Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Rekordsnabb urbanisering av Sverige är en myt”

Faktum är att enligt den indelning som ligger till grund för slutsatsen om Sveriges rekordsnabba urbanisering, begränsar sig Sveriges urbana delar till Stockholms län”, skriver Jan Amcoff.
Faktum är att enligt den indelning som ligger till grund för slutsatsen om Sveriges rekordsnabba urbanisering, begränsar sig Sveriges urbana delar till Stockholms län”, skriver Jan Amcoff. Foto: Lars Lindqvist

Räkna rätt. Den spridda uppgiften om att Sverige har Europas snabbaste urba­n­i­seringsprocess visar sig vid en granskning vara felaktig. I underlaget räknas varken ­Göteborg eller Malmö som urbana områden – och statistiken säger mycket lite om ­befolkningsförändringar från land till stad, skriver Jan Amcoff, kulturgeograf.

De senaste åren har det ofta upprepats i den allmänna debatten att Sverige just nu har Europas snabbaste urbaniseringsprocess, tre gånger snabbare än genomsnittet. Tesen förefaller bygga på ett pressmeddelande som EU:s statistikbyrå, Eurostat, skickade ut våren 2012. Påståendet har varit utgångspunkt för diskussioner i bland annat svensk radio och tv, upprepats av statliga myndigheter, kommenterats på ledarsidor och lagts till grund för partiers politiska ställningstaganden. Därför är det bekymmersamt att det visar sig vara byggt på lösan sand.

På samma grund som tesen om Sveriges abnormt snabba urbanisering synes bygga på, skulle man nämligen kunna dra fler, än mer uppseendeväckande, slutsatser. Sundsvall, med sin berömda stenstad, är exempelvis över huvud taget inte är att betrakta som urbant och den som flyttar från Singö, i Roslagen, till centrala Göteborg flyttar inte till, utan från, en urban miljö. Faktum är att enligt den indelning som ligger till grund för slutsatsen om Sveriges rekordsnabba urbanisering, begränsar sig Sveriges urbana delar till Stockholms län. Även om det är svårt att mönstra några avgörande argument mot en kategorisering, väcker nog denna avgränsning av ”det urbana” frågetecken i både Sundsvall, Göteborg och på Singö.

Fast helt oavsett hur det urbana ska avgränsas visar sig också själva måttet på urbanisering, som ligger till grund för tesen om Sveriges racer-urbanisering, vara tämligen okonventionellt. I vardagsspråket brukar ju termen referera till en omfördelning av befolkning från landsbygd till stad och föra tankarna till människors flyttrörelser. I klartext visar sig påståendet om Sveriges snabba urbanisering emellertid referera till att folkmängden i Stockholms län, under år 2010, växte tre gånger snabbare än genomsnittet i drygt 300 andra europeiska regioner, som också har kategoriserats som urbana. Måhända är det remarkabelt, men har ju inte nödvändigtvis någonting alls att göra med befolkningsomfördelningen från Sveriges landsbygder till landets urbana områden. Vidgar man vyerna och ser längre än till Stockholms län visar samma data att befolkningen i de icke-urbana delarna av Sverige växte fem gånger snabbare än genomsnittet i motsvarande europeiska regioner.

Den snabba urbaniseringen förefaller alltså sammanfalla med sin egen motsats, en ännu snabbare kontraurban befolkningsomfördelning! Det är självfallet nonsens och visar att den grund som påståendet om Sveriges abnormt snabba urbanisering vilar på är orimlig. Det egentliga skälet till att Sveriges urbana delar växer så mycket snabbare än andra länders urbana regioner är alltså att befolkningsökningen i Sverige som helhet är avsevärt snabbare än Europagenomsnittet. Därtill kommer det faktum att endast huvudstadsregionen har definierats som urban i Sverige, medan ett flertal regioner som regel uppfyller kriterierna i andra länder. Accepterar man ovan nämnda avgränsning av ”urban”, men mäter urbaniseringen på ett mer vedertaget sätt kan man, med samma data, konstatera att befolkningen i Sveriges urbana delar (det vill säga Stockholms län) växte ungefär dubbelt så snabbt som i riket (+1,7 procent att jämföra med +0,8 procent) under mätåret 2010. EU-snittet var +0,5 procent i de urbana regionerna och +0,3 procent i hela unionen. Sveriges befolkningstillväxt tillhörde alltså de högsta i Europa år 2010, men urbaniseringstakten framstår som ganska genomsnittlig om man mäter på detta, mer konventionella, vis.

Som framgått skulle det emellertid vara lätt att argumentera för att en avgränsning av Sveriges urbana regioner är irrelevant om den vare sig inkluderar Göteborg eller Malmö. Över huvud taget är det en vansklig uppgift att klassificera regioner som urbana eller ej. Inom befolkningsgeografi används därför ofta Hooverindex som ett mått på en befolknings koncentration. Det är ett mått som antar värdet 0 om en befolkning är jämnt utspridd over ett lands yta, men som närmar sig 100 om hela befolkningen skulle tränga ihop sig i en enda delregion, till exempel ett län. Den stora fördelen med detta mått på urbanisering ligger alltså i att man slipper den besvärliga uppgiften att avgränsa ”det urbana”.

Eurostat tillhandahåller data sedan 2000-talets början, på en upplösningsnivå motsvarande länsnivå (NUTS3) för en lång rad Europeiska länder och möjliggör därmed en jämförelse. Måttets absoluta värde är mindre intressant eftersom det påverkas av hur regionerna (till exempel länen) råkar vara avgränsade, men dess förändring över tid skulle kunna användas som indikator på ett lands urbaniseringstakt. Sedan år 2000 har urbaniseringsgraden (mätt som Hooverindex) ökat med ungefär 4 procent i Sverige på länsnivå. (På kommunnivå är takten ungefär densamma.) Det är aningen långsammare än i de nordiska grannländerna, men snabbare än Italien (som är närmast efter). I Litauen steg Hooverindex på NUTS3-nivå samtidigt med nästan 15 procent och i Bulgarien med mera än 20 procent. Också med detta mått framstår Sveriges urbaniseringstakt som genomsnittlig.

Det är möjligt att man kan mönstra ett sätt att avgränsa ”det urbana” som ger vid handen att Sverige verkligen har en rekordsnabb urbanisering, men det är nog ingen lätt uppgift. Sverige var nämligen ganska urbaniserat redan för fyrtio år sedan, medan många länder, i exempelvis östra Europa, än i dag har jämförelsevis stor landsbygdsbefolkning och mer turbulent samhällsutveckling och därmed helt andra potentialer för urbanisering än Sverige har.

Denna skärskådan av påståendet om Sveriges snabba urbaniseringstakt resulterar snarast i slutsatsen att Sverige visserligen ännu urbaniseras, men i en takt som ligger nära Europas genomsnitt. Det är nog i sig en viktig kunskap för debattörer, ledarskribenter, politiker och beslutsfattare på olika positioner. Att påståendet om Sveriges abnormt snabba urbaniseringstakt har spridits i medier och i den allmänna debatten trots att det är tveksamt (artigt uttryckt), illustrerar också något annat. Det exemplifierar kanske också en avsaknad av den kunskapsgrund som skulle behövas för att frammana en rimlighetsbedömning av de spektakulära slutsatser som, ibland alltför snabbt, dras av korta pressmeddelanden. (Eurostats pressmeddelande säger faktiskt inget alls om urbaniseringstakten i Sverige, utan presenterar en ny indelning av Europa i urban och ruralt.) Slutligen belyser det också behovet av en sunt skeptisk hållning till sensationella medieuppgifter.

Läs mer. DN Debatt
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.