DN Debatt

”Register över dementa hjälper de sjuka på sikt”

Stöd för forskningen. Ska vi av respekt för den personliga integriteten avstå från att registrera en patientgrupp vars integritet redan är kränkt av sin sjukdom? Etikprövningsnämnden godkänner SveDem, Datainspektionen misstänker att registret är olagligt – men då tar de inte nyttan med forskningen med i sin bedömning, skriver forskare vid Karolinska Institutet.

Nyligen meddelade Datainspektionen (DI) att den inleder en tillsyn av demensregistret SveDem då man misstänker att registreringen av information om demenssjuka patienter är olaglig. Problemet är patienternas svårighet att ta ställning till om de vill registreras eller inte. Datainspektionen framhåller att ”man inte ska ha ett sämre integritetsskydd för att man varaktigt saknar beslutsförmåga”. Det är en föredömlig inställning hos en myndighet, men vilka värden står egentligen mot varandra i denna fråga? Vi känner inte i detalj till hur just SveDem informerat de berörda men vill här diskutera det principiella problemet.

För den som inte själv varit i närkontakt med demenssjuka vill vi klargöra en sak: Demens är något av det mest integritetskränkande man kan drabbas av. Redan relativt tidigt i sjukdomen tvingas anhöriga och andra att börja ta över allt fler beslut i vardagen, och patienten förlorar bit för bit sin autonomi. Senare förlorar den drabbade orienteringen till tid, rum och person, kan bli urin- och avföringsinkontinent, agiterad, aggressiv, våldsam, vulgär osv. Detta innebär förstås att vården i sin tur medför många åtgärder som kan upplevas som integritetskränkande, såsom låsta dörrar, tvångsvård, hjälp med personlig hygien etc.

Frågan om kränkningar av integritet diskuteras ofta när det gäller journalföring, registrering och forskning. Med integritet menas då rätten till en fredad sfär vad gäller personuppgifter, och då framför allt känsliga personuppgifter såsom uppgifter om sjukdom, medicinering, social- och kriminalvård, etc. Mera sällan hör man någon väga behovet av integritet mot andra mer långsiktiga kränkningar av integriteten som ofta blir följden av de sjukdomar patienten har eller kan drabbas av. Det finns inga talesmän för dem som kommer att insjukna i framtiden som kanske drar nytta av de nya kunskaper registret genererat.

Demensregistret SveDem är ett så kallat kvalitetsregister. Liksom andra vårdkvalitetsregister syftar SveDem till att förbättra, kvalitetssäkra och jämställa vården av demenssjuka i hela landet. Man vill också generera nationella data som underlag för forskning på demenssjukdomar. I Sverige finns unika förutsättningar att skapa sådana register genom att vi säkert kan identifiera människor via personnumret i många olika register och databaser. Det finns många exempel på konkreta kvalitetshöjande effekter av de nationella kvalitetsregistren, till exempel en minskning av dödlighet efter hjärtinfarkt i vissa regioner i Sverige och en minskad förekomst av omoperationer av höftledsproteser. Många viktiga vetenskapliga studier har också publicerats där man kunnat testa hypoteser som aldrig tidigare studerats.

Ska vi av respekt för den personliga integriteten avstå från att registrera persondata för en patientgrupp vars integritet redan är svårt kränkt av sin sjukdom? Har vi inte en särskild skyldighet att förbättra och kvalitetssäkra vården för dessa personer som inte kan föra sin egen talan?

I den etiska prövningen är själva kärnan att väga den potentiella risken mot den möjliga nyttan. Vi har ett system för det i etikprövningsnämnderna, som är sammansatta för att just göra en sådan bedömning. I fallet med SveDem bedömde Etikprövningsnämnden att den potentiella nyttan övervägde risken för integritetskränkning och godkände projektet. Vad vi har förstått så är Datainspektionens uppdrag att göra en ensidig bedömning av integritetsrisken utan att väga in den potentiella nyttan. Vi har alltså två olika prövningar som bedömer samma verksamhet, ibland med olika utfall. Vi anser att Etikprövningsnämnden genom sitt uppdrag och sammansättning är bättre lämpad än Datainspektionen att värna den sammantagna personliga integriteten vid forskning och utveckling med hjälp av patientdata. Vi hoppas att översynen i Statistikutredningen under Bengt Westerbergs ledning (SOU 2012:36) belyser detta problem och ger lagstiftaren en grund till att förbättra skyddet för den personliga integriteten i ett vidare perspektiv.

 

Olof Akre, docent i epidemiologi och urolog, Karolinska Institutet och Universitetssjukhuset.

Jonas F Ludvigsson, docent och barnläkare, Karolinska Institutet i Stockholm och Universitetssjukhuset Örebro.

Erik Sundström, docent och forskare, Stiftelsen Stockholms Sjukhem och Karolinska institutet.