Svensk utbildningspolitik har under flera årtionden förringat yrkesutbildningar.
Det märks tydligast i gymnasieskolan. När Göran Persson i början av nittiotalet skulle höja yrkesutbildningarnas status valde han att fylla dem med allmänteori och minskade tiden för yrkesämnen. Den bärande tanken var att alla gymnasieprogram skulle leda till allmän högskolebehörighet.
Man kan, vid en första anblick, känna sympati för idén. Samtidigt vet vi att många ungdomar inte är intresserade av att läsa vidare på universitetet. Alla ungdomar vill faktiskt inte bli akademiker. Alla ungdomar kan inte heller bli akademiker och samhället fungerar inte om alla är akademiker. Vårt land behöver också skickliga yrkesmän och yrkeskvinnor.
Sverige har avskaffat lärlingsutbildningarna. Den förra regeringen hade som mål att hälften av alla ungdomar skulle bli akademiker, men inga mål för hur många som skulle gå i yrkeshögskolor. Dessutom har gymnasiets yrkesförberedande program skolifierats och akademiserats mer än i något annat land.
Det är något märkligt att socialdemokraterna, som säger sig företräda arbetarna, gång på gång har nedvärderat värdet av yrkeskunskaper. Detta feltänk för också med sig stora ekonomiska och mänskliga kostnader.
Faktum är att var tredje svensk tjugoåring inte har klarat en gymnasieutbildning med godkända betyg. Tänk efter vad det innebär. I en tid när alla talar om värdet av kunskap, om hur utbildad arbetskraft och hög produktivitet är Sveriges chans i den globala konkurrensen, då har en av tre svenska ungdomar slagits ut från gymnasiet.
För dessa personer är arbetsmarknaden både osäker och begränsad. De är oftast de första som blir avskedade vid en neddragning. Samtidigt skapas det allt färre jobb för personer som bara har grundskolekompetens.
Sverige behöver både gymnasieutbildningar som förbereder eleverna för högskolestudier och utbildningar som ger gedigna yrkeskunskaper. Självklart ska man alltid, på gymnasiet eller senare i livet, kunna välja att läsa in högskolebehörigheten. Men det ska inte vara ett tvång på alla utbildningar.
Under hösten avser jag därför att presentera ett förslag på en genomgripande reform av gymnasieskolan där yrkeskunskaper uppvärderas på gymnasiets yrkesutbildningar. Jag kommer också att föreslå att Sverige inför en helt ny utbildningsform, Yrkeshögskolan. Hösten 2008 påbörjas också svenska lärlingsutbildningar, efter beslut av den borgerliga regeringen.
Socialdemokraternas nedvärdering av yrkeskunskaper syns också i behandlingen av den svenska yrkeslärarutbildningen. Man har stegvis ökat kraven på teoretiska kunskaper, samtidigt som man har nedvärderat den yrkeskompetens många av dessa lärare äger.
Det finns en stor skillnad mellan rekryteringen av å ena sidan lärare till skolans många allmänteoretiska ämnen och å andra sidan yrkeslärare i yrkesämnen. Lärare i fysik, engelska och geografi rekryteras som regel direkt in på lärarhögskolorna i 20-årsåldern och går minst tre och ett halvt år i lärarutbildningen. Till yrkeslärare däremot rekryteras människor med yrkeserfarenhet på området, till exempel skickliga kockar till restaurangutbildningar och byggnadsarbetare till byggprogrammet. Dessa har då ofta kommit upp i medelåldern när de går över till skolan.
I början av sjuttiotalet krävdes ett års studier för att bli yrkeslärare inom industri och hantverk. 1996 förlängde den dåvarande regeringen yrkeslärarutbildningen. För examen krävdes dels två terminer pedagogisk utbildning, dels en yrkesinriktad högskoleutbildning om minst tre terminer. Kunskaper tillägnade genom yrkeserfarenhet räknades som noll och intet.
I samband med den stora lärarutbildningsreformen 2001 togs nästa steg. Den pedagogiska utbildningen förlängdes med ytterligare en termin. Även här har grundtanken alltså varit att teoretiska studier är mer värda än yrkeskunskaper. Totalt krävs numera tre års heltidsstudier för att få bli yrkeslärare.
Effekterna av den förda politiken kom snabbt. I början av nittiotalet examinerades ungefär 800 yrkeslärare varje år. Efter reformen 1996 examinerades omkring 500. I slutet av förra året presenterade Högskoleverket statistiken för 2006-2007. Vi är nu nere i 300 examinerade lärare med inriktning mot gymnasiets yrkesämnen. På femton-tjugo år har antalet yrkeslärare som utexamineras varje år mer än halverats!
Sverige står nu inför en akut yrkeslärarbrist. Kommunerna tvingas anställa obehöriga för att fylla luckorna. Allt fler yrkeselever undervisas därför av outbildade lärare.
Av de 10 430 verksamma yrkeslärarna saknar drygt var tredje lärarexamen. Det är en ökning med 24 procent sedan 2002. 63 procent av lärarna i medieämnen är obehöriga. Mellan 43 och 49 procent av lärarna inom industri och hantverk saknar lärarexamen.
Eftersom rekryteringen av ungdomar går trögt har åldersfördelningen inom den befintliga kåren blivit mycket sned. Mer än hälften av yrkeslärarna är femtio år eller äldre. Under de närmaste åren väntas därför en stor del av yrkeslärarna gå i pension.
Allt som allt kan det komma att saknas uppemot 5 000 yrkeslärare år 2020. För att täcka behoven måste examinationen nästan tredubblas.
Yrkeslärare skulle kunna vara ett attraktivt karriärval för många yrkesskickliga personer i trettio- och fyrtioårsåldern. De har jobbat under tio-femton år, men känner att det är dags att göra något annat. Problemet är att tre års studier på högskolan är för lång tid för de flesta i den åldern. Det innebär studieskulder och att man under en ganska lång period måste leva på studiemedel, något som inte är attraktivt för den som har en familj att försörja.
Sverige måste därför bli bättre på att ta tillvara dessa personers yrkeskunskaper. Jag offentliggör i dag regeringens avsikt att totalreformera den svenska yrkeslärarutbildningen.
Tanken är att tillägnad yrkesskicklighet ska vara grund för att antas till den framtida yrkeslärarutbildningen. Den blivande yrkesläraren har redan yrkeskunskaperna och behöver således enbart läsa in de mer skolnära kunskaperna, pedagogik och metodik.
Min bedömning är att det borde kunna gå att korta yrkeslärarutbildningen för personer med gedigna yrkeskunskaper från dagens tre år till ungefär ett år.
Själva yrkeskunskaperna måste bedömas av någon kvalificerad instans. Min bedömning är att denna kompetens inte finns fullt ut inom utbildningsväsendet, utan att branschen själv måste ha en tung roll i denna värdering.
Historieläraren skaffar sig sina ämneskunskaper genom att läsa minst ett år historia på universitetet. Byggläraren skaffar sig sina ämneskunskaper genom att arbeta flera år i branschen. Min uppfattning är att det ena sättet att lära sig sitt ämne inte är finare än det andra.
Hittills har man tvingat den erfarne byggnadsarbetare som vill överföra sina yrkeskunskaper till byggelever att sätta sig tre år på lärarhögskolan. Detta är inte bara ett samhällsekonomiskt slöseri, utan en monumental nedvärdering av yrkeserfarenhet.
Om Sverige ska överleva som tillväxt- och industrination måste yrkesutbildningarna bli mer attraktiva. Det kräver duktiga lärare med de senaste kunskaperna. Vi behöver en renässans för yrkesutbildningarna.
jan björklund