DN Debatt

”Regeringen värre än mögel för kyrkans kulturskatter”

Ärkebiskop Anders Wejryd: Regeringens ointresse för hur de kyrkliga kulturminnena ska bevaras är i dag ett större hot än mögel och surt regn. Sedan Svenska kyrkan och staten skildes åt för snart tio år sedan har ersättningen från staten för att bevara de kyrkliga kulturskatterna legat långt under den nivå man utlovade. Skillnaden för de gångna tio åren ligger på cirka 3,5 miljarder kronor. Och nu har regeringen planer på att beskatta Svenska kyrkan hårdare än tidigare, vilket hotar att helt urgröpa församlingarnas resurser för att underhålla kyrko­byggnaderna. Staten sviker överenskommelsen om hur det kyrkliga kulturarvet ska kunna bevaras, skriver ärkebiskop Anders Wejryd.

I år är det 500 år sedan den svenska medeltidens främste målare gick ur tiden. Under sin långa levnadsbana dekorerade Albertus Pictor ett trettiotal kyrkor i Mälardalen och Nederluleå kyrka i Norrbotten. Albertus Pictors bilder berättar om det godas kamp mot det onda, ofta i form av bibliska motiv men även i profana scener.

Många av de från början färg­sprakande och livfulla bilderna har omsorgsfullt restaurerats och blivit ikoniska även i vår tid. Valven i Täby kyrka pryds av Albertus Pictors bilder av Livets hjul och hans fantasifulla änglar strålar i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala.

Kyrkomålaren Albertus Pictors bilder är en del av det världsunika kulturarv som Svenska kyrkan förvaltar. Ettusen år av Sveriges historia finns speglat i form av kyrkor, kapell och bönhus runt om i hela Sverige.

Detta arv, som tillhör alla i Sverige, är hotat. Det politiska intresset för att få på plats en långsiktig lösning för hur de kyrkliga kulturminnena ska bevaras som ett levande arv för kommande generationer är oroväckande lågt. Samtidigt signalerar regeringen att den är beredd att börja ta ut skatt på prästlöne­tillgångarna, en stiftelseliknande historisk finansieringskälla för de lokala församlingarna.

Regeringens bristande vilja är i dag ett större hot mot kyrkans kulturskatter än mögel, surt regn och röta.

Årets Albertus Pictor-jubileum anknyter till ett annat jubileum av stor vikt för det kyrkliga kulturarvet. Vid årsskiftet är det tio år sedan Millenniereformen, det vill säga relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan. Att nu tio år förflutit sedan Millennieskiftet innebär att delar av den överens­kommelse som möjlig­gjorde reformen löper ut och ska omförhandlas. Avtalets två parter – staten och Svenska kyrkan – måste nu hitta en långsiktig lösning för att finansiera det kyrkoantikvariska arbetet. Hittills har regeringens intresse varit lågt.

Svenska kyrkan är angelägen om att de principer som låg till grund för relationsändringen ska fortsätta att gälla. Det handlar bland annat om att Svenska kyrkan så långt som möjligt ska lika­behandlas i förhållande till andra samfund och att reformen ska vara neutral i skattehänseende. Alla är ense om att staten måste ta en del av finansieringen för det kyrkliga kulturarvet. Trots det har de gångna årens ersättning inte på långa vägar nått upp till den nivå som staten själv kommit fram till.

På 1990-talet utförde Statskontoret den enda noggranna utredning som skett av kostnaderna för att ta ansvar för kyrkornas kultur­historiska värden. Myndigheten kom då fram till att den årliga kostnaden för antikvariskt arbete uppgår till en summa som i dag motsvarar 573 miljoner kronor. Så mycket har staten aldrig bidragit med. Från att inte ha betalt ut något alls under första året efter relationsförändringen betalas i år 465 miljoner kronor ut i kyrkoantikvarisk ersättning. För de gångna tio åren är den ackumulerade skillnaden mellan Statskontorets kostnads­­bedömning och de faktiskt utbetalda medlen 3,5 miljarder kronor.

Från årsskiftet finns ingenting beslutat om hur stor den statliga ersättningen för kyrkans antikvariska arbete ska vara. Ett professionellt antikvariskt arbete kräver långsiktighet och planering och därför vore det helt orimligt om ersättningen för församlingarnas antikvariska arbete beslutas på årsbasis och utan framförhållning. Om inte politikerna kan prestera en lösning som ger förutsägbarhet och adekvat finansiering hotas framtiden för Sveriges kulturhistoriskt värdefulla kyrkor.

Svenska kyrkan tar själv det i särklass största ansvaret för det kyrkliga kulturarvet genom att stå för över hälften av de antikvariska så kallade mer­kostnaderna, vid sidan av kontinuerligt vård- och underhållsarbete av stor omfattning.

Svenskarna besöker kyrkan både för att delta i gudstjänster och i samband med dop, vigslar och begravningar. Men många kommer även till kyrkan vid personliga kriser eller vid kriser i samhället, av kultur­historiskt intresse eller för att hitta en stunds stillhet. Vid sidan av gudstjänstdeltagare besöktes Lunds domkyrka förra året av 630 000 personer och Vadstena klosterkyrka hade 300 000 besök. Svenska kyrkan vill kunna hålla kyrkorna öppna och i gott skick i hela landet för att människors olika behov av kyrko­rummet ska kunna tillgodoses.

Kyrkobyggnaden tillmäts ett stort värde av svenskarna och det gäller både Svenska kyrkans medlemmar och de som inte är kyrkotillhöriga. I en omfattande undersökning av svenskarnas förhållande till kyrko­byggnaderna som utfördes 2007 framkommer att 86 procent av de kyrko­tillhöriga och 75 procent av de icke-tillhöriga anser att kyrkobyggnaden är kulturhistoriskt värdefull. En stor majoritet av både medlemmar och icke-medlemmar tar avstånd från förslag om att låta kyrkobyggnader rivas eller förfalla om församlingen inte kan finansiera deras underhåll.

Svenska kyrkan finns i hela landet. Även på orter där Posten, skolan och livsmedelsbutiken lagt ned finns Svenska kyrkan kvar, med gudstjänster, dop och begravningar, körer, barn- och ungdoms­verksamhet. Detta följer av Svenska kyrkans roll som folkkyrka med uppdraget att sprida Guds ord i hela Sverige, men det är också ett uppdrag som Sveriges riksdag genom lagstiftning givit kyrkan.

I dag har demografiska förändringar inneburit att många äldre och underhållskrävande kyrkor åter­finns i gles- och avfolknings­bygder där skattekraften är låg. En viktig finansieringskälla för arbetet med att underhålla kyrkorna är de prästlönetillgångar som byggdes upp genom donationer från församlingsborna från och med den tid då Sverige kristnades. Präst­lönetillgångarna, som genom århundradena varit en viktig finansieringskälla för församlingarna, har alltid varit skattebefriade. Vid årsskiftet kan detta dock komma att ändras.

Millennie­reformen innebar bland annat att riksdagen stiftade en lag om att prästlöne­till­gångarna inte skulle beskattas under en tioårsperiod. Om regeringen nu låter prästlönetillgångarna beläggas med skatt förlorar församlingarna medel som i dag används för att underhålla kyrko­byggnaderna. Procentuellt är detta bidrag viktigast i små glesbygds­församlingar.

Sedan snart tio år är Svenska kyrkan inte längre svensk statskyrka utan i många avseenden ett tros­samfund bland andra i ett Sverige präglat av religiös mångfald. Det är en utveckling som Svenska kyrkan fullt ut står bakom. Men kyrkans särskilda uppgifter och långa historia innebär att staten och kyrkan även framgent kommer att behöva ha en särskild relation på ett fåtal väl avgränsade områden. Ett sådant område är arbetet för att bevara kyrkans kultur­minnen.

Jag efterlyser att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tar initiativ för att skapa ett regelverk som garanterar Svenska kyrkan långsiktighet och tillräckliga me­del för underhållet av våra kulturhistoriskt värdefulla kyrkor. Samtidigt bör regeringen permanenta prästlönetillgångarnas skattebefrielse och därigenom bidra till att församlingarna även i framtiden kan hålla kyrkorna i gott skick i hela Sverige.

Albertus Pictors bilder har överlevt i ett halvt millennium i svenska kyrkor, men nu är framtiden för hans konst oviss. Min innerliga förhoppning är att den sittande regeringen inte vill se det kyrkliga kulturarvet börja vittra och förfalla på grund av kortsiktighet och bristande intresse.

Anders Wejryd

Kyrkans kulturarv

Svenska kyrkan har 3 367 kyrkor. Av dessa kyrkor är 2 905 skyddade, byggda före 1940. De äldsta kyrkorna är från 1100-talet.
Flera kyrkor i stiften vid Östersjön har fått ökande fuktskador och därmed högre underhållskostnader. Fler besökare i många domkyrkor har lett till ökat slitage och underhållskostnader.
Sedan kyrkans skiljande från staten är det församlingarna som har ansvaret för förvaltningen av kulturarvet.