Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Reinfeldts åtta år en attack mot den svenska modellen”

Christer Persson, Daniel Suhonen och Stefan Carlén utkommer i slutet av april med ”Reinfeldtkoden – den ädla konsten att rasera den svenska modellen”. 2006 utkom de med ”Åtta år med Reinfeldt” och 2010 kom ”Bokslut Reinfeldt”.
Christer Persson, Daniel Suhonen och Stefan Carlén utkommer i slutet av april med ”Reinfeldtkoden – den ädla konsten att rasera den svenska modellen”. 2006 utkom de med ”Åtta år med Reinfeldt” och 2010 kom ”Bokslut Reinfeldt”. Foto: Lotta Härdelin

Valet ett vägskäl. Alliansen säger sig värna den svenska modellen, men vi visar att regeringen har försvagat alla dess bärande delar: arbetsmarknadsmodellen, socialförsäkringssystemet, välfärdstjänsterna och skattesystemet. Nu krävs en ny kurs, skriver de S-märkta författarna till boken ”Reinfeldtkoden”.

Före valet 2006 analyserade vi den politik som alliansen gick till val på i boken ”Åtta år med Reinfeldt”. Vår slutsats var då att politiken bildade en helhet som med systematisk precision skulle komma att försvaga grunderna för den svenska modellen. Nu har det gått åtta år och vi kan konstatera att vi dessvärre fick rätt. Den förda politiken har som helhet varit en kraftfull attack mot den svenska modellen. Trots att alliansen sagt sig vilja ”värna den svenska modellen”.

Den svenska modellen är inte vad som helst, utan en sinnrikt utformad samhällsmodell som under lång tid vuxit fram i såväl samförstånd som intressekamp. Den svenska modellen är populär hos svenska folket och dess grundtankar väcker respekt internationellt. Den har historiskt levererat mycket väl i internationella jämförelser – i livskvalitet, konkurrenskraft, jämlikhet. Nu har vi på viktiga områden tappat i jämförelserna.

För att förstå vad som hänt måste man också förstå vad den svenska modellen är. Som vi ser det vilar den på fyra ben.

Första benet: Den unika arbetsmarknadsmodellen med starka fack, partsstyrda förhandlingar, en hög a-kassa administrerad av facket, en aktiv arbetsmarknadspolitik och kraftfulla insatser för rehabilitering och arbetsmiljöarbete.

Alliansen har med sin politik försökt försvaga denna del av den svenska modellen. Man har försvagat fackföreningsrörelsen och rubbat maktbalansen till arbetsgivarna fördel, vilket skedde redan 2007 genom en politisk prishöjning på fackligt medlemskap. Facken genomlevde under de första åren sitt största medlemstapp i modern tid och a-kassorna tappade på kort tid en halv miljon försäkrade. Även när vi granskat arbetsmarknads- och arbetsmiljöpolitiken, arbetsrätten och möjligheten till rehabilitering har dessa områden systematiskt försämrats. Man har långsiktigt lagt grunden för en större låglönemarknad inom den privata tjänstesektorn, genom ett brett spektra av utbudsåtgärder och skattesubventioner.

Andra benet: Socialförsäkringssystemet inklusive a-kassan är de kollektiva försäkringar som skapar trygghet när man inte kan arbeta. De är generella och ger inkomstrelaterad ersättning vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsskada, förtidspensionering, föräldraskap eller ålderdom.

Alliansen har systematiskt monterat ned dessa bärande principer för den svenska modellen. Alliansen har försvagat inkomstskyddet till den grad att legitimiteten för hela det generella socialförsäkringssystemet nu kan ifrågasättas. De omfördelande och utjämnande effekterna minskat och privata försäkringslösningar har vuxit fram vilket sammantaget ökat ojämlikheten. Vi ser i dag hur fattigdomen ökar kraftigt bland många grupper, såväl hos förtidspensionärer, sjuka, arbetslösa och studerande, men även bland lågavlönade arbetare.

Tredje benet: Välfärdstjänsterna som utgörs av vård, skola, omsorg. De betalas över skattsedeln och tillhandahålls efter behov till alla medborgare i hela landet.

Alliansen har kraftfullt förändrat detta i riktning mot privatisering genom ökad marknadsstyrning och allt fler privata företag på skol- och välfärdsmarknaderna. Vi visar också att denna utveckling aktivt stöttats av den samlade politiken. Allt fler vårdcentraler, skolor och äldreboenden ägs eller drivs av vinstdrivande aktörer. Långsiktigt urholkar detta legitimiteten för de gemensamma välfärdstjänsterna. Både likvärdigheten och kunskaperna i skolan minskar. Man har än mer förstärkt marknadskrafterna genom utförsäljningar av allmännyttan och statliga bolag. Att vi varje dag får läsa om skandaler, vinstutdelningar och vanvård är ingen slump. Det är resultatet av den ökande marknadsstyrningen.

Fjärde benet: Skattesystemet med huvuduppgiften att finansiera välfärdsstaten och olika trygghetssystem samt bidra till en utjämning av inkomster mellan hög och låginkomsttagare. Skattesystemet bör för att fungera präglas av neutralitet, likformighet och breda skattebaser.

Alliansen har sänkt skatterna till den grad att det inte längre är möjligt garantera välfärdens långsiktiga finansiering, vilket minskar möjligheterna att bära upp en framtida välfärdsstat. Skattekvoten ligger 2014 nere på dryga 44 procent av BNP. Det är sedan millennieskiftet en minskning med över 7 procentenheter, vilket motsvarar ett skattebortfall på ofattbara 248 miljarder. Att detta inneburit en kraftfullt nedmonterad välfärd för svenska medborgare i form av sämre trygghet ligger i sakens natur. Men det har också försvagat skattesystemets omfördelande effekter. Principen om neutralitet och likformighet har försvagats genom skattesubventioner av branscher och välbeställda hushåll.

Den svenska modellen har utsatts för stora angrepp samtidigt som de goda resultaten uteblivit. Tvärtom anser det svenska folket att det sociala skyddet, skolan och sjukvården har försämrats kraftigt. Vi kan också konstater att arbetslösheten är högre än när alliansen tillträdde liksom långtidsarbetslösheten. Befolkningen har ökat vilket gjort att fler är sysselsatta, men sysselsättningsgraden är lägre. Samtidigt kastas sjuka och arbetslösa i allt större utsträckning ut i fattigdom.

Den ökande ojämlikheten visar att hela den svenska modellen håller på att rasa samman. Enligt OECD är Sverige det land där ojämlikheten vuxit snabbast. Vi är inte längre det mest jämlika landet i världen. Vi ligger nu inte bara efter de övriga nordiska länderna utan även länder som exempelvis Belgien, Österrike och Slovakien.

Även om det är under alliansens tid som de stora förändringarna skett är det viktigt att se att många av dessa tendenser fanns redan före 2006. Tendensen med hög arbetslöshet, växande ojämlikhet, fler privatiseringar och eroderade skattebaser fanns redan. Den svenska modellen var försvagad, vilket alliansen med all kraft valt att förstärka. Frågorna vi måste ställa oss är: Vilken riktning ska politiken nu ta?

På många sätt är den 14 september ett vägskäl. Det ställer stora krav på en socialdemokratiskt ledd regering att visa handlingskraft och att både söka ett tydligt mandat och att sedan genomföra strategiska åtgärder som reparerar modellen viktigaste delar. Men om man vill motverka dagens tendenser på allvar våga driva en politik som stärker grunderna i den svenska modellen, och därmed också resulterar i ett mer jämlikt samhälle.

Det räcker inte att lappa och laga. Att inte byta riktning efter valet innebär att systemskiftet fortsätter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.