Det svenska statliga biståndet fyller 50 år i år. Det borde vara något att fira, men svenska skattebetalare bör nog vänta med att korka upp champagnen. Biståndsminister Gunilla Carlssons närmaste medarbetare meddelade nyligen att regeringen inte vet om biståndet gör någon nytta.
Det var på ett seminarium på Timbro i Stockholm den 12 januari som statssekreterare Hanna Hellquist fick frågan från en person i publiken. ”När man hör dig prata och när man hör vad Gunilla Carlsson har sagt de senaste åren får man intrycket att ni på UD attesterar en budget på 35 miljarder samtidigt som ni inte har någon aning om det gör någon nytta om man ser till biståndets primära uppgift. Stämmer det?”
Svaret från Hellquist var tydligt och rakt: ”Jag skulle kunna nyansera det något, men ja, det stämmer ganska bra.” Sedan la hon till: ”Vi kan hitta enskilda exempel på väldigt bra insatser på mikronivån. Men vi måste också vara ärliga. Regeringen har lagt fram tre skrivelser om biståndets resultat till riksdagen. Och vi har haft väldigt svårt att säga någonting om effekterna av biståndsinsatserna i någon av dem.”
Vi förutsätter att detta också är Gunilla Carlssons och därmed regeringens ståndpunkt.
35 miljarder är mycket pengar. Det är 4.000 kronor per person i Sverige. Nästan lika mycket som hela gymnasieskolan kostar. Varken politiker eller allmänhet skulle acceptera att vi år efter år spenderade sådana summor utan att veta om gymnasieeleverna lär sig något. Frågan är varför samma osäkerhet är acceptabel när det gäller resultatet av biståndet.
Man skulle kunna tro att Hellquists uttalande är en sensation. Men öppna erkännanden av biståndets misslyckande är vanligare än man tror. I en av de ovan nämnda skrivelserna beskrevs ”svårigheterna att redovisa långsiktiga effekter av den verksamhet som får stöd genom det svenska utvecklingssamarbetet”.
Såvitt vi vet reagerade ingen politiker på detta. Skrivelsen möttes med tystnad och lades till handlingarna.
Mycket av diskussionen om biståndets effektivitet har handlat om huruvida bistånd leder till ökad ekonomisk tillväxt i mottagarländerna. Detta eftersom tillväxt är en nödvändig förutsättning för fattigdomsbekämpning, särskilt i de minst utvecklade länderna. I ett remissvar till den parlamentariska kommittén för Sveriges politik för global utveckling (Globkom) skrev professorerna vid Stockholms universitet, Peter Svedberg och Jakob Svensson så här:
”Åtskilliga länder i främst Afrika har under många år erhållit ett årligt sammanlagt bistånd från olika källor som uppgått till 20–50 procent av BNP. Trots dessa enorma biståndsflöden har ingen tillväxt skett … Detta är ett katastrofalt misslyckande för biståndet (inte bara det svenska) som ledande politiker i givarländerna sällan öppet erkänner.”
Svenska skattebetalare har alltså anledning att vara bekymrade. Under 2012 bör vi nog stanna till, blicka bakåt och ställa oss en grundläggande fråga: Om biståndet inte har fungerat sedan det startade för femtio år sedan, vad är det då som talar för att det plötsligt ska börja fungera?
De som har anledning att glädjas åt att svenska skattebetalare i femtio års tid har pumpat in hundratals miljarder kronor i främst afrikanska statsbudgetar är en större samling envåldshärskare. Under ett halvt sekel har en brokig skara paraderat förbi med utsträckt hand. Allt från Sovjetstödda gerillagrupper i södra Afrika till kejsar Haile Selassie, Robert Mugabe och en stalinistiskt färgad militärjunta i Etiopien. Därefter president Museveni i Uganda, premiärminister Meles Zenawi i Etiopien och många fler.
Trots att biståndspengar i flera fall uppenbarligen har finansierat krig – som exempelvis det mellan Etiopien och Eritrea kring millennieskiftet – har det svenska stödet fortsatt.
Den arabiska våren ställde det svenska biståndet till afrikanska envåldshärskare i blixtbelysning. Den folkliga vrede som störtade diktatorerna borde ha blivit en väckarklocka för de svenska politiker som ständigt förespråkar fortsatt stöd till odemokratiska regimer.
Ändå fortsätter det. Det som gör det svenska biståndet extra komplicerat är att cirka hälften av det är multilateralt. Vi är med och finansierar EU:s biståndsprogram. Det innebär att länder som Eritrea och Etiopien – som båda håller svenska journalister fängslade – får budgetstöd. Det vill säga pengar rakt in i statskassan som används för att exempelvis avlöna statligt anställda fångvaktare.
Det blir en paradoxal situation. Vi har fjärmat oss långt från de grundläggande humana värderingar som inspirerade grundarna av Nämnden för Internationellt Bistånd, NIB, för 50 år sedan. Den statliga nämnd som senare omvandlades till Sida.
Finns de då inga svenskar som blir glada när biståndet fyller år? Jo naturligtvis. Alla de som har biståndet som levebröd. De uppgår till cirka 10.000 personer i Sverige. Det är av förklarliga skäl också de som ständigt upprepar mantrat att ”bistånd gör nytta, bistånd gör nytta”.
Trots att samlad forskning och biståndsministerns närmaste medarbetare öppet redovisar motsatsen.
Fredrik Segerfeldt, författare och biståndsdebattör
Bengt Nilsson, journalist och författare