Svensk säkerhetspolitik var en icke-fråga i valrörelsen år 2010, trots vänsteroppositionens försök att pressa regeringen Reinfeldt vad gäller svenskt Nato-medlemskap. Att frågor om säkerhet och försvar får litet utrymme i en tid då ett militärt angrepp mot Sverige kan ses som osannolikt är inte så konstigt. Men bristen på debatt om säkerhetspolitikens mål och medel döljer fundamentala problem för Sverige i händelse att läget i vår omvärld skulle försämras allvarligt. Och sådant kan inträffa, dessutom både snabbt och oväntat. Historien är full av exempel på denna typ av förändringar, och det är för att hantera sådana lägen som en hållbar säkerhetspolitik måste bedrivas.

Svensk säkerhetspolitik har visserligen förändrats dramatiskt de senaste två åren, inte minst genom den av riksdagen år 2009 antagna så kallade solidaritetsförklaringen. Den anger att Sverige inte kommer att vara neutralt i händelse av angrepp på andra EU- eller nordiska länder, och att vi förväntar oss att dessa länder ska komma till vår hjälp om vi angrips. Som synes är skillnaden mellan detta och en militär allians tämligen liten.

Solidaritetsförklaringen är en bra policyförändring, även om det finns otydligheter vad gäller den praktiska tillämpningen. Försvarsmakten har alltså fått en ny uppgift: att kunna försvara Sveriges territorium militärt tillsammans med andra länder – och att försvara deras territorier – mot en väpnad attack utifrån. Såvitt bekant är detta dock ingenting som försvarsmakten har övat eller ens planerat för, och så länge detta inte sker kommer sannolikt hela solidaritetsförklaringen mest att se ut som ord på ett papper i våra grannländers ögon. Till detta kommer osäkerheter kring vilken förmåga den svenska försvarsmakten kommer att ha i framtiden. Att vi inte kommer att kunna försvara oss helt själva i ett väsentligt försämrat säkerhetsläge har dock stått klart sedan länge.

Svenska politiker understryker dessutom ofta att vi i varje situation själva förbehåller oss rätten att bestämma hur det solidariska stödet till våra grannar ska se ut. Detta kan givetvis ge upphov till misstankar om att stödet kan komma att bli mycket begränsat. Strävan efter svensk handlingsfrihet motverkar här alltså en trovärdig solidaritet gentemot våra grannar.

Därtill lever den gamla neutralitetspolitiken, avskaffad 1992, fortfarande kvar i folkmedvetandet. Detta har i sin tur att göra med att neutraliteten för många svenskar kommit att bli en identitetsfråga; oavsett om det är säkerhets- eller geopolitiskt klokt att vara neutral och alliansfri, är det detta man som god svensk socialdemokrat eller vänsterpartist skall vara. Valutgången 2010 indikerar emellertid att värnandet om alliansfriheten inte längre är någon valvinnare.

Det fundamentala problemet med den svenska säkerhetspolitiken är emellertid större än allt detta. Vad det handlar om är att Sveriges utanförskap avseende den centrala euroatlantiska solidaritetsorganisationen på det militära planet numera är direkt negativt för vår egen säkerhet. Runt 80 procent av våra trupper i internationell tjänst ingår i Nato-ledda operationer, trots att vi inte sitter med vid de bord där de avgörande besluten om dessa operationer tas. Vårt utanförskap i dessa sammanhang hindrar både vår insyn och vårt inflytande över operationer, vars inriktning kan betyda liv eller död för svenska soldater.

På hemmaplan förhindras ett djupare nordiskt försvarssamarbete med våra norska, danska och isländska vänner, eftersom vårt utanförskap gör det omöjligt för dem att till exempel delge oss relevanta hemliga uppgifter om Natos försvarsplanering. Slutligen försvåras allvarligt försvaret av Sverige i ett framtida krisläge av det gamla alliansfrihetstänkandets residuala effekter – vi tycks inte fullt ut våga ta de utrikespolitiska konsekvenserna av vår egen försvarsomläggning.

Allt detta har lett till att även Sverigevänliga aktörer utomlands nu i ökande omfattning börjar hävda att den svenska alliansfriheten är kontraproduktiv. Genom Wikileaks-affären har det kunnat noteras att den svenska säkerhetspolitiska eliten, i såväl regering som opposition, också har kommit längre vad gäller insikterna om dessa frågor än vad som torgförts offentligt. Vi måste alltså dra slutsatsen att svensk militär alliansfrihet aldrig varit så irrelevant som den är i dag, samtidigt som den fortfarande är en del – om än allt mindre omtalad – av den officiella svenska säkerhetspolitiska doktrinen.

Vilka är då förutsättningarna, internationellt och nationellt, för att svensk säkerhetspolitik ska hamna på rätt köl? Natos toppmöte i Lissabon förra året blev en framgång. Ett nytt strategiskt koncept antogs och Ryssland inbjöds som partner, inte fiende. Samtidigt beslöts, till glädje för de mindre länderna i Central- och Östeuropa, att Nato inte bara ska planera, utan också i ökande utsträckning öva för att försvara dessa länder militärt i händelse av hot eller angrepp. För Europa är det geopolitiskt av högsta vikt att man är allierad med Nordamerika. Västvärlden, där även Sverige ingår, är för sin fredliga framtid beroende av såväl politiskt samarbete som militär integration över Atlanten.

Sammantaget innebär detta att Natos roll som den centrala säkerhetspolitiska organisationen i Europa tydligt understryks, inte bara i frågor som rör försvar, militär krishantering och större civilmilitära operationer, utan också sådana som har helt ny inriktning – till exempel cyberhot (se gårdagens DN Debatt). Det gör också att EU blir ett säkerhetspolitiskt komplement, och inte en konkurrent, till Nato.

I ljuset av detta framstår de svenska politiska låsningarna som lätt absurda. Den nuvarande regeringen har i praktiken gett socialdemokratin vetorätt i Nato-frågan. Det finns dock miljoner goda socialdemokrater i Europa som tillika är lojala Nato-medlemmar, inte minst i våra grannländer Danmark och Norge. Olof Palmes kamrat, socialisten Felipe Gonzalez, ledde som spansk premiärminister in sitt land i Nato på 1980-talet. Ledande tyska socialdemokrater ifrågasätter aldrig sitt lands Nato-medlemskap. Det är i själva verket den svenska socialdemokratins syn på Nato som är udda i ett europeiskt perspektiv.

I dag är det främst Sveriges brist på Nato-medlemskap som gör att det vänsterstyrda, Nato-allierade Norge har problem med att ha ett djupare militärt och säkerhetspolitiskt samarbete med det högerstyrda, allianslösa Sverige. Att ändra på denna paradox borde vara en målsättning både för regeringen Reinfeldt och en ansvarstagande svensk socialdemokrati.

Mike Winnerstig
fil dr i statsvetenskap, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien och forskningsledare vid FOI Försvarsanalys