Utgångsläget för den nya regeringen är som bekant gynnsamt: statsfinanserna är goda, den ekonomiska utvecklingen är positiv, initialt finns ingen sakfråga som hotar att spräcka regeringen. Den har stöd av en riksdagsmajoritet och behöver inte förankra politiken annat än i de egna riksdagsgrupperna, samarbetsklimatet är dessutom bättre än någonsin.
Men orosmoln saknas inte. För det första har borgerlighetens möjlighet till framgång hittills alltid varit relaterad till att socialdemokratin uppvisar någon form av svaghet, så också i förra årets val. Utvecklingen inom det största oppositionspartiet efter det partiledarskifte som stundar är därför av stor betydelse för regeringens möjligheter att få förnyat mandat. Ett annat orosmoln gäller det eviga problemet för koalitionsregeringar: den är per definition aldrig starkare än sin svagaste länk.
Utifrån två strategiska hotbilder kan potentiella svårigheter identifieras: dels opinionsutvecklingen och dels andra faktorer som kan leda till intern instabilitet i något av partierna.
1. Opinionsfaktorn. Inför förra årets val diskuterades huruvida ett nära samarbete inom den borgerliga alliansen skulle underlätta ett regimskifte eller ej. En utbredd uppfattning är att den gemensamma nyttan främjas väljarmässigt av att varje parti profilerar sig mot olika segment inom valmanskåren, även om det leder till inbördes skärmytslingar med åtföljande skada för regeringsalternativets trovärdighet.
Problemet är att vi har för få observationer för att kunna säga något bestämt om hur det förhåller sig med den saken rent generellt. När borgerligheten tidigare vunnit val har partierna varit betydligt mer inriktade på att framhäva det egna partiets budskap än i valet 2006, men det har de å andra sidan varit även i alla de val då de förlorat. Denna gång segrade man kanske tack vare - men det vet vi inte - ett historiskt sett unikt samarbete.
Vilket utrymme finns då för partierna inom den nu existerande regeringskoalitionen att profilera sig? Låt oss först slå fast opinionsfaktorns stora betydelse för samarbetsförutsättningarna i regeringen. Här finns en grundläggande skillnad mellan enpartiregeringar och koalitioner. Alla regeringar är naturligtvis beroende av att ha stöd för sin politik, men om något parti i en koalition drabbas av opinionsmässiga svårigheter samtidigt som andra partier i koalitionen håller ställningarna väl, eller rent av går framåt, innebär detta en påfrestning för samarbetet. Särskilt besvärligt är det om något av de tre små partierna, som lever nära det politiska stupet, börjar sladda i opinionen.
Generellt sett är det svårt för partier som sitter i regeringsställning att lyckas i val. Tendensen tycks dessutom vara att det blir allt svårare. Särskilt svårt tycks det vara för mindre partier i koalitioner. Dessa partier riskerar, om de ingår i en regering med ett dominerande parti, att hamna i skuggan.
När den förra borgerliga regeringen mötte väljarna 1994 behöll moderaterna sina 80 mandat medan folkpartiet, centern och kristdemokraterna tappade 22 av de 90 mandat de haft tillsammans.
Det finns ingen självklar logik som gör att det ännu en gång behöver bli så. Men historiska fakta talar ett brutalt språk. Sedan den allmänna rösträtten infördes har partier som spelat en undanskymd roll i koalitionsregeringar - i den meningen att de ingått i regeringen utan att ha haft statsministerposten - vid 13 tillfällen mött väljarna och i samtliga fall utom två har det resulterat i valförlust.
En omständighet som kan vara värd att uppmärksamma i detta sammanhang är de svårigheter som följer med att vara partiledare och samtidigt statsråd. Intrycket så här långt är att partiledarna för de tre mindre partierna varit sparsmakade med att framträda som allmänpolitiker. Det sammanhänger med att det endast är den partiledare som också är statsminister som med självklar auktoritet kan företräda sitt parti på alla politikområden. Som övrigt statsråd är det betydligt svårare: det är förknippat med vissa politiska risker för ett sådant att uttala sig om frågor som sorterar under andra departement än det egna, även om vederbörande råkar vara partiledare.
Därmed blir man politiskt snöpt som partiledare. Det politiska handlingsutrymmet är i huvudsak relaterat till de egna departementsfrågorna.
Att sitta i en koalitionsregering måste emellertid inte betyda att partierna genomgående intar låg profil. Under den första borgerliga koalitionsregeringen 1976-78 spelade exempelvis moderaternas partisekreterare Lars Tobisson en viktig roll som opinionsbildare; den från regeringspolitiken självständiga och profilerade linje Tobisson uttryckte gav visserligen upphov till djup irritation inom de andra regeringspartierna men den var nödvändig sett ur moderat synvinkel med tanke på det begränsade inflytande partiet hade över regeringspolitiken.
Utrymmet för denna typ av profilering borde rimligen vara större under den nuvarande alliansregeringen än det var då. Relationerna är inte längre lika fragila; partierna är mer sammansvetsade och i motsats till förr finns nu en reservoar av tillit mellan dem som borde ge utrymme för ett mer profilerat framträdande.
2. Intern instabilitet. Ett centralt tema inom den partiteoretiska forskningen är hur partier hanterar målkonflikter. För att förverkliga sina program behöver partierna klara av en rad delmål: att hålla ihop partiet, få stöd bland väljarna och parlamentariskt inflytande. Dessa mål är inte nödvändigtvis kongruenta, men vilket av dem som är viktigast är en fråga som måste besvaras från fall till fall.
En sak tycks dock vara klar: trots partiernas omvandling från medlemsbaserade folkrörelsepartier till medialt fokuserade kampanjpartier går det aldrig att ignorera inomorganisatoriska värden som sammanhållning och stabilitet. Om en partiledare ifrågasätts av sina egna försvagas partiet och instabilitet inträder i organisationen. I de fall partiet ingår i en koalitionsregering är detta ett problem också för de andra regeringspartierna. Samtidigt fungerar regeringsmedverkan i sig som en spärr mot intern kritik.
Intern sammanhållning är emellertid en grundförutsättning för varje partis funktionsförmåga och ledningens främsta uppgift är därför att värna sammanhållningen inom partiet. För det krävs att medlemmarna känner ideologisk gemenskap och identifikation. Att anpassa politiken till rådande opinioner, eller att i väldigt stor utsträckning låta röstmaximeringsmotiv ligga till grund för det politiska framträdandet, är mot den bakgrunden riskabelt. Så har skett i flera partier under senare år parallellt med byggandet av alliansen. Partierna måste vara trogna sina ideal. Vilka dessa är kan förvisso diskuteras, men i varje parti återfinns en liten kärna av ideologiskt rättrogna som gör anspråk på att ha ett ideologiskt tolkningsföreträde - och som i någon mån också, genom den mediala logiken, har det.
Under senare år har tre av regeringspartierna genomfört omfattande kursändringar som utmanat starka interna opinioner. Mest uppmärksamhet har moderaternas kursändring fått, men också folkpartiet och centerpartiet har lagt om kurs i centrala frågor. I båda fallen kan en tydlig högervridning av politiken iakttas.
Denna omorientering påbörjades för folkpartiets del redan före valet 2002 och partiet har sedan dess skärpt sin profil markant inom en rad områden, exempelvis kriminalpolitiken, integrationspolitiken och energipolitiken. I centerpartiets fall har utvecklingen kommit något senare men med lika stor tydlighet. Ideologiskt sett, vilket är tydligt i synen på marknadsekonomin, har svängningen varit så stor att man kan tala om ett nytt centerparti.
Så här långt har dock endast folkpartiledningen råkat ut för intern kritik. Redan före fjolårets stora valnederlag framfördes en sådan. Partiledningen beskylldes för att ha orienterat sig bort från socialliberalismen. De många nytillkomna folkpartiväljarna i 2002 års val skilde sig åsiktsmässigt i jämförelse med de gamla folkpartisterna. Nästan hälften av de väljare som tillkom i detta segerval ansåg att det var ett "mycket bra" förslag att ta emot färre flyktingar. Vidare var de nya folkpartisterna betydligt mer tveksamma än de gamla i synen på offentliga bidrag, de var mer restriktiva när det gällde integrationsfrågor, betydligt mer EU-skeptiska och tveksamma till homosexuellas rättigheter etcetera.
Sammantaget framstår skillnaderna mellan de nya och gamla folkpartisterna som så djupgående att en väljarmässig omgruppering kan sägas ha ägt rum i detta val, och att det följaktligen fanns fog för påståendet - ofta framfört av de interna kritiker som kallar sig socialliberaler - att folkpartiet såväl politiskt som väljarmässigt blivit ett annat parti än det var under Bengt Westerbergs tid som partiledare.
Vilka folkpartister det var som i 2006 års val gick till moderaterna återstår för valforskarna att visa, men en inte alltför djärv hypotes är att det inte i första hand handlade om dem som tillkommit till följd av folkpartiets högervridning.
Är folkpartiet regeringens svaga länk? Ja, i dagsläget är risken för instabilitet störst inom detta parti. Men de problem folkpartiledningen möter finns latent också i andra partier i regeringen. Politiska kursändringar accepteras av de flesta inom partierna - också av dem som i grunden ogillar dem - så länge de uppskattas av väljarna. Men i samma ögonblick som stödet avtar i opinionen minskar acceptansen för kursändringen inom den egna partiorganisationen. Och därmed utrymmet för interna kritiker.
TOMMY MÖLLER