För ett och ett halvt år sedan lovade Sveriges regering att tillsätta en utredning om sjukvård för gömda flyktingar och andra som uppehåller sig i Sverige utan tillstånd. Man har inom regeringen ännu inte lyckats enas om direktiven till utredningen. Av uttalanden från företrädare för regeringspartierna har framgått att det beror på att Moderaterna motsätter sig att papperslösa överhuvudtaget ska ha rätt till sjukvård.
Statsminister Fredrik Reinfeldt redovisade nyligen skälen för Moderaternas motstånd i en intervju i radio-Ekot. Han säger att om ”varje besked att man inte får stanna leder till att man gömmer sig och faktiskt lever i ett slags skugglandskap, utan att egentligen ha tillstånd att vara här, men ändå gör anspråk på skattefinansierad välfärd, barnen ska gå i skola, all sjukvård ska vara tillgänglig, då skapar vi parallella Sverige som jag i grunden inte tror långsiktigt är ett klokt svar”.
Det är naturligtvis inte så att varje negativt besked till asylsökande leder till att de gömmer sig. De som trots avvisning stannar i Sverige hamnar i en socialt oerhört utsatt situation. Den överväldigande delen av dem gör det därför att de fruktar för sina liv, oavsett att svenska myndigheter anser att deras fruktan inte är välgrundad och därför har avslagit asylansökan. Vi har inte generellt någon uppfattning om vem som har rätt i denna bedömningsfråga. Vi kan bara konstatera att det finns människor som inte ser någon annan möjlighet än att leva gömda i samhällets utkanter framför att återvända till sitt ursprungsland.
Så länge de människorna finns i Sverige får det vissa konsekvenser. Om någon av dem skulle misstänkas för att ha begått ett brott lagförs de. Men knappast någon skulle hävda att de på grund av sin sociala status skulle dömas utan rättegång och utan att få tillgång till juridiskt biträde. Att alla människor som misstänks för brott ska få tillgång till en sådan rättssäker process ifrågasätts knappast av vare sig makthavare eller vanliga medborgare. Det är en central mänsklig rättighet.
Detsamma gäller rätten till hälsa. Det är en grundläggande mänsklig rättighet som inkluderar både fysisk och mental hälsa utan diskriminering. Den rättigheten ingår i flera bindande internationella mänskliga rättighetsfördrag, såsom Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR), Konventionen om eliminering av diskriminering mot kvinnor (CEDAW) och Barnkonventionen (CRC), vilka alla har ratificerats av Sverige.
En av artikelförfattarna, Paul Hunt, var under åren 2002–2008 FN:s särskilde rapportör om rätten till högsta uppnåeliga hälsa. I en rapport till den svenska regeringen redan 2006 lyftes rätten till sjukvård för papperslösa (undocumented people) fram.
Sverige är genom att man ratificerat de tidigare nämnda internationella fördragen lagligt bundet att göra allt man rimligen kan för att leverera denna rättighet. Det är i sammanhanget viktigt att framhålla att papperslösa tillhör de mest sårbara och marginaliserade grupperna i Sverige och att de därmed är just en sådan kategori av människor som de internationella mänskliga rättigheterna är till för att skydda.
Sverige har sedan många år insett att det strider mot de mänskliga rättigheterna att utestänga papperslösa barn från sjukvård. De flesta av dessa har därför fått rätt till sjukvård på samma villkor som svenska barn. Men deras föräldrar, och andra vuxna, är fortfarande utestängda. Det innebär att Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna vilket alltså påtalats i Paul Hunts FN-rapport.
Från regeringshåll har hävdats att man inte delar synen på vad de mänskliga rättigheterna kräver på denna punkt. Det är ungefär samma invändning som brukar framföras av regimer som i andra avseenden notoriskt bryter mot mänskliga rättigheter och som då får stark kritik från svensk sida. Att Sverige agerar på samma sätt förstärker knappast den svenska rösten i den internationella diskussionen om mänskliga rättigheter.
Att tillgång till sjukvård skulle minska benägenheten hos människor, som fått beslut om avslag på sin asylansökan, att lämna Sverige finns det inget stöd för i vare sig forskning eller i erfarenheter från frivilligklinikerna för papperslösa eller sjukvården i övrigt.
Läkare och övrig vårdpersonal har en tydlig yrkesetik som förbjuder diskriminerande särbehandling. Patientens vårdbehov ska i alla situationer vara avgörande för den vård som erbjuds. Den vårdpersonal som lyssnar på statsministerns och regeringens uttalanden hamnar i konflikt med sin yrkesetik. Vissa landsting har, bland annat för att förhindra att personalen ska ha hamna i denna situation, infört egna riktlinjer som innebär att papperslösa kan få viss vård.
Röda korset och andra organisationer organiserar sjukvård för papperslösa. Den ges av läkare, sjuksköterskor och andra som arbetar frivilligt. De möter till exempel gravida kvinnor som vägras mödravård, våldtagna och traumatiserade kvinnor som sett sina barn misshandlas och dödas, barn som sett sina mammor våldtas, cancersjuka, diabetiker och personer som skadats i arbete. Det är den verklighet vi har att förhålla oss till. Sveriges statsminister skulle av allt att döma helst se att vi lät bli att hjälpa dessa människor. För oss, och för den vårdpersonal som gör ovärderliga insatser, är det en bjudande humanitär plikt att göra allt som står i vår makt för att bistå människor i utsatta situationer. Men frivilliga insatser är inte en långsiktigt hållbar lösning på problemet.
För att hitta en sådan måste regeringen omedelbart tillsätta den utredning som aviserats sedan länge och se till att den får mandat att ta fram ett förslag som gör att Sverige kan leva upp till de mänskliga rättigheterna när det gäller vård till papperslösa.
Bengt Westerberg
ordförande i Svenska röda korset
Henry Ascher
docent och universitetslektor vid Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap, medicinskt ansvarig vid Rosengrenska kliniken (ett ideellt vårdnätverk för papperslösa i Göteborg)
Margareta Blennow
ordförande i Svenska barnläkarföreningen
Thomas Flodin
ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd
Paul Hunt
FN:s särskilde rapportör 2002–2008 om rätten till högsta uppnåeliga standard av hälsa
Karin Wiborn
ordförande i Sveriges kristna råd