Sven-Bernhard Fast, Caroline Krook, Peter Weiderud och Karin Wiborn hävdar på DN Debatt (23/7) att religionsfriheten i Sverige utmanas av en ”besvärlig allians mellan rasism, okunnighet om religion och ett ängsligt värnande om svenska lösningar”. Lagstiftningen är, enligt skribenterna, präglad av en sekulariserad kristendom som diskriminerar judar, muslimer och andra grupper med ”avvikande religiösa och kulturella beteenden”.
Fast, Krook, Weiderud och Wiborn tar som exempel förbudet mot religiös slakt, ”vilket försvårar livet för judar och muslimer”, och att troende muslimer nekas religiöst motiverad klädedräkt på arbetsplatser. Att söndagen och inte fredagen är den sedvanliga ledighetsdagen i Sverige, medan jul och påsk, men inte ramadan, erkänns som helger blir för författarna ytterligare exempel på hur det svenska samhället anpassats efter kristen tradition, medan muslimer stängts ute. Lösningen för dem formuleras i en princip om ”största möjliga frihet för varje religiös människa att leva ut sin religion och tradition, så länge det inte kränker någon annan”.
På vilket sätt är denna frihetsprincip hotad i Sverige? Vem är det som hindrar någon att utöva sin tro?
Författarna verkar mena att förbud mot kosher- eller halalslakt skulle utgöra ett ingrepp i religionsfriheten. Men att äta kött är i sig inte en del av religionsutövningen för judar eller muslimer. Det finns många fromma judar och muslimer som över huvud taget inte äter kött, utan att för den skull komma i konflikt med sin religion. Inte heller är det så att lagen tvingar någon att mot sin vilja äta kött som är slaktat på ett sätt som strider mot en religiös tradition. Vill man inte äta kött, så slipper man.
Sakfrågan är förstås om religiösa slaktmetoder är förenliga med djurskyddsintressen. Men om de inte är det, så varför skulle sådana metoder bli accepterade bara för att de kommer med en religiös motivering? (Författarnas frihetsprincip utesluter ju att någon utsätts för kränkning, och det måste väl inkludera djuren också?)
Artikelförfattarna går i gång på att söndagen, julen och påsken, men inte fredagen och ramadan, är ”röda dagar”. Detta är diskriminering av muslimer, menar de.
En svensk almanacka är förvisso ett historiskt och kulturellt dokument, och som sådant inte neutralt. Veckodagarnas namn är hämtade ur den fornnordiska religionen (anser författarna att asatroende är särskilt gynnade?) och kristendomen har levererat flertalet av våra helgdagar. Men vems rättigheter kränks av detta? Det är inte förbjudet att arbeta på dessa helgdagar och ingen förbjuds heller att högtidlighålla andra dagar. Men, menar författarna, den som vill fira andra dagar än de som anges i den svenska almanackan är missgynnad i förhållande till majoritetskulturens medlemmar. Ja, så är det ofta att tillhöra en minoritet oavsett dess karaktär – men är det en orättvisa?
Den som avskyr sportevenemang och hellre vill fördjupa sig i egyptologi kan ha anledning att känna sig missgynnad av utbudet i tv och tidningar. Den som väljer att bo i den så kallade glesbygden får räkna med sämre service och mer begränsat utbud än den som bor i en större tätort. Den som vill äta med pinnar kommer att känna sig missgynnad av utbudet av bestick på flertalet svenska restauranger. Orättvisor? Inte så länge ingen tvingas in i en situation som strider mot hennes övertygelse, eller på annat sätt berövas något som hon har rätt till.
Vi har en rätt att slippa delta i andras helgfirande, men vi har inte en rätt till en helglagstiftning som speglar just våra övertygelser. Vi får fira vad vi vill, men andra ska inte behöva medverka till vårt firande.
Artikelförfattarna vill uppenbarligen att samhället ska tvingas anpassa sig till religiösa normer. De uttrycker stöd för den så kallade handskakningsdomen, som gjorde gällande att en muslimsk man som vägrat skaka hand med en kvinnlig chef och därefter fråntagits arbetsmarknadsersättning därmed hade utsatts för diskriminering. Enligt författarnas tolkning av religionsfrihet ska den troende inte behöva kompromissa när det gäller klädval och hälsningsformer, utan i stället är det arbetsgivaren som ska tvingas böja sig för religiöst motiverade krav.
Från att plädera för friheten för troende att utöva sin religion (som ingen ifrågasätter) glider man över till att hävda de troendes rätt att tvinga omgivningen att anpassa sig till deras tro. De vill att religion ska vara en grund för särskilda rättigheter. Mycket riktigt ogillar Fast, Krook, Weiderud och Wiborn också den sekulära tanken att se religion som en privatsak. De vill slå ett slag för ”en insikt om att riter, kulturell identitet och socialetik inte låter sig begränsas till den privata sfären”.
Men att religion i sekulära samhällen betraktas som en privatsak betyder inte att man anser religion vara socialt oväsentlig. Tvärtom handlar det om att man inser religionens förmåga att slita sönder samhällen i oförsonliga strider, och att det därför, av ren social självbevarelsedrift, är bäst att hålla religiösa föreställningar borta från politik och lag. Lika lite som de troende ska tvingas ge upp sina övertygelser, lika lite ska de troende kunna tvinga på omgivningen dessa övertygelser. Religionsfriheten ska därför också förstås som en rätt att slippa rätta sig efter religiösa påbud – på arbetsplatsen, i det offentliga rummet, i konst, filosofi och vetenskap. Det är denna sida av religionsfriheten som författarna försåtligt undergräver genom att framställa religionsutövare som offer bara för att omvärlden inte anpassar sig till deras övertygelser.
Författarna skriver att religionen uttrycker ”samhälleliga frågor som fordrar ett politiskt förhållningssätt” och menar att detta förhållningssätt ska ge mer utrymme åt religiösa normer och värderingar. Oroande i detta sammanhang är formuleringen om att ”katolska kyrkan ... har i dag en minister i regeringen”. Är det så författarna ser på samspelet politik – religion? Att det är sekter och samfund, inte medborgarnas politiska preferenser som ska representeras?
Trots försöken att framställa religionen som marginaliserad och undanträngd vittnar författarnas inlägg snarast om en offensiv ambition att låta religiös tro diktera rättigheter och skyldigheter. Detta är något som alla frihetligt sinnade medborgare bör ta på största allvar.
Per Bauhn
professor i praktisk filosofi, Linnéuniversitetet
Dilsa Demirbag-Sten
författare och debattör