Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Regeringens planer på elexport hotar våra vatten”

1918 års vattenlag var i många stycken ovanligt framsynt när det gällde rättslig motvikt för att hindra missbruk och överexploatering av vattenmiljlerna, skriver Björn Gillberg och Staffan Michelson.
1918 års vattenlag var i många stycken ovanligt framsynt när det gällde rättslig motvikt för att hindra missbruk och överexploatering av vattenmiljlerna, skriver Björn Gillberg och Staffan Michelson. Foto: Scanpix
Miljöveteraner om två nya utredningar: Förslaget om sämre rättsligt skydd för Sveriges vatten och försvagningen av miljödomstolarnas roll måste stoppas. Regeringens vindkraftsplaner ligger bakom förslaget att urholka vatten- och miljölagstiftningen. Att bygga ut vindkraften har inget att göra med att trygga vår elförsörjning. I stället vill man göra Sverige till en stor elexportör. Vindkraften behöver reglerkraft att ta till när det inte blåser. Vattenkraft är den idealiska reglerkraften. Utan en rejäl utbyggnad av vattenkraften är vindkraftsplanerna en utopi. Förslagen måste stoppas innan de hunnit slinka in i lagstiftningen på samma sätt som regeln för underlättande av vindkraftsutbyggnad, skriver Björn Gillberg och Staffan Michelson.

Efter åratal av miljöskandaler – BT Kemi i Teckomatorp och Hallandsåsen är bara två exempel i en lång rad av svårhanterade regelbrott – förväntar man sig att statsmakterna skall förstärka rättsordningens skydd av vår livsmiljö. Det kan ske med hjälp av klarare regelsystem och med starkare stöd för rättsväsendets, miljöorganisationers och miljöoffers möjligheter att upprätthålla reglernas levande kraft. Tyvärr visar verkligheten och den politiska viljan upp en helt annan sida.

Två färska statliga utredningar föreslår allvarliga försämringar i det rättsliga skyddet av Sveriges vatten. I den ena (Miljöprocessen, SOU 2009:10) tänker man sig en rejäl försvagning av miljödomstolarnas roll och i den andra (Vattenverksamhet SOU 2009:42) föreslås helt ogenerat att miljöbalkens grundläggande skyddsregel för vattnet (11 kap 6 §) – det vill säga att vattenverksamhet får bedrivas endast om dess fördelar från allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av den – skall upphävas! Till råga på allt vill man upphäva det gällande kravet att den som söker tillstånd till vattenverksamhet måste ha rättslig rådighet över det vattenområde där verksamheten skall bedrivas.

Respekten för vattnet och dess oskattbara värden har sedan urminnes tider varit ett led i människans självbevarelsedrift och därmed också en nyckelfråga för alla kulturers samhällsutveckling. I svensk historia tog sig behovet av skydd för våra vattentillgångar en gång uttryck i 1918 års vattenlag. När industri och ökad elförbrukning fordrade utbyggnad av vattenkraften, förstod man i lagstiftningsarbetet att de förestående ingreppen i vattenmiljöerna krävde en rättslig motvikt för att hindra missbruk och överexploatering. Lagen var i många stycken ovanligt framsynt. Den förbjöd onödigt resursslöseri och för att balansen inte skulle rubbas av kortsiktiga ekonomiska eller dagspolitiska drivkrafter fick domstolsväsendet en viktig roll för reglernas tillämpning.

Tankegångarna överfördes 1998 till miljöbalken med den ovan nämnda skyddsregeln. För något år sedan hade Högsta domstolen genom denna regel en rättslig grund att skydda Ljungaån i Västergötland från en otillåtlig vattenkraftsutbyggnad; åns naturvärden vägde tyngre än projektets alltför obetydliga tillskott av energi.

I själva verket är förslaget att urholka vattenlagstiftningen kopplat till regeringens vindkraftsplaner. Den 20 maj antog riksdagen en proposition till underlättande av vindkraftens utbyggnad. Kraven på detaljplan och bygglov enligt plan- och bygglagen för stora vindkraftverk tas i huvudsak bort (proposition 2008/09:146). Från och med augusti behövs för sådana anläggningar endast en miljöprövning enligt miljöbalken hos länsstyrelse respektive miljödomstol för landbaserade respektive havs- och sjöbaserade kraftverk. Regeringen medger i propositionen att detta innebär ”en viss inskränkning i det kommunala självstyret” men anser att ”en viss inskränkning i kommunernas rätt att besluta i vindkraftsfrågor får anses godtagbar”.

Det handlar för regeringen om att skapa förutsättningar för att göra Sverige till elexportör av stora mått och har föga att göra med att trygga den svenska elförsörjningen. Regeringens planeringsram för 30 TWh vindkraft till år 2020 förutsätter dock en omfattande utbyggnad av reglerkraft som lätt kan dras i gång när det inte blåser. Snabbstartade kol- eller gaskraftverk som reglerkraft är otänkbart mot bakgrund av koldioxiddebatten. Kärnkraftverk kan inte regleras upp och ner i takt med tillgången på vindkraft. Vattenkraft är däremot den idealiska reglerkraften. 30 TWh vindkraft kräver ytterligare cirka 5 000 MW vattenkraft, som svarar mot cirka 30 procent av dagens installerade vattenkraft. Utan en sådan utbyggnad av vattenkraften är regeringens vindkraftsplaner en utopi. Propositionens påstående att vindkraft är utan miljöpåverkan är nonsens. Vindkraft förutsätter reglerkraft i form av fossila energikällor eller omfattande vattenkraftutsbyggnad, som är i högsta grad miljöpåverkande.

Vindkraften är dessutom i sig själv kraftigt miljöpåverkande genom sin påverkan på landskapsbilden, vilket redan i nuet har lett till många konflikter mellan allmänhet och vindkraftsexploatörer. Intressant är att länsstyrelsen i Halland, liksom Laholms kommun – båda med mångåriga erfarenheter av vindkraftsutbyggnad – har avstyrkt det nu antagna lagförslaget. Man hänvisar till att det demokratiska inslaget i vindkraftsutbyggnaden försvagas kraftigt om allmänheten och enskilda inte längre ges möjlighet att påverka via det lokala politiska arbetet med detaljplan. Likartade skäl mot lagförslaget anförs också av Boverket och andra kommuner.

De två utredningsförslagen liksom riksdagens beslut att underlätta vindkraftsutbyggnaden är oroväckande inte bara genom det konkreta innehållet. De återspeglar dessutom en tilltagande politisk tendens, att under en försåtlig täckmantel om förenklingar i regelverken desarmera den långsiktigt verkande miljörätten och minska det medborgerliga inflytandet över beslutsprocesserna i syfte att underlätta exploatering av vår miljö.

Den här sortens förslag har ofta en märkvärdig benägenhet att dra till sig popularitet – det går alltid att vinna retoriska poäng genom angrepp på sådant som beskrivs vara onödigt krångel i byråkrati och rättsprocesser. Trenden gör sig gällande i alla politiska läger. Men vårt grundvatten, våra sjöar och våra vattendrag räddas inte av politisk retorik. Misskötsel av naturens källor till liv straffar sig – ofta långt efteråt när ingen längre kommer ihåg vad det egentligen var som hände.

Därför måste förslagen om ett sämre rättsligt skydd för Sveriges vatten och försvagning av miljödomstolarnas roll stoppas, innan de hunnit slinka in i lagstiftningen på samma sätt som regeln för underlättande av vindkraftsutbyggnad.

Björn O Gillberg

Staffan Michelson

Började med BT Kemi

Björn Gillberg är fil lic och ordförande för stiftelsen Miljöcentrum.
Staffan Michelson är advokat och verksam vid Hellström advokatbyrå i Stockholm.
De båda har sedan rättegången mot BT Kemi på 1970-talet med framgång tillsammans drivit ett stort antal miljörättsprocesser.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.