Att regeringen ger sig in i debatten om invandring och integration med grunda och delvis vilseledande argument är moraliskt tvivelaktigt. Det riskerar också att vara kontraproduktivt; läsaren kan ges intrycket att det saknas bättre argument för tolerans och mot främlingsfientlighet, skriver Andreas Johansson Heinö och Paulina Neuding i en replik.
I måndags presenterade integrationsminister Erik Ullenhag en ny sida på regeringens webbplats, där regeringen ska bemöta myter om integration och invandring med fakta (DN Debatt 19/12).
Vi tvivlar inte på att satsningen bottnar i en genuin önskan att ta strid mot rasism och främlingsfientlighet. Vi ser också gärna att debatten kring integration och invandring blir mer faktabaserad. Däremot finns det skäl att vara mycket kritisk till regeringens satsning i den form som den har fått.
Först och främst är de fakta som regeringen presenterar på sin hemsida inte obestridliga. Svaren på de utvalda myterna är mycket kortfattade och inbjuder till fler ifrågasättanden än de bemöter. Fläckvis är svaren undvikande – som när man viftar bort problemet med utrikesföddas överrepresentation i brottsstatistiken bland annat med att en majoritet av invandrare inte begår brott.
Flera svar baseras på ett selektivt faktaurval. Regeringen framhåller exempelvis att det är färre svenskar nu än tidigare som vill minska flyktinginvandringen – däremot nämner man inte att de som vill ta emot färre flyktingar alltjämt är betydligt fler än de som inte vill det.
Andra svar görs till en fråga om semantik: Regeringen konstaterar exempelvis att 14,7 procent av Sveriges invånare är utlandsfödda – men att det är en myt att det pågår en ”massinvandring”. Om en lika stor andel av svenskarna vore arbetslösa skulle vi tala om massarbetslöshet, men ”massinvandring” avfärdas som ett främlingsfientligt fantasifoster.
Att regeringen ger sig in i debatten om invandring och integration med grunda och delvis vilseledande argument är moraliskt tvivelaktigt. Det riskerar också att vara kontraproduktivt; läsaren kan ges intrycket att det saknas bättre argument för tolerans och mot främlingsfientlighet.
I augusti intervjuades Erik Ullenhag av Magasinet Neo på ett kafé i Rinkeby där kvinnor inte känner sig välkomna. Erik Ullenhag återkom i sina svar ständigt till att mansdominansen på Rinkeby torg var att betrakta som en konsekvens av arbetslöshet. Så kan en svensk integrationsminister, som dessutom kallar sig feminist, förklara kvinnors undanskymda plats i ett område där majoriteten av invånarna är invandrare från Mellanöstern och Afrika. Medan svenskars uttag av föräldraförsäkring nagelfars ur genusperspektiv, kan en kvinnosyn som flyktingar och invandrare tagit med från sina hemländer viftas bort. Sådant är nu klimatet i det svenska offentliga samtalet. Men att det skulle finnas tabun i den svenska debatten om integration och invandring avfärdar Erik Ullenhag som ”trams” på DN Debatt.
Sverige hör till de länder i världen som tar emot flest flyktingar varje år. Samtidigt ser vi ungefär samma integrationsproblem i Sverige som på andra håll. Detta borde vara väsentliga utgångspunkter för en faktabaserad debatt om invandringen och integrationen vilken måste kunna föras parallellt med arbetet mot rasism och diskriminering.
Därför är det lika olyckligt som anmärkningsvärt att regeringen väljer att avfärda seriösa och vetenskapligt grundade invändningar om exempelvis invandringens kostnader som grundlösa myter, jämförbara med antisemitiska och antimuslimska konspirationsteorier.
Andreas Johansson Heinö, doktor i statsvetenskap, Göteborgs universitet
Paulina Neuding, jurist, chefredaktör för liberala samhällsmagasinet Neo