Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Repliker

”Den pedagogiska debatten har kidnappats av politiken”

SLUTREPLIK. Att vilja återupprätta läraren är inte detsamma som nyliberalism. Kritiken mot 90-talets pedagogik har kidnappats av partipolitiken, skriver Jonas Linderoth.

Debatten som följt på mitt inlägg (DN Debatt 25/8) kan ses som ett illustrativt exempel på de problem jag försöker belysa. Den som tar den berättande, visande och instruerande läraren i försvar behängs omedelbart med en rad andra åsikter och diskussionen pressas in i förutbestämda positioner där det saknas nyanser och valmöjligheter vad gäller pedagogiska arbetsformer.

Martin Lackéus replik följer här det klassiska formatet för en sådan "Caligulafiering" där lärarrollen kopplas till den sadistiske läraren Caligula i Alf Sjöbergs film Hets.

Den återupprättelse av den berättande, visande och instruerande läraren som jag står för beskrivs som ett förespråkande av en ”extrempedagogik” som kan kopplas till behaviorismens straff och belöningstänkande. Men instruktion är en mångtusenårig pedagogisk arbetsform och dess olika tillämpningar och utföranden fångas dåligt av denna 1900-talets psykologiska teoribildning.

Min argumentation handlar inte om att gå tillbaka till den äldre sortens skola. Tvärtom borde lärare ges möjligheten att välja den pedagogiska arbetsform som de anser vara mest lämplig för en viss grupp elever givet ett visst innehåll. Och detta utan att de känner sig kringskurna av ideologiska, organisatoriska eller materiella faktorer.

En nyare form av "Caligulafiering" finns såväl hos Lackéus som hos Anders Jakobsson, vilka båda tar för givet att bara för att jag vill återupprätta den instruerande, berättande och visande läraren skulle jag per automatik omfamna nyliberala idéer. Detta färdigfabricerade debattformat ser jag som direkt destruktivt för såväl denna som andra pedagogiska debatter. Det är ett format som sannolikt inneburit en politisk beröringsskräck vilket gör att forskare inte vågar ge sig in i debatten och lämnar lärare ensamma i att driva den välbehövliga kritiken mot pedagogiska arbetsformer såsom "eget arbete".

Den politiska positionering som Lackéeus och Jakobson gör är särskilt olycklig mot bakgrund av den forskning som indikerar att det är de resurssvaga eleverna som är de stora förlorarna på arbetsformer som "eget arbete". Exempelvis menar Monika Vinterek i sin forskningsöversikt Individualisering i ett skolsammanhang att olika former av individualisering, exempelvis är det så att så kallat eget arbete ”tycks accentuera de resurssvaga elevernas utsatthet”. Mot denna bakgrund går det precis lika väl att se kritiken mot 90-talets pedagogiska tidsanda som en vänsterposition.

Även Jan-Olof Hellsten har gjort en läsning av min artikel utifrån färdigstöpta politiska positioner och känner sig manad att upplysa mig om att begreppet flumskolan inte är en nittiotalskonstruktion utan skapades som en tolkning av 1969 års målskrivning. En skolform som låg bakom svenska elevers tätplaceringar på 1980-talet. Jag är helt enig med Hellsten. Det är precis denna skolas kvalitéer vi i Sverige lyckats förstöra. Något jag menar har sin delförklaring i de förändrade undervisningsmönster som följer av LPO 94 och nittiotalets tidsanda.

Jag har aldrig använt begreppet flumskola. Det är den term som brukar användas politiskt för att skuldbelägga 68-rörelsen för skolans problem. Något jag inte gör.

Vad den svenska skolan behöver är en pedagogisk debatt där inte varje argument kidnappas för att passa in på en partipolitisk skala. Tyvärr hindrar inte detta Jakobsson från att ta i med storsläggan. Jakobsson antyder att min argumentation snarare är politisk än vetenskaplig och menar att de senaste årens skolforskning gått mig förbi. Något som verkar ha gått Jakobsson förbi är den hearing avseende Pisa-resultaten som hölls vid Göteborgs Universitet i januari 2014. Här presenterade Jan-Eric Gustafsson sina analyser baserade på en översikt av befintliga studier och lade i sin slutsats fram hypotesen:

”Den kraftiga resultatnedgången 1995 – 2003 är huvudsakligen en effekt av LPO 94, med förändrade undervisningsmönster som huvudförklaring. Hastigheten i förändringen ger stöd för detta /…/.”

Givet Jakobssons kritik kan dock ett förtydligande från min sida vara på sin plats. Jag ser dessa förändrade undervisningsmönster som en av flera faktorer och inte som en ensam förklaring till den svenska skolans resultatfall (i enlighet med Gustafsson, avses det första resultatfallet 95-03). Jag är också helt enig med Jakobsson om att vi måste vända varje sten för att komma tillrätta med problemen.

Det skulle här ligga ett värde i att de utbildningsvetenskapliga forskare och lärarutbildare som (tillsammans med en rad andra aktörer) drev på 90-talets pedagogiska tidsanda (som fortsatte in på 00-talet) öppnade upp för åtminstone en gnutta klädsam självkritik avseende en del av de pedagogiska idéer de lyfte fram.

Sanktionerandet av en lärarroll som skall vara mer av en coach och inspiratör och mindre av en berättare och instruktör har försett de som vill skära ned på resurser i skolan med kraftfulla argument. Kritiken av den instruerande läraren till förmån för arbetsformer som ”eget arbete” passar som handen i handsken för såväl besparingsbenägna kommuner som friskolekoncerner vilka vill göra ett rejält vinstuttag. Instruktion är däremot en dyr pedagogik som förutsätter minutiös planering och att lärare har rejält tilltagen planeringstid.

Det är kanske dags att fråga sig vem som har tjänat på att de lärare som bidrog till svenska elevernas tätplaceringar på 1980-talet fick sin kunskapssyn och sina pedagogiska arbetsformer ifrågasatta. Det är i varje fall inte dagens elever.

DN Debatt. 25 augusti 2016

Debattartikel

Jonas Linderoth, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet:
”Jag ber om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer”

Repliker

Martin Lackéus, doktor i entreprenöriell utbildning, Chalmers Tekniska Högskola:
”Arbetsgivare vill ha mer än kunskap”

Jan-Olof Hellsten, fil dr i pedgogik, fd rektor och lärare i grundskola och gymnasium:
”Flumskolan bakom 80-talets tätplaceringar”

Anders Jakobsson, professor i naturvetenskapernas didaktik vid högskolan i Halmstad och Malmö högskola:
”Linderoths utspel saknar vetenskapligt stöd”

Slutreplik från Jonas Linderoth:
”Den pedagogiska debatten har kidnappats av politiken” 

Nyhetsartiklar

”Han har ingen empiri som stöder det han påstår”

 

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.