-Palestina, som enligt tidigare uttalanden från svenska regeringen är den för världsfreden allra allvarligaste konflikten, sägs några ord om att "utrymningen av Gaza var ett modigt första steg mot ett fullständigt tillbakadragande från ockuperad palestinsk mark och avveckling av bosättningarna".

Det är ett totalt missvisande uttalande. Det var ingen modig handling. Israel ville sedan länge bli av med den besvärliga och kostsamma ockupationen av Gaza.

Som betalning för denna gest har man nu fått fria händer av USA att utan begränsning fortsätta att utvidga bosättningarna på Västbanken. Den militära kontrollen av Gaza är i realiteten lika stor som tidigare. Gaza har blivit ett fängelse och befolkningen lever i total misär. I uppenbar avsikt att sabotera den palestinska myndighetens verksamhet begår Israels regering den gemena småaktigheten att hindra de i god demokratisk ordning valda parlamentariska ombuden från Gaza att resa till Ramallah.

Regeringen hade också kunnat kosta på sig att säga några ord om den israeliska Västbanksockupationens realiteter, alltså den grymma och förnedrande behandlingen av civilbefolkningen, muren, de oupphörliga, av Israels regering beordrade, "utomrättsliga" morden på palestinska ledare och så vidare.

I deklarationen talas om att "en lösning på konflikten - som endast kan nås via förhandlingar - måste baseras på folkrätten". Samtidigt vet vi att det på grund av de enorma skillnaderna i makt mellan parterna, med totalt och numera i praktiken reservationslöst amerikanskt stöd till Israel, aldrig kan bli blir några seriösa förhandlingar och att folkrätten inte kommer att spela någon förnimbar roll för en eventuell "lösning". Det resultat som Israel strävar efter - det vet man efter läsning av israelisk press - är fortsatt total kontroll av de nu ockuperade områdena, med ständig utvidgning av bosättningar och militära stödjepunkter, och eventuellt inrättande av några åtskilda palestinska kantoner som skulle kunna kallas en palestinsk stat. Att de i svensk politik hittills gällande villkoren skulle uppfyllas, alltså slut på ockupationen, 1967 års gränser, östra Jerusalem som palestinsk huvudstad, avskaffande av alla bosättningarna, en rimlig och rättvis lösning av flyktingfrågan etcetera, kan det aldrig bli tal om. En erinran om vår ståndpunkt hade ändå varit på sin plats i deklarationen.

Det har sagts att svensk kritik av den amerikanska utrikespolitiken skulle vara uttryck för något slags antiamerikanism. När jag förra hösten gjorde några uttalanden om USA (DN Debatt den 27 november) antyddes i en artikel av några socialdemokratiska skribenter med utrikesutskottets ordförande Urban Ahlin i spetsen (DN Debatt den 6 december) att jag var en "populistisk antiamerikan".

Det är rent nonsens. Liksom det stora flertalet svenskar älskar och beundrar jag det amerikanska folket.

Sverige torde vara ett av de mest Amerikavänliga länderna i Europa. Det är just därför vi är och måste vara så olyckliga över den vändning som amerikansk utrikespolitik tagit under regimen Bush, Cheney och Rumsfeld. Den kritik som vi kommer med är ändå en västanfläkt i förhållande till den inhemska opinion i USA som allt skarpare fördömer framför allt Irakpolitiken.
Sverker Åström