DN Debatt

”Regeringen försöker dölja ökande inkomstklyftor”

Alliansregeringen har inte kunnat acceptera att EU:s relativa fattigdomsbegrepp – som gällt sedan 1984 – har givit den rödgröna oppositionen räfattigdomen i Sverige ökar. Därför har Fredrik Reinfeldt agerat kraftfullt under våren 2010 för att EU ska ändra den här gemensamma, vetenskapligt baserade fattigdomsdefinitionen, skriver Lena Sommestad.

Vad är fattigdom? Detta har blivit en stridsfråga inför valet, när de röd-gröna hävdar att fattigdomen ökar medan anhängare till alliansen hävdar att den minskar.

Vad få känner till är att alliansrege­ringen under våren 2010 har agerat kraftfullt för att EU ska ändra den europeiska fattigdomsdefinitionen. Problemet med den hittills gällande definitionen, ur alli­ansregeringens synvinkel, är att denna definition ger de röd-gröna räfattigdomen i Sverige ökar. Detta har regeringen inte kunnat acceptera. Tillsammans med likasinnade regeringar har man tagit strid för att EU ska ändra kurs – och man har lyckats.

Den etablerade fattigdomsdefinitionen i EU säger att den som är fattig har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten. Denna definition är nära knuten till samhällets inkomstfördelning. Om inkomsterna ökar i samhället men stora grupper släpar efter, då ökar fattigdomen. I EU har detta sätt att se på fattigdom gällt sedan 1984.

EU:s relativa fattigdomsdefinition är vetenskapligt väl förankrad. Ledande forskare har övertygande visat att det inte är tillräckligt att beskriva fattigdom som ett absolut tillstånd av armod (”absolut fattigdom”). Så snart en person lever över existensminimum blir det mer meningsfullt att mäta fattigdom i relation till levnadsnivån i samhället. En person är fattig om han eller hon inte kan leva på en anständig standard enligt de traditioner och värderingar som råder. Den som är fattig utestängs från normala sociala relationer till andra människor.

Det har länge rått bred enighet om EU:s relativa fattigdomsbegrepp, även om medlemsländer också har använt olika typer av absoluta fattigdomsgränser (som till exempel den svenska socialbidragsnormen). Vändpunkten i synen på fattigdom kom på Europeiska rådets möte i mars i år. Sverige och ett antal likasinnade medlemsstater vägrade då godkänna det fattigdomsmål som EU-kommissionen hade föreslagit. Samtidigt tog den svenska regeringen strid för att avskaffa den fattigdomsdefinition som har gällt i EU sedan 1984.

Det djupare motivet är inte svårt att inse. Regeringens ekonomiska strategi går ut på att öka inkomstklyftorna, vilket betyder att fattigdomen ska öka, så som fattigdom hittills har definierats i EU.

Den svenska regeringen vill genomföra denna strategi utan att EU-kommissionen levererar kritik mot Sverige för att fattigdomen ökar. Eller som Fredrik Reinfeldt uttryckte det efter marsmötet: EU-kommissionens förslag om fattigdomsmål är ett hot mot den nationella suveräniteten.

Vårens strid om fattigdomsmålet blev hård. I polemik med bland andra Fredrik Reinfeldt hävdade kommissionens ordförande José Manuel Barroso att EU har rätt att sätta upp fattigdomsmål för EU-länderna. Europeiska rådets ordförande Herman van Rompuy betonade att fattigdomsbekämpning är en central del i den europeiska samhällsmodellen. Den europeiska tillväxten ska inte bara vara smart och hållbar utan också socialt inkluderande.

Den svenska regeringen inriktade under våren sin kraft på att ändra fattigdomsdefinitionen. Nya indikatorer skulle frikoppla begreppet fattigdom från samhällets inkomstfördelning. På hemmaplan förbereddes samtidigt en ny fattigdomsstatistik, genom att Försäkringskassan lät utarbeta ett nytt, absolut fattigdomsmått som skulle kunna ersätta den gängse EU-definitionen. Med EU-definitionen har fattigdomen i Sverige ökat under senare år, från 9 procent 2004 till 13 procent 2008. Men med det nya måttet, däremot, har fattigdomen i stället minskat något.

På Europeiska rådets möte i juni gick den svenska regeringen segrande ur striden. EU-kommissionen fick acceptera en kompromiss. Sverige och andra kritiker gick med på ett fattigdomsmål, att minska antalet fattiga i EU med 20 miljoner människor, men det skedde till priset av att EU övergav den gemensamma, vetenskapliga definitionen av fattigdom. I stället beslutade Europeiska rådet att varje regering i fortsättningen ska få bestämma på egen hand hur fattigdom ska definieras och mätas. Nationella prioriteringar ska styra.

Beslutet på Europeiska rådets juni­möte har två allvarliga konsekvenser. För det första ersätter politiskt godtycke en gemensam definition baserad på oberoende forskning. Detta är ett allvarligt angrepp på en upplyst, kunskapsbaserad politik. För det andra har EU inte längre något fattigdomsmål som inbegriper ojämlikhet.

Mitt i den djupaste ekonomiska krisen i mannaminne, när Europa riskerar att slitas sönder av sociala och politiska motsättningar, överges själva fundamentet för den europeiska sociala modellen: idén om social sammanhållning.

Lena Sommestad
professor och riksdagskandidat för Uppsala län (S)