Repliker

”Arnstad är en alarmist som skadar sitt eget syfte”

Skribenten Henrik Arnstad har länge och envist hävdat att SD är ett fascistiskt parti. I en debattartikel (DN 21/12) påstår han att modern fascismforskning stöder hans uppfattning. Hos svenska forskare får han inget stöd, skriver författaren Leo Kramár.

Alf W Johansson, Anders Widfeldt, Heléne Lööw, Göran Adamson och Andreas Johansson Heinö har i Forskning & Framsteg (7/12) förklarat varför SD inte är fascistiskt. Anna-Lena Lodenius är av samma uppfattning.

Men Arnstad vet bättre. Om Dick Harrisons uttalande säger han att det saknar vetenskaplig kvalitet och han har tidigare dömt ut historieprofessorerna Kristian Gerners och Klas-Göran Karlssons forskning som ”dålig vetenskap”.

Hur är det då med den internationella forskning han åberopar? Han nämner två brittiska historiker, Roger O Paxton och Kevin Passmore, specialister på fransk extremhöger som har skrivit var sin bok om fascismen men som inte representerar huvudfåran inom fascismforskningen.

Arnstads fascismteori är lånad från britten Roger Griffin. Griffin försöker uttrycka ”fascismens mytiska kärna” i en enda mening: ”en genuint revolutionär, antiliberal, antikonservativ och klassöverskridande ultranationalism vars kärnmyt är nationens pånyttfödelse”. Formeln är ett ”fascistiskt minimum”, ett slags minsta gemensamma nämnare, ett möjligen nödvändigt men inte tillräckligt villkor för alla fascistiska rörelser. De flesta forskare ifrågasätter det meningsfulla i att summera en politisk ideologi i en enda sats och de kritiserar definitionen för att vara för bred och samtidigt uteslutande samt att den inte täcker flera av fascismens fundamentala drag.

Arnstads har påstått att begreppet ultranationalism är centralt i modern fascismforskning och att det råder konsensus om Griffins definition. Men termen ultranationalism används inte av ledande nationalismforskare och Griffin finns inte ens med bland artikelförfattare i nya ”The Oxford Handbook of Fascism”  (2009) där och bara en av 31 forskare delar hans åsikt.

Arnstad har valt en fascismdefinition som passar hans syfte. Hela hans ”moderna fascismforskning” består av Griffin och ett par andra. Han hanterar källorna selektivt och brister i definitioner. När han stämplar SD som fascister övertolkar han Griffins begrepp ultranationalism och pånyttfödelse på ett hårresande sätt och glömmer helt att Griffins kräver att ett fascistiskt parti skall vara revolutionärt, antiliberalt och antikonservativt. De flesta forskare anser att det också måste vara antidemokratiskt och ha som mål en totalitärt och korporativt styrd enpartistat.

Detta är knappast en kostym som passar Jimmie Åkesson men Arnstad räknar med att ingen orkar granska hans källor eller gå till Sverigedemokraternas program och jämföra det med hans tolkning.

Som Dick Harrison har skrivit, är Arnstad en alarmist som skadar sitt eget syfte. SD är ett nationalistiskt, konservativt, xenofobiskt och invandringskritiskt parti som det kan finnas anledning till att kritisera, men det saknar helt uppenbart de attribut som kännetecknar en fascistisk rörelse.