Avfallshanteringen har utvecklats starkt i Sverige under de senaste decennierna. Det har både lett till en ökad återvinning och förbränning av avfall. Men fortfarande finns mycket kvar att göra. Avfallssektorn har också en unik möjlighet att inte bara minska sin egen miljöpåverkan, utan också hjälpa andra sektorer att minska sin genom ökad återvinning och återanvändning.

Avfallsfrågor engagerar och berör. Framför allt blir det debatt om det avfall som ligger närmast oss som konsumenter, om källsortering och återvinningsstationerna. Men det handlar inte bara om vår användning och återvinning av glas, papp, tidningar, metall, plast och mat, utan också om exempelvis bygg- och industriavfall.

Om vi räknar bort gruvavfallet producerar vi svenskar drygt fyra ton avfall per person och år enligt Sveriges avfallsplan. Men vårt eget hushållsavfall är bara cirka 12 procent av den mängden. Därför räcker det inte att bara diskutera ansvaret för förpackningar och annat hushållsavfall.

En rad forskningsinstitutioner har nyligen avslutat det sexåriga forskningsprogrammet ”Hållbar avfallshantering” finansierat av Naturvårdsverket. Vi har bland annat analyserat ett antal styrmedel som skulle kunna leda mot en mer hållbar avfallshantering. Regeringen bör överväga en rad nya styrmedel, såsom:

• Återvinningskrav på återvinningsbara material. I dag förbränns och deponeras material som skulle kunna återvinnas. På samma sätt som vi i dag har deponeringsförbud av brännbara material, skulle vi kunna införa förbrännings- och deponeringsförbud av material som skulle kunna återvinnas. Det skulle leda till miljövinster som uppväger de extra kostnader det skulle kunna innebära.

• Viktbaserad avfallstaxa. Många kommuner har en viktbaserad avfallstaxa, vilket leder till ökad återvinning. Samtidigt måste man undvika att det leder till ökad illegal och miljöfarlig avfallshantering, som exempelvis förbränning av avfall i villapannor eller på majbrasor.

• Märkning av produkter med miljöfarliga ämnen. En förutsättning för en väl fungerande återvinning är att materialen inte innehåller särskilt farliga ämnen. Idag kan vi som konsumenter inte veta om kläder, leksaker, möbler eller andra produkter innehåller farliga ämnen. En obligatorisk märkning skulle ge oss möjligheter att välja och underlätta återvinningen.

• Avfallsförebyggande åtgärder. Kommuner bör få arbeta med att förebygga att avfall uppkommer och med att underlätta återanvändning. Företag som producerar en viss mängd avfall bör upprätta planer för sin egen avfallsminimering och arbeta förebyggande.

• Differentierad moms. Genom höjd moms på varor och sänkt momsen på tjänster, som är mindre miljöbelastande, kan vi minska avfallsmängden utan någon större påverkan på samhällsekonomin.

• Skatt på råvaror. Redan i dag har vi skatter på vissa råvaror. Det är ett instrument som skulle kunna användas mer för att effektivisera materialanvändningen i samhället.

• Krav på design. Producenter har svaga incitament att tillverka varor som ska vara lätta att återanvända eller återvinna. Samhället kan ställa krav på design som underlättar detta.

• Breddad deponiskatt. I dag undantas många material från deponiskatt. Färre undantag skulle skapa incitament att utveckla nya metoder och vara i linje med att förorenaren betalar. Det kan vara nödvändigt med olika skatter för olika typer av avfall.

• Stoppad förbränning av plast. En av de största källorna till växthusgaser från avfallssektorn i dag är förbränning av plast. Ett snabbt sätt att minska dem skulle vara att införa lagring av plast som inte kan återvinnas i dag i kombination med satsningar på ny teknik. Eftersom plast är ett sämre bränsle än många alternativ så skulle det leda till minskade utsläpp från avfalls- och energisektorn.

• Informationsinsatser. För att skapa ett resurseffektivt samhälle, med avfallsförebyggande åtgärder och ökad återanvändning och återvinning, är det helt nödvändigt med omfattande och genomtänkta informationsinsatser.

Dessutom krävs en fortsatt teknisk utveckling. Det gäller i alla delar av livscykelkedjan, från design och produktion till ny teknik för återanvändning och återvinning. Här har Vinnova, Formas och Energimyndigheten i sina kommande satsningar på strategiska innovationsområden ett stort ansvar för att säkerställa att nya innovationer passar in i ett resurseffektivt samhälle.

Det är också centralt att långsiktiga investeringar ligger i linje med ett framtida mer hållbart avfallshanteringssystem. De investeringar som nu planeras för ny avfallsförbränningskapacitet kan visa sig vara massiva felsatsningar som låser oss till system som inte är hållbara i längden.

Regeringen får inte begränsa sig till ansvarsfrågor i den avfallspolitiska propositionen utan måste också peka framåt och staka ut vägen mot ett resurseffektivt samhälle.

Göran Finnveden, professor, KTH
Tomas Ekvall, docent, IVL Svenska miljöinstitutet
Anna Björklund, docent, KTH
Chris von Borgsted, docent, Göteborgs universitet
Ola Eriksson, docent, Högskolan i Gävle
Tomas Forsfält, forskare, Konjunkturinstitutet
Mona Guath, doktorand, Uppsala universitet och KTH
Greger Henriksson, fil dr, KTH Ulrika Gunnarsson Östling, tekn dr, KTH
Maria Ljunggren Söderman, tekn dr, Chalmers och IVL
Åsa Stenmarck, forskare, IVL Svenska miljöinstitutet
Jan-Olov Sundqvist, forskare, IVL Svenska miljöinstitutet
Åsa Svenfelt, fil dr, KTH
Patrik Söderholm, professor, Luleå tekniska universitet
Lynn Åkesson, professor, Lunds universitet