Sverige regeras sedan ett halvår av en minoritetsregering. Den har under de gångna månaderna fått se flera förslag, uppfattade som centrala, förkastade av riksdagen.
Det kunde ha blivit ännu fler om alla ledamöter varit på plats eller till fullo behärskat gällande voteringsteknik. Nya motgångar verkar hota. Visst har vi haft minoritetsregeringar förut i vår historia men den nuvarande möter svårigheter av i någon mån nytt slag.
En svårighet ligger i att regeringen under den föregående mandatperioden utvecklade en stil som inte passar för en regering i minoritet. Hösten 2006 hade en väl sammanhållen borgerlighet äntligen erhållit egen majoritet i riksdagen. Det var förståeligt att Fredrik Reinfeldt och hans allianskolleger i detta läge var inriktade på att snabbt få saker och ting uträttade. En regeringsstil etablerades som påminde om klassisk engelsk parlamentarism.
Denna stil föreskriver: en regering ska regera och förverkliga sitt av väljarna godkända program, en opposition ska enbart opponera.
Viljan att agera med snabbhet under åren 2006–10 visade sig bland annat i alliansregeringens beredning av sina ärenden. Man förstärkte en tendens, redan påbörjad av tidigare regeringar, att be endast en person att utreda frågor som förberedelse för beslut i stället för att tillsätta brett sammansatta kommittéer. Enmansutredningar arbetar i regel snabbt och kan vara lätta för ett departement att kontrollera. Brett sammansatta utredningar med företrädare också för oppositionen arbetar långsammare, men kan samtidigt bidra till att det skapas kompromisser och uppnås samförstånd i politiken. Man visade också en benägenhet att ofta ta uttrycklig ställning till utredningsförslag innan de ännu hunnit bli remissbehandlade.
Brådskan bidrog väl också till att en del regeringsförslag senare fick lagteknisk kritik.
Nu råder ett annat parlamentariskt läge. En minoritetsregering kan visserligen ganska lätt få sina budgetpropositioner accepterade av riksdagen. Dessa kan fällas endast om en majoritet förmår ena sig om ett alternativt förslag. Men i frågor som ligger utanför budgeten är dagens minoritetsregering tvungen att på förhand förhandla med partier utanför sin egen krets för att senare undvika besvärande nederlag i riksdagen. De partier i opposition som Fredrik Reinfeldt och hans kolleger har att ty sig till erbjuder i dag svårigheter av skiftande slag.
Sverigedemokraterna framstår förhoppningsvis som en omöjlig förhandlingspart.
Carl Bildt, som i början av 1990-talet ledde en borgerlig fyrpartiregering i minoritet, förhandlade visserligen med Ny Demokrati, den tidens populistiska parti i svensk politik. Men det var ett mera allmänt tossigt parti än Sverigedemokraterna som har en bakgrund och åsikter som är direkt otäcka. Inom det politikområde som utgör partiets profil, alltså invandringspolitik, har regeringen uttryckligen vänt det ryggen och glädjande nog gjort upp med Miljöpartiet.
En helt annan sak är att varken regering eller rödgrön opposition kan påverka Sverigedemokraterna att rösta med den ena eller den andra, även om de hittills oftast stött Alliansen. Ej heller kan man begära, såsom ibland krävts, att de rödgröna uttryckligen skulle avhålla sig från att rösta mot ett regeringsförslag bara för att man på förhand vet att man får följe av den sverigedemokratiska gruppen.
Miljöpartiet är väl det parti som dagens minoritetsregering helst vill söka sig till i strävan att skapa flertal i riksdagen för framlagda förslag. Förmodligen hoppas man på fler överenskommelser av den typ som nåddes inom invandringspolitiken.
Det är svårt att bedöma hur Miljöpartiet ser på sin framtida parlamentariska ställning. Man skall byta språkrör längre fram i vår. Det är ändå osannolikt att tro att partiet skulle vilja glida in i något närmare samarbete med dagens regering.
Man ser att de gröna vinner stora framgångar ute i världen och upplever sig själv som en tredje kraft. Man har vidare i skuggan av olyckorna i Japan förstärkts i motståndet mot kärnkraft och omsorg om uthållig miljö. Fredrik Reinfeldt och hans kolleger har en annan energipolitik och är framför allt mer tillväxtorienterade.
Återstår Socialdemokraterna.
Förändringar pågår inom detta parti. Man har fått ny partiledare som är folklig och humoristisk. Han framstår som olik den mer avmätte och kamrermässige statsministern, men saknar samtidigt dennes större erfarenheter av central politik. Framförallt är partiet inne i en omprövning av sitt program. Kanske kommer traditionella värderingar att framhävas mer och ideologiska skillnader, som alltid funnits latenta i svensk politik, att bli mer tydliggjorda: vilka skall i en framtid relationerna vara mellan marknad och stat/kommun, mellan individuell frihet och ansvar för varandra och helheten?
Ett oppositionsparti som fått en ny partiledare och håller på att ompröva sitt program kan generellt inte förväntas gå en minoritetsregering till mötes som framstår som dess huvudmotståndare. Man vill hellre opponera. Ändå behöver inte det uteslutas att socialdemokratin kan vilja vara med och försöka finna blocköverskridande lösningar av centrala frågor och därmed ge det överenskomna större stabilitet.
En ytterligare svårighet som drabbar dagens borgerliga minoritetsregering, om man jämför den med Bildts i början av 1990-talet, är att den har att verka under fyra år i motsats till de tre år som gällde då. En lösning i ett besvärligt parlamentariskt läge är upplösning av riksdagen och utlysning av nyval. En statsminister har enligt grundlagen möjlighet att göra detta. Men det är av flera skäl osannolikt att Fredrik Reinfeldt skulle vilja tillgripa denna utväg även om olika problem skulle hopa sig. Han vet att väljare är mer rörliga än förut. Ett nyval före hösten 2014 skulle kunna få två för regeringen olyckliga resultat: dels att dagens partier i opposition ökar sin väljarandel, dels att något eller några av alliansens små partier faller under 4 procent.
Dagens regering bör, trots att den i nuvarande ekonomiska läge åtnjuter stort förtroende, samtidigt inse att den har en svagare parlamentarisk ställning än under åren 2006–10. Det innebär också att den måste förhålla sig på ett annat sätt till oppositionen och mer än under förra mandatperioden är beroende av hjälp då och då.
Olof Ruin
professor emeritus i statsvetenskap