Från politiskt håll uttalas allt oftare att kulturlivet måste söka nya finansieringskällor. Många chefer för orkestrar, teatrar och museer har dock fått erfara att detta är lättare sagt än gjort. Inte minst har sponsormarknaden skrumpnat ihop i spåren på finanskrisen. Det faktum att den segdragna frågan om avdragsrätt för kultursponsring tycks omöjlig att lösa oavsett regering har inte heller bidragit till att stimulera utvecklingen. Därmed har staten avstått från den möjlighet att hjälpa kulturen till ny finansiering som i dag så väl skulle behövas.

Nu har regeringen fått en andra chans – ett färskt utredningsförslag om avdragsrätt för donationer ligger på regeringens bord. Bakgrunden är alliansens vallöfte om utvidgad avdragsrätt för gåvor som manifesterades i utredningen om skatte­incitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet. Syftet var att öka incitamentet för denna typ av gåvor.

I direktiven pekade man på möjligheten att göra ”avgränsningen i förhållande till olika typer av organisationer eller organ, där dessa och deras verksamhet ska kännetecknas av att de främjar allmännyttiga ändamål. Det kan t.ex. röra sig om organisationer eller organ som ägnar sig åt kulturella, idrottsliga och religiösa samt välgörande ändamål”. Allmännyttig kulturell verksamhet innefattades alltså i uppdraget. Utredningen föreslog dock att avdragsrätten skulle inskränkas till att avse vetenskaplig forskning och hjälpverksamhet åt behövande – ändamål som i och för sig är i allra högsta grad angelägna men med motiv som vi tycker är ohållbara.

Synsättet är för snävt. Precis som grundforskningen inte kan leva helt på marknadens villkor, kan inte exempelvis den klassiska scenkonstverksamheten heller göra det. Och på samma sätt som forskningen är omistlig i utvecklingen av det moderna samhället är ett modernt, upplyst samhälle beroende av ett kreativt och öppet kulturellt klimat. Det har varit grunden för den svenska kulturpolitiken och något vi kan vara stolta över. Att konstnärlig verksamhet som finansieras med offentliga medel är allmännyttig är enligt vår mening oomtvistligt.

Våra kulturinstitutioner lever i dag under ett kännbart ekonomiskt tryck. Samtidigt är konkurrensen om offentlig finansiering större än någonsin och behovet av andra finansieringskällor stort. Detta har uppmärksammats av regeringen, och Kulturrådet ges i årets regleringsbrev i uppdrag att ta fram en strategi för hur myndigheternas arbete inom området extern finansiering ska bedrivas i framtiden.

Vi tror oss veta att det finns ett starkt intresse av att genom donationer bidra till konstnärlig verksamhet, på samma sätt som vi tror att det finns en vilja hos människor att bidra till ideell föreningsverksamhet i stort. Denna vilja skulle gynnas av om man kunde stärka de skattemässiga incitamenten för ett sådant engagemang. Förutom att det skulle kunna leda till förbättrad finansiering av konstnärlig verksamhet och stärka konstens allmännyttiga status, skulle en sådan signal från statsmakterna säkerligen öka intresset för den kulturella sektorn, något som skulle gynna det svenska samhället i sin helhet.

När det gäller skälen för att utesluta våra institutioner sägs i förslaget att det framstår ”som främmande att tänka sig att enskildas gåvor till statligt bedriven verksamhet ska leda till skattefavörer för givarna”. Redan här vill vi peka på att även den vetenskapliga forskningen i hög grad bedrivs inom statligt finansierade universitet och högskolor. Vidare sägs ”Härtill kommer enligt min uppfattning en invändning av mer principiellt slag. Även om staten driver i hög grad t. ex. konstnärlig verksamhet framstår det som främmande att beteckna den verksamhet som bedrivs vid t. ex. Moderna museet som ideell”.

Utredningen avfärdar också med en liknande motivering möjligheten att låta aktiebolag som drivs utan vinstsyfte kunna ta emot skattefria gåvor. Utredaren anser att det är att gå för långt att dra slutsatsen att konstnärlig verksamhet som bedrivs i aktiebolagsform är ideell. Det kan man kanske hålla med om. Men den kan i allra högsta grad vara allmännyttig på det sätt som anges i direktiven.

Enligt vår mening har utredningen, när det gäller vilka ändamål som ska leda till skattereduktion, bortsett från direktiven som utan tvekan lämnar utrymme för verksamhet som är allmännyttig, oavsett om den drivs av en ideell förening eller ett aktiebolag utan vinstsyfte.

Vi hoppas att regeringen vid sin beredning av ärendet står fast vid den bredare avgränsning som framgår i direktiven. För vår del anser vi att det vore självklart att en avdragsrätt måste kunna innefatta gåvor som ges till allmännyttig verksamhet som bedrivs av våra konstinstitutioner. Att hitta lämpliga avgränsningar må vara svårt men definitivt inte omöjligt. Vi är beredda att konstruktivt delta i en sådan diskussion.

Kristina Rennerstedt
ordförande Kungliga Operan AB

Sture Carlsson
förbundsdirektör Svensk Scenkonst