DN Debatt

”Religionen bidrar inte till ett bättre samhälle”

Religiösa symboler för kristendom, islam, judendom och hinduism . ”De stora världsreligionerna hävdar ofta att de bidrar till skapa en god, ansvarsfull och medmänsklig etik i samhället”, skriver Bo Rothstein.
Religiösa symboler för kristendom, islam, judendom och hinduism . ”De stora världsreligionerna hävdar ofta att de bidrar till skapa en god, ansvarsfull och medmänsklig etik i samhället”, skriver Bo Rothstein. Foto: TT/Alamy

Statistiken ger svar. Stämmer det att vi får ett bättre samhälle om fler människor utövar och praktiserar religion, så som de stora religiösa samfunden påstår? Tack vare nya omfattande data kan vi i dag besvara frågan – och svaret är nej. Människor i religiösa länder litar mindre på varandra, och korruptionen är högre, skriver Bo Rothstein.

En av de mest överraskande förändringarna både i Sverige och globalt är religionens stärkta ställning i politiken. Jämför vi läget nu med vad som gällde runt 1990 så är förändringarna stora. För tjugofem år sedan var till exempel Israel-Palestinakonflikten i huvudsak en affär mellan sekulära parter. Varken Hamas, Hizbollah eller den religiösa bosättarrörelsen i Israel var då politiska krafter att räkna med. Den ”kristna högern” i USA var en rörelse utan politisk betydelse liksom de många islamistiska våldorganisationer som vi kan se åtskilliga prov på i dag. Även om Sverige i stort sett är förskonat från de mera extrema rörelserna ser vi också här ett ökat religiöst inflytande över politiken. 1991 kom Kristdemokraterna in i riksdagen. Några år senare fick man igenom att en ändring i läroplanen för grundskolan som innebar att skolans verksamhet bland många andra värden också skulle vila på ”kristen tradition” vilket gäller än i dag. Detta innebär att just en specifik religions etik ska premieras och har tillerkänts en särställning i den obligatoriska svenska skolan. Till detta har kommit att vi numera har ett utbildningssystem där även tämligen fundamentalistiskt religiösa friskolor erhåller fullt statsbidrag. Man kan även lägga till att Svenska kyrkan numera agerar som en delvis politisk organisation i många frågor liksom naturligtvis många andra religiösa samfund.

De stora världsreligionerna hävdar ofta att de bidrar till skapa en god, ansvarsfull och medmänsklig etik i samhället. I den gällande svenska läroplanen står det till exempel att den kristna traditionen bidrar till att fostra eleverna till ”rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande”. Sveriges muslimska förbund har i sin vision att man ”arbetar mot främlingsfientlighet och rasdiskriminering och har i dess ställe sått kärlek, respekt och närmande mellan folken”. Katolska kyrkan i Sverige säger att man arbetar för att alla människor ska ha ”rätt till ett värdigt liv; en bra utbildning, en rättvis inkomst som man kan leva på och värdiga arbetsförhållanden”. Judiska församlingen i Stockholm framhåller på sin hemsida vikten av att alla församlingsmedlemmar efter förmåga deltar i arbetet för ”att skapa en bättre värld för allas bästa”.

En fråga är då hur väl religionerna lyckas med sina goda föresatser. Eller annorlunda uttryckt, stämmer det att vi får ett bättre samhälle om fler människor utövar och praktiserar religion? Tack vara tillgången till nya, omfattande och jämförande data kan man i dag faktiskt ge ett någorlunda säkert svar på denna fråga. Det världsledande forskningsprojektet ”World Value Study” samlar sedan början av 1980-talet in regelbundet in surveydata om människors förhållande till religion i ett stort antal länder. I den senaste undersökningen har man ställt frågor till representativa urval av befolkningen i inte mindre ett hundratal länder om detta. Frågorna handlar om i vilken utsträckning personen ifråga uppfattar sig som en religiös person, hur ofta man deltar i gudstjänster, hur betydelsefull man anser att religionens gud(ar) är i ens liv, om man tror på gudomlig kraft, om vederbörande tror på ett liv efter döden och om personen ifråga får tröst och kraft av någon religiös tro. Genom att addera svaren på dessa sex frågor har forskarna skapat ett ”religions- index” för de undersökta länderna som kan sägas mäta den genomsnittliga graden av religiositet i respektive land.

Ett första resultat från denna forskning är att variationen mellan länder i hur religiös befolkningen är visar sig vara mycket stor. Mycket religiösa länder är till exempel utvecklingsländer som Rwanda, Mali och Ghana men även mera utvecklade länder som USA, Polen, Mexiko och Jordanien. Lågt vad gäller religion ligger länder som Kina och Japan samt Sverige, Norge, Frankrike och Danmark.

Tack vare World Value Study och andra liknande projekt har vi numera också tillgång till data som kan sägas mäta den etiska och moraliska halten i olika länder. Ett sådant mått är hur omfattande korruptionen i landet är, ett annat mått är i vilken utsträckning befolkningen anser att man i allmänhet kan ”lita på” andra människor. Båda dessa kan ses som mått på den moraliska standarden i respektive land. Ett tydligt resultat är då att ju mer religiös befolkningen är i ett land, desto högre är i allmänhet korruptionen och desto mindre anses det att ”folk i allmänhet” är att lita på. Och motsatsen gäller då förstås också, ju mer sekulär befolkningen är, desto lägre är korruptionen och desto mer pålitliga anses människor i allmänhet vara. Från detta kan vi alltså slå fast att de ovan nämnda världsreligionerna inte förmått leverera vad de utlovar – samhället får inte en högre etik eller bättre moral ju mer befolkningen utövar religion. Likadan är bilden om vi tittar på mera objektiva mått på mänsklig välfärd såsom spädbarnsdödlighet eller förväntad livslängd. Ju mer religion som utövas desto sämre är som regel värdena på dessa och andra standardmått på mänsklig välfärd.

En given invändning mot detta resonemang har länge varit att människor som lever under svåra förhållanden i sin desperation har större anledning att vända sig till religionen. Denna invändning har emellertid nyligen slagits i spillror av undersökningar från det ekonomiskt välmående USA. När man där jämfört barn som växer upp i religiösa och sekulära familjer visar sig de senare vara mer toleranta, mindre rasistiska, mindre nationalistiska och de löpte mindre risk att hamna i fängelse. Således, även i ett ekonomiskt synnerligen rikt land som USA ser vi denna icke-effekt av religion på etiskt handlande och moral.

Jag tvivlar inte för en sekund på att många religiösa människor finner stor glädje och förtröstan i sin tro. Jag har inte någon ambition alls att försöka övertyga religiösa människor om att de skall upphöra med att tro eller sin religionsutövning. Men som mycket annat av livets goda gör sig religionsutövning noga sett bäst när den förbehålls privatlivet. Argumentet att samhället blir mera etiskt och moraliskt högstående eller att vi får mera mänsklig välfärd om vi utövar mer religion eller för in mer religion i politiken visar sig helt sakna bäring.