Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

"Regeringen nonchalant i hantering av artprojektet"

Svenska artprojektet ska bantas. Just när kartläggningen av landets biologiska mångfald pågår som mest intensivt hotas våra biologiska samlingar av Landsbygdsdepartementets spariver. Riksdag och regering måste få upp ögonen för samlingarnas betydelse innan det är för sent, skriver ledande forskare.

Att bevara den biologiska mångfalden är ett av våra viktigaste miljömål. Det handlar inte bara om kärleken till växter och djur. Våra arter renar luften, tar hand om avfallet, håller skadegörare i schack, bidrar till att vi får mat på bordet och utgör en stor resurs för framtiden. Utan dessa tjänster skulle vi inte överleva. Sedan 2002 kartlägger ”Svenska artprojektet” för första gången alla de djur och växter vi är beroende av. Det handlar om en av miljöpolitikens viktigaste kunskapsbaser.

Efter tio framgångsrika år har artprojektet nu hamnat i onåd hos Eskil Erlandsson. Det verkar inte spela någon roll att resultaten överträffat förväntningarna. Landsbygdsministern vill krympa det. Detta trots att han vet att projektet hittills lett till att 2 400 arter nya för Sverige upptäckts (en tredjedel nya för vetenskapen), att museerna äntligen börjat få styrfart i skötseln av samlingarna och att det stora bokverket Nationalnyckeln till Sveriges Flora och Fauna har etablerats som en prisvinnande utgivning av internationell toppklass.

Projektet ska bantas enligt ministerns beslut. Bland annat vill Erlandsson ersätta de lättillgängliga böckerna med information på nätet till specialister. Men nu hotas själva basen i projektet, kartläggningen av mångfalden och de biologiska samlingarna, av regeringens nonchalanta hantering av ärendet.

All kunskap om hur mångfalden såg ut fram till slutet av 1900-talet, alla analyser av långvariga trender, bygger på data från de biologiska samlingarna – våra viktigaste miljöarkiv. Genom artprojektet kompletteras nu samlingarna med ett omfattande material som beskriver naturen som den ser ut i dag. Totalt handlar det om flera miljoner föremål som dokumenterar många arters förekomst i landet för första gången. Där kommer också att finnas namnbärande typer – de exemplar som bestämmer hur vetenskapliga namn ska användas – av ett tusental arter. Framtidens metoder, som kan förbättra vår miljöövervakning och samtidigt göra den betydligt billigare, är beroende av att det här materialet kan bevaras för genetiska analyser under kommande år.

När Svenska artprojektet kom till hade våra biologiska samlingar länge försummats och läget var kritiskt. Lunds universitet förhandlade med Köpenhamns universitet om att skänka sina biologiska samlingar dit. Om inte danskarna hade tvekat hade vi mist en av våra största samlingar av inhemsk flora och fauna, uppbyggd över flera hundra år. Svenska biologer hade fått åka till Köpenhamn för att studera unikt material av svenska arter, inklusive många namnbärande typer.

Vi känner inte till något annat land, oavsett hur fattigt, som övervägt att skänka bort så betydande samlingar av inhemsk mångfald till ett annat land.

Svenska artprojektet kopplades därför från första början till ett direkt stöd till de biologiska museerna, 20 miljoner om året. Sedan museistödet tillkom har allt tal om att flytta svenska samlingar utomlands upphört. I stället har huvudmännen ansträngt sig för att satsa resurser på sina samlingar för att hävda sig i konkurrensen om externa medel.

Fem av våra sex största samlingar är i dag helt beroende av museistödet för sin verksamhet. I Umeå handlar det om 80 procent av verksamheten, i Lund 50 procent, i Uppsala 25-30 procent. Även vid vårt största museum, Naturhistoriska riksmuseet, vilar bidragen till ny kunskap om inhemsk mångfald till stor del på museistödet.

Nu hotas stödet av vad som ser ut som rent oförstånd och obetänksamhet. När regeringen lät snabbutreda Svenska artprojektet förra året avstod utredaren från att utvärdera museistödet. Ändå antog han att stödet skulle kunna fasas ut. Med den bakgrunden var det uppseendeväckande att regeringens direktiv, som kom så sent som i februari, inte ens nämnde museistödet. I brist på klara signaler har Sveriges Lantbruksuniversitet, som fördelar museistödet, beslutat skära ned det med en fjärdedel för att skona sina egna delar av artprojektet.

En besparing med en fjärdedel får dock allvarliga konsekvenser. Ovärderliga data kan inte längre digitaliseras och blir därmed svårtillgängliga för miljövården, utvecklingen av databaser försenas, och skötseln av samlingar eftersätts obönhörligen. Försvinner stödet helt skulle den vetenskapliga kartläggningen av vår flora och fauna avstanna och vi skulle återigen hamna i en situation då våra biologiska samlingar riskerar att försvinna till utlandet.

Beslutet att skära ned museistödet med en fjärdedel måste rivas upp och medlen måste ligga på ett organ som förmår ta ett långsiktigt nationellt ansvar för våra miljöarkiv. Hoppet lever fortfarande. I elfte timmen har Erlandsson meddelat att en särskild översyn av stödet till biologiska samlingar ska göras. Tonvikten ska ligga på betydelsen för artprojektet och utredningen ska vara klar i mitten av maj. Men det snäva perspektivet, tidsnöden och bristen på utredningsresurser riskerar att leda till katastrofala konsekvenser. Ansvaret för våra biologiska samlingar får inte återigen hamna mellan stolarna.

Runt om i Europa satsas det på biologiska samlingar. Museet i London har fått en ny flygel med moderna magasin och ett centrum för naturintresserad allmänhet. I Nederländerna skapas ett nationellt miljöarkiv i Leiden, och i Paris totalrenoveras och digitaliseras det anrika herbariet. I Sverige har vi fortfarande mycket kvar att göra. Vi ligger efter i digitaliseringen och har alldeles för få moderna samlingsmagasin, inte minst vid Naturhistoriska riksmuseet där flera byggprojekt lagts ned de senaste decennierna på grund av bristande politiskt stöd.

Den skada den aktuella besparingen på någon eller några tiotals miljoner skulle göra på svensk miljövård kan ställas i perspektiv mot landsbygdsdepartementets hårt kritiserade satsning på ”Matlandet Sverige” på 1,2 miljarder kronor. Man silar mygg och sväljer kameler. Regeringen måste se till att vi får en bättre nationell samordning och en långsiktigt hållbar finansiering av våra biologiska samlingar. Vi har inte bara råd utan också ett internationellt ansvar för att ta hand om våra miljöarkiv.

Birgitta Bremer, Professor Bergianus, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien

Henrik Ekman, vetenskapsjournalist, ledamot av Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien

Margareta Ihse, professor emeritus, ledamot av Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien

Torleif Ingelög, naturvårdsråd em., ledamot av Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien

Fredrik Ronquist, professor vid Naturhistoriska riksmuseet, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien

Per Wramner, professor emeritus, ledamot av Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.