Sedan decentraliseringsreformerna inom det svenska utbildningsväsendet i början av 1990-talet – kommunaliseringen av skolan, valfrihetsreformen och friskoleetableringarna – har elevernas faktiska kunskapsprestationer sjunkit, samtidigt som betygsmedelvärdena stigit. Ofta har ansvaret för denna betygsinflation ensidigt lagts på lärarna. Men sällan har de betygsättande lärarna tillfrågats om vad som påverkar själva betygssättningen – utöver de formella kriterierna och kunskapskraven.
På svensk utbildningsmarknad är det den skola som kan uppvisa bäst resultat som har störst möjlighet att attrahera nya och fler elever. Som mått på goda resultat används uteslutande höga betygsmedelvärden. Här finns ett starkt inslag av ekonomisk logik. För att komma in på en attraktiv utbildning krävs ett högt betygsmedelvärde. Föräldrar och elever väljer själva skola. Med varje elev följer en skolpeng. För att få pengar till skolan måste man konkurrera med andra skolor. Höga betyg är ett effektivt sätt att locka till sig elever. Dagens system skapar därmed drivkrafter för påtryckningar på lärare att sätta höga betyg.
Skolverket menar att en del av betygsinflationen kan förklaras med att betygen även sätts på andra grunder än kursplanens mål och kriterier. Lärarnas Riksförbund har därför i en färsk undersökning frågat 2.000 betygsättande lärare i hela landet om, och i så fall i vilken omfattning, de utsätts för påtryckningar, hur dessa yttrar sig, samt var i systemet de är vanligast förekommande.
Rapporten visar att var femte lärare har utsatts för påtryckningar från sin rektor att sätta högre betyg på elevernas prestationer än vad de har förtjänat.
I 40 procent av fallen är den otillbörliga påverkan systematisk. Påtryckningar – från såväl rektorer som föräldrar – att sätta högre betyg är mer vanligt förekommande i kommuner med både friskolor och kommunala skolor än i övriga kommuner.
En tredjedel av de lärare som har blivit utsatta för påtryckningar har låtit det inverka på deras betygsättning. Störst inverkan har påtryckningar haft på gymnasielärare i konkurrensutsatta kommuner.
Lärare som undervisar i ämnen med nationella prov (matte, svenska och engelska) anser i högre utsträckning än övriga lärare att betygsättningen är korrekt.
Att otillbörliga påtryckningar mot betygsättande lärare är så pass vanligt förekommande är oacceptabelt. Det är dags att vi bestämmer oss för att ha en bra skola där elevernas goda kunskaper ger dem höga betyg och inte en skola där elever går ut med allt sämre kunskaper men allt högre betyg.
Kampen om eleverna har med stor sannolikhet varit en bidragande faktor till den betygsinflation som vi har kunnat se sedan minst ett decennium tillbaka. I denna kamp förväntas alla anställda att bidra. Lärarnas Riksförbund tar ständigt emot medlemmars skildringar av hur man förväntas vara en god ambassadör för sin skola, hur man som lärare måste sätta höga betyg eller hur man som studie- och yrkesvägledare ska förmå elever att välja vissa skolor.
Vi lärare måste förvisso bli bättre på att stå upp för att det ska vara våra professionella bedömningar som ska ligga till grund för betygssättningen, och inte vika oss för påtryckningar från andra. Vi kan inte bara peka finger åt andra, utan också ta vårt ansvar för en rättvisande betygssättning. Detta förutsätter också att det finns rektorer som har erfarenhet av betygsättning och som kan stå upp för de lärare som står på sig.
För de föräldrar och elever som ifrågasätter en lärares betygsättning kan det vara rimligt att det finns en möjlighet att få detta prövat, genom att eleven får göra en omprövning av kursen eller ämnet för en annan i ämnet legitimerad lärare.
Samtidigt upplever många lärare att dagens system är riggat för att skapa ett enormt tryck på dem, vilket gör att man känner sig mycket utsatt från flera håll. Det är därför viktigt att göra något åt de drivkrafter som ligger bakom betygsinflationen. Det var de stora kommunaliserings-, valfrihets- och friskolereformerna från början av 1990-talet som skapade den marknad som i dag driver på betygsinflationen. Därför är det rimligt att dessa stora reformer nu ses över samlat. Det är då viktigt att man inte bara utvärderar reformerna, utan att man också i direktiven har med ett tydligt uppdrag att lämna förslag på hur systemet kan minska de ekonomiska drivkrafter hos rektorer, friskoleledningar och andra att bidra till denna allvarliga betygsinflation.
Men det är också viktigt att återupprätta respekten för lärarnas professionalism, med ansvar och behörighet att sätta betyg självständigt. Föräldrar och skolledning måste hålla armlängds avstånd till betygssättningen. Endast då kan vi komma bort från den otillbörliga påverkan som leder till den skadliga betygsinflationen.
För att möjliggöra en princip om armlängds avstånd, vore det intressant att pröva en lagstiftad anmälningsskyldighet för lärare. Den skulle kunna bygga på samma principer som Lex Maria inom vården, för att stärka anställdas rätt att anmäla fall då man blir beordrad eller uppmanad att göra brott på sin profession. Då skulle många rektorer – och kanske även föräldrar – dra sig för att försöka påverka lärare att sätta högre betyg.
Mottagare av en sådan anmälan behöver i så fall vara en oberoende, ombudsmannaliknande instans. Kanske en Betygsombudsman som knyts till Skolinspektionen?
Undersökningen visar också att elever är mer benägna att försöka övertala sina lärare att sätta ett högre betyg i övriga teoretiska ämnen än i de ämnen som är kopplade till nationella prov.
Det är därför uppenbart att det behövs nationella prov i fler ämnen än i dag, samt att dessa skall genomföras varje år. Fler nationella prov förutsätter dock att dessa centralrättas, så att en sådan förändring inte leder till ökad administrativ börda för lärarna.
Genom en tydligare styrning från ett nytt och modernt statligt huvudmannaskap för den svenska skolan, en översyn över också valfrihets- och friskolereformernas effekter på betygsinflationen, centralrättade nationella prov i fler ämnen, och insatser för att stärka lärarnas självständighet när det gäller betygssättningen kan vi stärka tilltron till betygssystemet. Först då kan vi bygga en skola som har höga ambitioner när det gäller kunskapsnivåer, och höga krav på lärare att självständigt och professionellt sätta rättvisande betyg.
Metta Fjelkner, ordförande Lärarnas Riksförbund