Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Regeringen lägger ut politiken på ämbetsverk”

Själv förvånas jag över att man i ”världens mest jämställda land” fortsatt kan ha kaos inom förlossningsvården på många ställen, skriver Bo Rothstein.
Själv förvånas jag över att man i ”världens mest jämställda land” fortsatt kan ha kaos inom förlossningsvården på många ställen, skriver Bo Rothstein. Foto: Rebecka Uhlin

Jämställdhetsmyndighet. Vad som sker när myndigheter med i huvudsak ideologiproduktion som uppgift inrättas är att man skapar ett slags statliga lobbyorganisationer. Följden blir att det är generaldirektörer och deras medhjälpare som utformar politiken vilket får betydande konsekvenser för det demokratiska systemet, skriver Bo Rothstein.

Det går naturligtvis inte att vara emot regeringens förslag att inrätta en jämställdhetsmyndighet, det skulle vara som att man var motståndare till ett jämställt samhälle. Genom att inrätta ett nytt ämbetsverk med uppgift att samordna och styra detta politikområde anser sig den sittande regeringen visa handlingskraft och ökade ambitioner om detta område. Även om Sverige i internationella jämförelser brukar framhållas som ett av världens mest jämställda länder finns det åtskilligt kvar att göra innan vi kan anse att vi uppnått de mål som satts.

Tittar man närmare på utredningen och vad som sagts från regeringskansliet så är det emellertid tämligen oklart vad det är för faktiska uppgifter som detta nya ämbetsverk skall genomföra. Utredningen bakom förslaget talar i mycket allmänna ordalag om samordning, långsiktighet, integrering och om att samla kunskap och kompetens. Man framhåller också att ”en ny myndighet med egen myndighetschef skänker också arbetet med jämställdhet större tyngd och auktoritet jämfört”.

I den förvaltningspolitiska modell som internationellt utmärkt Sverige (och Finland) har tanken varit att ansvaret för att utföra den politik som riksdag och regering beslutat ålagts relativt självständiga ämbetsverk. Därmed har vi etablerat en åtskillnad mellan utformningen av politiken och en genomförande förvaltningsapparat som i ett internationellt perspektiv visat sig vara framgångsrik. Från omkring 1990 uppstår emellertid en tämligen ny typ av ämbetsverk. Vad som utmärkt dessa är att de inte haft någon mera materiell verksamhet att utföra. Istället har dessa i stor utsträckning haft ideologiska uppgifter. Så fick vi till exempel Glesbygdsverket vars dåvarande generaldirektör såg som sin uppgift att skapa en folkrörelse för landsbygdens intressen. Som ett brev på posten kom det efter ett antal år krav från en grupp socialdemokratiska riksdagsmän om att man också behövde ett Storstadsverk för att driva storstädernas intressen. Hade detta genomförts så skulle det ha inneburit att den politiska kampen inom detta område skulle ha utspelats generaldirektörerna emellan. Andra exempel är Ungdomsstyrelsen, Djurskyddsmyndigheten, Nationella sekretariatet för genusforskning, Finanspolitiska rådet och Barnombudsmannen.

 

En annan effekt av denna förstatligade opinionsbildning är att de politiska partierna, folkrörelser och det civila samhällets organisationer riskerar att förtvina. Varför skall man på frivillig grund engagera sig i denna typ av organisationer när man kan få mycket mer att säga till om vad gäller utformningen av politiken inom det område man är intresserad av genom att bli betald tjänstemän?

 

Vad som sker när myndigheter med i huvudsak ideologiproduktion som uppgift inrättas är att man skapar en slags statliga lobbyorganisationer som dels ser som uppgift att påverka politikerna i riksdag och regering, dels att påverka den allmänna opinionen. Så skriver utredningen som föreslagit den nya jämställdhetsmyndigheten att ett motiv för detta är att man inte är nöjd med hur regeringen hållit samman och drivit jämställdhetsfrågorna. Myndigheten behövs enligt utredningen främst för att driva på regeringen i detta arbete, inte så mycket för att utföra en av riksdag och regering utformad politik.

Om man på detta sätt förstatligar utformningen av politikens ideologiska innehåll så kan det få betydande konsekvenser. För det första kortsluter man i viss mån det demokratiska systemet. Enkelt uttryckt betyder demokrati att staten skall göra som folket vill. Införandet av myndigheter som i huvudsak har opinionsbildning på agendan innebär istället att man inför principen att folket skall tänka och göra som staten vill. Generaldirektörer och deras medhjälpare blir de som utformar politiken och därefter får den förankrad i regeringskansliet, varefter regeringen lägger förslagen till riksdagen och där till slut de politiska partierna och riksdagsmännen får den otacksamma uppgiften att söka förankra detta hos väljarkåren. Man kan säga att med detta system får vi den parlamentariska demokratin att snurra baklänges. Det är inte genom folklig mobilisering eller ur det civila samhällets organisationer och inte heller från några fristående opinionsbildare som nya idéer i politiken växer fram för att i den demokratisk process omvandlas till konkreta beslut av riksdag och regering och sedan genomföras av oväldiga tjänstemän. Istället är det ämbetsmän och experter i dessa statligt organiserade lobbyorganisationer som driver systemet.

En annan effekt är att vi med inrättandet av dessa ideologiska statsapparater riskerar att få en alltmer politiserad och politiserande offentlig förvaltning. Ett centralt resultat från forskningen om vad som utmärker länder med låg korruption och hög kvalitet i de offentliga institutionerna är att man lyckats hålla tillbaka en politisering av de offentliga myndigheterna genom att mera strikt hålla sig till en meritbaserad rekrytering och befordring av offentliga tjänstemän. Det bär syn för sägen att paraplyorganisationen Sveriges Kvinnolobby, som var snabbt ute och stödde förslaget om en jämställdhetsmyndighet, hade som första punkt på sin kravlista att myndigheten skulle placeras ”centralt i Stockholm”. Månhända hoppas man på jobb.

En annan effekt av denna förstatligade opinionsbildning är att de politiska partierna, folkrörelser och det civila samhällets organisationer riskerar att förtvina. Varför skall man på frivillig grund engagera sig i denna typ av organisationer när man kan få mycket mer att säga till om vad gäller utformningen av politiken inom det område man är intresserad av genom att bli betald tjänstemän? Många av dessa organisationer, som vi allmänt betraktar som grundbultarna i den svenska demokratin, har redan i dag stora svårigheter med att engagera folk och skapa nya visioner om samhällets utveckling. Om dessa organisationers huvudsakliga uppgift reduceras till att hos medlemmarna förankra den politik som ämbetsverken driver kan man väl förstå problemen med att engagera medborgarna.

Det är för mig ingen tvekan om att det finns mycket att göra inom det jämställdhetspolitiska området. Själv förvånas jag över att man i ”världens mest jämställda land” fortsatt kan ha kaos inom förlossningsvården på många ställen, de skamlöst låga lönerna inom de delar av den offentliga sektorn där många kvinnor arbetar, (sjuksköterskor, barnmorskor, lärare) och de ofta uteblivna höjningarna av barnbidragen och underhållsbidragen som väldigt många ensamstående mödrar är beroende av.

Men detta är saker som, till skillnad från ett nytt ämbetsverk, kostar stora pengar att åtgärda. Var det någon som sa ”symbolpolitik”?

DN Debatt. 2 oktober 2016

Debattartikel

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid universitet i Oxford:
”Regeringen lägger ut politiken på ämbetsverk”

Repliker

Jämställdhetsminister Åsa Regnér (S):
”Jämställdhetsmyndigheten ska inte opinionsbilda”

Slutreplik från Bo Rothstein:
”Inga konkreta besked från Regnér” 

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.