Regeringen har genom att välja ut två mycket tveksamma kommunala kostnadsfaktorer rövat pengar från fattiga landsorts- och högskattekommuner och fört pengarna till rika lågskattekommuner.

Vi har kommunal skatteutjämning på grund av att staten delegerat stora utgiftsområden till kommuner och landsting (sjukvård, skola, äldreomsorg, barnomsorg etc). Vi har också på dessa områden en stark statlig detaljstyrning i form av rättighets- och ramlagar. Skall kommunerna kunna följa dessa vårt lands lagar måste det till en långtgående skatteutjämning.

Vi har också geografiska olikheter. Vilhelmina kommun har en areal på 87 kvadratmil. Där finns cirka 700 elever i klasserna 1–9. Skall inte vissa sjuåringar åka 24 mil skolskjuts varje skoldag eller tas från sina föräldrahem, så tvingas kommunen till mindre klasser och fler skolor. Skolskjutskostnaderna blir ändå skyhöga i förhållande till exempelvis Sundbyberg, vars yta är någon nätt tusendel av Vilhelminas men med fem gånger så mycket folk. Stora ytberoende kostnadsskillnader uppstår i hemtjänsten och i alla andra kommunala kostnadsslag.

Hur står det då till i våra glesare kommuner? De statliga jobben centraliseras med regeringens uppmuntran. Statliga jobb som tillkommer går till stor del till Stockholms arbetsmarknad.

Om vi ser på Vilhelminas gymnasieungdomar så har hälften lämnat kommunen efter fem år. De går i hög utsträckning till jobb i Stockholmsområdet eller Umeå. Varje ungdom har kostat Vilhelmina, från förskola till gymnasieskola, i utbildningskostnader cirka 2,5 miljoner kr. Skatterna betalas sedan i stor del till det lilla fåtal orter som regeringen satsar på. Kvar blir äldre anhöriga, med låga inkomster och allt fler krämpor och allt högre kommunala kostnader. Därför är det mycket viktigt att vi får regeringar som har lite av rättvisekänsla i sig.

Är då inte dessa glesare landsbygdskommuner en viss belastning? Nej, det
förhåller sig precis tvärtom, med råge. Det är de ytstora kommunerna som levere­rar in massor av vattenkraftsmiljarder. De levererar miljarder från skog och malm. De har offrat enorma naturresurser. Men alla välavlönade jobb från dessa areella näringar är centraliserade till främst Stockholmsområdet. Kvar i småkommunerna är oftast ett fåtal ”jobbarjobb” som inte ger så hög skattekraft.

Den översyn och uppföljning som nu gjorts av skatteutjämningen består av att två nya tveksamma faktorer beräknats och av att man följt upp de senaste årens utveckling när det gäller de faktorer som flera parlamentariska utredningar varit eniga om och som riksdagen slagit fast.De nya faktorerna är lönenivån i kommunal verksamhet och en förändrad utjämning av byggkostnaderna.

Personligen anser jag att båda faktorerna är mycket tveksamma. Frågan är om staten skall lagstifta fram regler som uppmuntrar till att bryta mot ingångna avtal (och därav följande inflation). Man kan också fråga sig om det är de som håller ingångna avtal eller som inte har råd att betala utöver avtal är de som skall stå för notan.

Statsbudgeten står fullt riktigt för den stora delen av skatteutjämningen (2006 för 58,1 miljard). De riktiga höginkomstkommunerna står för en mindre del.

Dagens regering lade emellertid fram ett förslag till riksdagen med innebörd att de ekonomiskt svagaste kommunerna skulle betala 100–200 kr per invånare till de starkaste kommunerna. Riksdagsledamöter från olika partier som jag talat med trodde inte att det var sant. Men en uppgörelse mellan statsministern och Maud Olofsson gjorde att det bara var att ”följa John”.

Så kom då utredningens slutbetänkande. Det visade sig där att de stora pengarna tvärtom, även med de två nya faktorerna inräknade, skulle gå till de utsatta kommunerna. I det läget förväg­rades kommunministern (KD) att sända ut huvudutredningen på remiss. Ännu allvarligare är att regeringskansliet tidigt hade full kunskap om att i slutbetänkandet skulle det föreslås att stora pengar skulle gå till de fattiga högskattekommunerna i landsorten.

Trots att regeringen hade full kunskap om detta gav den sig med berått mod på de allra svagaste kommunerna. Upprörande!

Det skulle till nöds gå att acceptera de båda nya faktorerna om regeringen följt huvudförslaget. Men att inte ens skicka huvudförslaget på remiss, ja rent ut sagt förhindra att ansvarig minister kunde göra det. Det är rena maffiametoder.

Jag har valt att välja Vilhelmina som exempel. Jag kunde lika gärna ha valt någon västsvensk, skånsk, småländsk, mellansvensk eller annan norrländsk kommun.

Om regeringen beaktat hela utredningsförslaget, hade ett stort antal kommuner inte blivit av med pengar utan i stället fått årliga hyggliga tillskott. Några exempel är Gällivare (+ 17,3 milj kr), Robertsfors (+ 11,5), Högsby (+11,5), Kramfors (+20,8), Osby (+10,2), Norrtälje (+20,9), Heby (+17,7), Tierp (+18,2), Vetlanda (+21,4), Högsby (+11,5), Tanum (+14,7), Årjäng (+9,3), Hällefors (+9,8). Den kommun som skulle tillföras mest pengar räknat per invånare är småländs­ka Högsby, 1 895 kr. Därnäst kommer Maud Olofssons hemkommun Robertsfors med 1 622 kr/inv.

Skatteutjämning är svårt, men verkligheten talar klarspråk. Jag ger några norrländska exempel: Robertsfors är på väg att lägga ned sjukhemmet i Ånäset trots att många äldre behöver vård. Sorsele har rena ”budget-helvetet”. Åsele lägger ned ett demensboende trots att kön till denna typ av boende är lång. Vilhelmina måste avskeda och låna. Kalix är i kris. Och så vidare. Jag har frågat kommunala företrädare i andra landsortskommuner ute i landet och problemen är desamma.

Ser man på andra sidan av myntet kan man konstatera att i vissa kommuner, de som fått tillskott från de fattiga, fått sin femte skattesänkning (med landstingets sänkning). De kommunerna redovisar dessutom stora budgetöverskott.

Regeringen skryter över statens goda ekonomi. Tillvägagångssättet i skatteutjämningsfrågan blir då än mer oförsvarligt. De cirka tiotalet experter som jobbat med utredningen är helt eniga om översynsresultaten. Regeringen har nu tillsatt en ny skatteutjämningsutredning. Den torde behöva arbeta fyra fem år, därefter remiss och beredningsarbete. Frågan regeringen borde ställa sig är: Skall våra fattigaste kommuner med redan hög skatt varje år under sex sju år sända pengar till våra rikaste kommuner på grund av ett ohederligt regeringsagerande?

Regeringen har alltsedan tillträdet haft svårt med – eller ej lust – att beakta
rättvisefrågor och regionala utvecklingsfrågor i sina beslut. Hur vore det att ta till-
baka den ohederliga uttaxeringen från landsortskommunerna? Sänd också skatteutjämningsutredningen på remiss? Eller törs inte statsministern och Maud Olofsson höra vad kommunal och annan expertis anser.

BÖRJE HÖRNLUND