Det svenska skyddet för meddelare är unikt och ovärderligt men har oförtjänt gott rykte. Meddelarskyddet ska göra det möjligt för offentligt anställda tjänstemän att med bevarad anonymitet lämna uppgifter för publicering. Genom förbudet för myndigheterna att agera ”rörmokare” och straffa uppgiftslämnare samt tystnadsplikt för dem som tar emot information ska icke önskade effekter av sekretessreglerna pareras.
Förbudet mot efterforskning och repressalier samt tystnadsplikten är grundlagsfästa. Tillsammans med anskaffarfriheten och ensamansvaret utgör reglerna i tryckfrihetsförordningen ett finmaskigt nät som möjliggör ”den fortgående självrannsakan, varav ett samhälle är i behov”, som det uttrycks i 1912 års tryckfrihetsbetänkande.
Trots dess förträfflighet finns det en överdriven tilltro till det svenska källskyddet. Det gäller politiker, till exempel Morgan Johansson (S) på DN Debatt 14/8 och Camilla Lindberg (FP), Computer Sweden 30/8. Tron att skyddet ger ett fribrev för läckage av i det närmaste vad som helst, till vem som helst, hur som helst tar sig också uttryck i en överdriven rädsla för det enligt andra EU-länder obegripliga svenska påfundet att tjänstemän tillåts läcka hemligheter.
Journalister använder många gånger meddelarskyddet alltför svepande.
I fallet Wikileaks kan man tala om rena bondfångeriet. Att det skett av okunskap gör inte agerandet ursäktligt. Wikileaks flyttade sitt material från dataservrar i USA till servrar i Sverige 2007 för att få svenskt källskydd. Wikileaks grundare, Julian Assange, har beskrivit Sverige som en tillflyktsort för den nya tidens flyktingar, journalister och publicister vars frihet inskränkts i hemländerna.
Utan ett utgivningsbevis och en utgivare med hemvist i Sverige kan något meddelarskydd överhuvudtaget inte komma ifråga. Wikileaks lovade mer än det svenska systemet kan hålla.
Men även om Wikileaks grundare Julian Assange får hemvist i Sverige och beviljas utgivningsbevis för verksamheten är det ingen garanti för att framtida meddelare skyddas.
För det första behöver det påpekas att hur mycket skydd Wikileaks uppgiftslämnare än får i Sverige och hur noggrant än Wikileaks följer grundlagens bestämmelser är det inget som hindrar att amerikanska myndigheter letar reda på källan och tystar den. Att de inte får agera på svenskt territorium, till exempel beslagta datorer, må försvåra men gör nödvändigtvis inte uppgiften omöjlig.
Svenska myndigheter torde heller inte få bistå för att avslöja läckan. Omfattas en webbplats av yttrandefrihetsgrundlagen skulle det strida mot svenska rättsprinciper att ge handräckning. Även om den utländska myndigheten trycker på genom sin regering för att utverka hjälp, skulle propåerna förhoppningsvis avvisas av den svenska regeringen. Vilket har skett i flera fall.
Men en framställan om hjälp till svenska myndigheter eller den svenska regeringen skulle bli svår att säga nej till om det brott USA vill ha hjälp med att utreda skulle utgöra ett brott även i Sverige. Det torde gälla i synnerhet om det har kopplingar till Afghanistan där bägge länderna har trupper och ett gemensamt intressen av att känslig information inte läcker ut. Det skulle förvåna om sådana trevare inte framförts.
Skyddet för den som lämnar meddelanden till en grundlagsskyddad verksamhet är inte oändligt. Undantagen finns angivna i tryckfrihetsförordningen (7 kap. 3 §). Utöver spioneri görs undantag från meddelarskyddet även för utlämnande av dokument med sekretessbelagda uppgifter samt uppgifter som omges med den strängaste formen av sekretess.
Anta att Wikileaks haft ett giltigt utgivningsbevis och utgivare när de amerikanska krigsdagböckerna publicerades. I USA är dagböckerna hemliga och ett brott har begåtts där. Motsvarande svenska dokument, som självklart existerar, är hemliga och sekretessen skulle sannolikt klara en domstolsprövning åtminstone så länge svensk trupp är kvar i Afghanistan.
Ett utlämnande av dessa dokument skulle innebära att meddelarskyddet bryts. Sannolikt skulle även utlämnande av enstaka känsliga uppgifter ur de svenska krigsdagböckerna räcka för att bryta igenom meddelarskyddet.
När Säpo, FRA och övriga rörmokare hittat läckan skulle åklagare i de fall det handlar om svenska dokument kunna hävda att uppgifterna ”rör förhållanden av stor betydelse” för rikets säkerhet eller försvar. Och därmed kunna åtala dem som befattat sig med dokumenten för grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Såväl meddelaren som journalisten och utgivaren skulle kunna åtalas.
Handlar det om motsvarande hemliga dokument hos en utländsk makt – till exempel USA – som är på drift skulle svenska myndigheter få svårt att säga nej till att bistå i efterforskandet av källan.
I bägge fallen skulle svenska myndigheter, i vissa fall efter domstolsbeslut eller regeringsbeslut, kunna tillgripa hela arsenalen av tvångsmedel, till exempel beslagta datorer, göra husrannsakan hos såväl utgivare som andra misstänkta, bugga, sätta in hemlig teleavlyssning och kameraövervakning och signalspana.
Meddelarskyddet gäller heller inte för meddelare om han eller hon använder sig av en mellanhand för att överlämna uppgifterna till någon som representerar exempelvis en tidningsredaktion. Personer i till exempel ett privat bevaknings- eller säkerhetsföretag omfattas inte av skyddet även om företaget arbetar på uppdrag av regeringen.
Det går heller inte att förlita sig på att ett efterforskningsförbud skyddar källan eftersom det endast är myndigheter som är förbjudna att bedriva efterforskning. Det finns exempel på hur svenska journalister avslöjat andra journalisters källor och serverat meddelarens huvud på ett fat. Åtgärderna för att skydda meddelare måste utsträckas för att klara även sådana efterforskningar.
Wikileaks gör stor sak av att de har ett tekniskt system som skyddar uppgiftslämnarnas identitet när de lämnar hemliga uppgifter. Tillåt mig tvivla. Utgångspunkten måste vara att storebror ser allt och att källan och mottagaren träffas när det gäller känsliga uppgifter.
Med ovanstående vill jag inte ha sagt att medierna ska fega och aldrig publicera sekretesskyddade dokument eller uppgifter som skyddas av absolut sekretess. Är publicitetsintresset starkt bör utgivaren vara beredd att ta ett åtal och eventuellt straff. Om uppgifterna är tillräckligt graverande kan publiceringen också förvandla ”brottslingen” till hjälte och de som avslöjas stå med skammen och kanske åtalas för olagligheter.
Utgivaren måste göra sin avvägning och våga tänja på gränserna men alltid ge meddelaren kristallklar information som står sig vid en rättslig prövning så att läckan kan överväga följderna av att uppgifterna blir offentliga och bedöma risken för att få sin identitet röjd.
Allt annat är bondfångeri till förfång för meddelarskyddet och därmed för samhällets fortsatta självrannsakan.
Nils Funcke
yttrande- och tryckfrihetsexpert