När Göran Persson summerar sin statsministerperiod sker det med sentensen: Aldrig ensam, alltid ensam. Jag undrar vad Fredrik Reinfeldt säger när hans tid är kommen: Alltid i fokus, aldrig i fokus, kanske?
För problemet är att Reinfeldt känns så frånvarande trots att han enligt medieanalysföretaget Cision figurerat i hela 173 toppnyheter under årets första fem månader (se DN Special/Politik i går). Siffran för utrikesminister Carl Bildt är 98, och jag tror inte att någon skulle beskriva honom som marginaliserad i medierna.
Jämförelsen visar snarare att analysinstrumentet är aningen trubbigt. Något bättre vore att dela upp siffrorna i positiva respektive negativa toppnyheter. För det måste vara en missräkning för Rosenbad att statsministern och regeringen i så ringa utsträckning lyckats få någon positiv press på de åtgärder som vidtagits: slopad fastighetsskatt och förmögenhetsskatt är två förändringar som med normal spinnverksamhet från Statsrådsberedningen och finansen borde ha givit ett betydligt mer fördelaktigt medieutfall.
I diskussionen finns också en motsatt, och egentligen mer intressant, aspekt: Syns regeringschefen för ofta i medierna? Möjligen befinner vi oss nu i en situation där mediernas beteende tvingar statsministern att ändra sitt. Reinfeldt antydde en dylik fundering i gårdagens DN.
Om Stockholmsjournalisterna struntar i sakfrågorna så är jag inte lika intresserad av att delta, indikerade statsministern. En allt mer tidspressad regeringschef har också andra skäl att ransonera sina framträdanden. Förutom arbetsbelastningen bidrar SVT nu ofrivilligt men oeftertänksamt till att sätta fokus på säkerhetsaspekten. Vi kan få vänja oss vid en mer kontinental situation där talesmän oftare framträder på regeringschefens uppdrag.
Frågar år då hur detta i sig påverkar den så kallade presidentialiseringen av vårt statsministerämbete. Statsvetarprofessor Olof Ruin ser i sin nya bok "Statsministern. Från Tage Erlander till Göran Persson" inte några indikationer på att utvecklingen ska vara på väg att ändras. Men för Göran Perssons del var mediedominansen onekligen en faktor som påverkade folkets bild av statsministerns ställning.
Och om vi nu får en statsminister som (frånsett det faktum att koalitionsledarens villkor är annorlunda) aktivt väljer en annan mediestrategi så har detta betydelse. Presidentialiseringen försvinner från rutan. Samtidigt fortgår den i vår allt mer internationellt styrda verklighet. En medialt mer svårtillgänglig regeringschef kan samtidigt paradoxalt nog tvinga fram en ny mediestrategi som minskar politikerföraktet.