För bara tre år sedan orsakade den då pågående fastighetstaxeringen en landsomfattande våg av ilska, frustration och förtvivlan bland landets småhusägare. Med kraftigt höjda taxeringsvärden väntade chockhöjd fastighetsskatt runt om i landet. Vittnesmål om tiotusentals kronor i ökat skatteuttag trots oförändrade inkomster för småhusägaren var tyvärr inte ovanliga. Problemet var inte nytt men det blev uppenbart för allt fler.
Bakom detta system fanns en absurd uppfattning att bostäder inte i första hand är bostäder, utan kapitalplaceringar. I denna teoretiska värld valde småhusägaren mellan att investera sina tillgångar i en egen bostad och på aktiemarknaden. Därmed blev det också fullt rimligt att beskatta avkastningen från bostaden, på samma sätt som utdelningen på aktier.
Det faktum att småhusägaren inte hade någon avkastning förrän den dag bostaden avyttrades var inget som fick systemets arkitekter att ompröva sin skapelse. Bostaden sågs som en kapitalplacering och dess avkastning skulle beskattas vilket ordnades genom fiktiva värden grundade på ett taxeringssystem.
Därmed uppstod också privatekonomiska problem. Vi har båda kommit i kontakt med allt för många småhusägare som under en betungande fastighetsskatt till sist tvingats ge upp och lämna den bostad som var tänkt som bas på ålderns höst.
För oss är ägandet av en bostad något som bör uppmuntras. Ägandet av en bostad ger människor frihet och eget ansvar. Att främja enskilt ägande och skapa trygghet i boendet är därför viktigt.
Vi har på olika sätt och i olika roller agerat för att få till stånd ett avskaffande av fastighetsskatten. Sommaren 2006 demonstrerade på Villaägarnas initiativ tusentals småhusägare sitt missnöje med fastighetsskatten under Almedalsveckan. Efter att kristdemokraterna drivit frågan under lång tid, kunde Allians för Sverige följande dag presentera en överenskommelse om att helt avskaffa fastighetsskatten och ersätta den med en låg kommunal avgift.
Alliansregeringen har nu i huvudsak levt upp till denna överenskommelse. Fastighetsskatten har ersatts med en kommunal avgift för småhus som räknas upp med index och som inkomståret 2008 som mest kan uppgå till 6 000 kronor, alternativt 0,75 procent av taxeringsvärdet om det understiger 800 000 kronor. För dessa husägare betyder det att ingen längre behöver flytta på grund av skenande taxeringsvärden.
Med reformen har de mest absurda effekterna av den orimliga fastighetsskatten åtgärdats. Den kommunala fastighetsavgiften är förutsägbar. Alla som har nått taket på 6 000 kronor vet att deras skatt inte kommer att chockhöjas. De som ännu inte nått taket kan också känna trygghet då skatteuttaget inte kan öka okontrollerat. Att köpa ett eget hus har blivit något som fler kan överväga. Nu är trygghet i boendet mindre en fråga om taxeringsvärden och skatter och mer om sysselsättning och ränteutveckling.
Det är otvetydigt så att avskaffad förmögenhetsskatt och reformen av fastighetsskatten lett till att nästan alla landets småhusägare fått bättre villkor än vad de skulle ha haft med tidigare system.
Därmed inte sagt att vi är helt nöjda.
Det finns fortfarande orimligheter i den löpande boendebeskattningen. Småhusägare med väldigt enkla byggnader i områden med höga marktaxeringsvärden betalar fastighetsskatt som förr. Det handlar om totalt drygt 100 000 småhus där byggnaden inte får något taxeringsvärde och där beskattningen därför sker som om marken var obebyggd. Liknande problem finns för arrenden och för hus under uppförande.
Att inte alla småhus omfattas av taket på 6 000 kronor skapar uppenbart orättvisa förhållanden, där dyra hus beskattas lägre än enkla sommarstugor, med orimliga privatekonomiska konsekvenser. Denna orimlighet bör korrigeras så snart som möjligt.
Det grundläggande problemet med en löpande beskattning av småhus som utgår från ett taxeringsvärde är att det är både orättvist, godtyckligt och helt omöjligt för den enskilde småhusägaren att förutsäga.
Taxeringssystemet är enmassvärderingsmetod. Ett taxeringsvärde ska i princip motsvara 75 procent av marknadsvärdet. I den nu pågående taxeringen ligger 205 000 försäljningar av småhus till grund för värdering av över 2 miljoner småhus. Det säger sig självt att en sådan massvärdering lätt blir fel i det enskilda fallet.
I snitt är standardavvikelsen mellan det marknadsvärde som taxeringen indikerar och det marknadsvärde som ett hus genom försäljning bevisligen har fått över 260 000 kronor. I områden där få överlåtelser sker är taxeringsvärdena mer missvisande. I Dorotea kommun är taxeringsvärdet i snitt exempelvis missvisande med 76 procent.
Det är således inte märkligt att vi nu när det återigen pågår en taxering av landets småhus hör talas om taxeringsvärden som löper amok. Ännu en gång försöker småhusägare desperat övertyga myndigheter om att deras taxeringsvärden är gravt missvisande. Identiska radhus som taxeringen värderar helt olika, höjda taxeringsvärden i områden där det inte finns köpare, skyhöga markvärden trots att de överlåtelser som de facto har skett har en helt annan prisnivå – exemplen är otaliga.
Så länge taxeringsvärden finns kvar kommer orättvisa, godtycke och oförutsägbarhet att råda.
Vår uppfattning är att det en gång för alla är dags att riva upp taxeringssystemet med rötterna, stoppa nuvarande godtycke och försvåra för de krafter som vill återinföra fastighetsskatt och förmögenhetsskatt på våra bostäder.
Vi anser att regeringen skyndsamt bör utreda hur taxeringssystemet på småhus helt kan avvecklas. Utredaren bör i en sådan genomlysning av systemet beröra alla områden där taxeringsvärden i dag används och inom vart och ett av dessa presentera alternativa tillvägagångssätt.
Så här skulle uppdraget till en utredning kunna se ut:
• För att åtgärda de uppenbart orimliga reglerna för småhus under uppförande och för obebyggda bostadsfastigheter, bör dessa också omfattas av den kommunala fastighetsavgiften.
• För de bostadsfastigheter som inte nått upp till taket för fastighetsavgiften och vars avgift i dag grundas på taxeringsvärden ska olika modeller övervägas, till exempel en indexering av avgiften.
• I de fall en fastighet fortsatt behöver värderas bör en fristående värdering genomföras. En sådan kan göras av lantmätare, fastighetsmäklare eller annan särskild värderingsman, helt utan statlig inblandning.
• I de fall klassificering av byggnader är nödvändig kan fastighetstaxeringslagen ersättas av en ny lag om typkoder där varje fastighet kan få en typkod som anger fastighetens slag.
• Vad gäller uppgifter för samhällsplanering och statistik ska förslag tas fram om hur detta kan hanteras genom att uppgifter samlas in och redovisas i fastighetsregistret.
Givetvis finns flera praktiska och juridiska utmaningar som måste hanteras för att taxeringssystemet ska kunna avvecklas. Vår övertygelse är att dessa måste och kan hanteras inom ramen för det ovan skisserade.
Göran Hägglund
Hans Lemker