Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Repliker

”Det är Sven Hirdman som sprider myter”

Ett svenskt nej till värdlandsavtalet med Nato, något som Sven Hirdman rekommenderar, skulle vara ett rejält bakslag för den regionala solidariteten och en mycket stor framgång för den ryska politiken, skriver Tomas Bertelman, Johan Molander och Sven-Olof Peterson.

Om missförstånd upprepas tillräckligt många gånger kan de komma att framstå som sanning. Vår kollega Sven Hirdman har under de senaste åren med energi och inte utan egen högljuddhet upprepat sina teser om Ryssland och svensk säkerhetspolitik så många gånger – senast på DN Debatt 19/6 – att de riskerar få en patina av etablerad sanning, snarare än att framstå för vad de är: en hårt vinklad och selekterad tolkning av den ryska utvecklingen, av den geopolitiska logiken och av förhållandet mellan små och stora stater. Eftersom denna hirdmanska tolkning alltid lånar tyngd av en referens till hans tjänstgöring som ambassadör i Moskva, vill vi med följande konstateranden markera att man med denna bakgrund också kan nå helt andra slutsatser, uppfattningar som i själva verket är långt mer representativa för pensionerade Moskvaambassadörer än de myter som Sven Hirdman fortsätter att sprida.

Så här är det:

Den nuvarande krisen mellan Ryssland och Väst har sina rötter i Rysslands interna utveckling. Att Ryssland tragiskt nog misslyckades med sin demokratisering och ekonomiska reformagenda på 90-talet har många orsaker, men dessa kan inte lastas på Väst. Den djupast liggande orsaken är helt enkelt att reformkraften inte räckte, och att någon radikal brytning med det förflutna aldrig skedde i den stora sovjetiska stats- och säkerhetsapparaten. De sovjetiska rötterna (auktoritära, nationalistiska och korrupta) var mycket djupare än vad vi förstod på 90-talet.

De senaste 15 årens ryska utveckling har dominerats av president Vladimir Putin som ett uttryck för dessa intressens strävan att återta den politiska kontrollen, åter centralisera Ryssland och i egna syften kontrollera dess ekonomi. De färgade revolutionerna i Ukraina och Georgien, den så kallade arabiska vårens konsekvenser samt inte minst de omfattande protesterna i de större ryska städerna vintern-våren 2011-12 bidrog till att Putins tredje period som president har kommit att accelerera två distinkta processer: den auktoritära mobiliseringen internt och konfrontationen med Väst externt. De båda processerna kompletterar och förstärker varandra, och de tjänar det överordnade syftet att bevara den nuvarande ryska ledningens politiska makt och kontroll över gigantiska ekonomiska resurser. En forcerad militär upprustning samt strypande av självständiga media och oberoende politisk verksamhet hör till denna politik, liksom en skicklig och ihärdig statlig rysk propaganda, vars huvudbudskap är att Ryssland har provocerats och förorättats och har rättmätiga krav att ställa på en revision av den rådande världsordningen. Ryssland förlorade enligt denna version inte det kalla kriget utan kan ta åt sig äran av att ha avskaffat det kommunistiska styret. Felet ligger i stället hos Väst, som har behandlat Ryssland som förlorare och utnyttjat dess svaghet, mer eller mindre som Versailles behandlade det besegrade Tyskland. Så lyder refrängen, med dunkla antydningar om ödesdigra konsekvenser om inte hänsyn visas Rysslands legitima intressen.

Likt de flesta som ägnat många år att studera Ryssland delar vi inte alls den beskrivningen. Rysslands huvudsakliga problem i dag är att landet inte har brutit på något avgörande sätt med sitt sovjetiska förflutna, och att ledningen saknar förmåga och intresse att anpassa sig till demokrati och marknadsekonomi. Kreml avvisar globaliseringen och flyr i stället tillbaka in 1800-talets tankevärld vad gäller geopolitisk logik, kulturkonservatism, återupprättande av intressesfärer och ett försök att skapa en zon runt sina gränser av länder som känner sig otrygga, utsatta och beroende av Moskva. I denna strävan spelar information, pengar och korrupt penetration av öppna samhällen väl så stor roll som militära hot.

Projiceringen av bilden av ett Ryssland som är inringat av fientliga krafter och av ett aggressivt växande Nato och EU fyller en viktig intern legitimerande funktion. Den medvetet odlade hotbilden bidrar till att behålla stödet för en ledning som förtrycker och eliminerar politisk opposition och fria media, som åter förstatligar de stora ryska bolagen och framför allt som genom en galopperande korruption förbehåller den ryska råvaruekonomins vinster för en liten lojal elit. Ryssland är ett av världens mest ojämlika samhällen. Utan fortsatt höga oljepriser kan Kreml inte längre på sikt trygga den lojalitet man tidigare kunnat räkna med på grund av folk fått det bättre. Nu måste lojaliteten säkras på annat sätt. Landets revanschistiska och revisionistiska utrikespolitik har därför mer att göra med de konkreta inrikespolitiska förutsättningarna och med Kremls intressepolitik än med någon diffus månghundraårig tradition, även om den senare utgör en klangbotten för den ryska propagandan. Om denna propaganda, liksom om den närmast exempellösa statliga korruptionen, finns en rik internationell och väl dokumenterad litteratur från de senaste åren. Att Rysslands aggressiva politik mot sina grannar är ett resultat av det interna systemets dysfunktionalitet är närmast ett banalt konstaterande, men det har konsekvenser för säkerheten i vårt närområde. Som ett litet grannland har vi inte råd att önsketänka eller skönmåla eller blunda för de nya riskernas natur.

Men om detta har den före detta Moskvaambassadören förvånansvärt lite att säga. För honom förblir det viktigaste att Sverige i sin säkerhetspolitik inte utmanar eller irriterar Ryssland sådant som det är.

Det är svårt att se några verkliga möjligheter att med nuvarande premisser föra en dialog med Putins Ryssland om en revidering av säkerhetsordningen i Europa. Denna behöver inte revideras utan respekteras. Sannolikt skulle dock inte heller eftergifter och anpassning minska spänningen. Konflikten med Väst fyller helt enkelt en viktig funktion i den nuvarande ryska maktutövningen. Dessvärre måste kanske EU, Sverige och även Nato åter utveckla sin förmåga att hantera en utdragen konfrontation. I den kraftmätning som nu pågår väcker en sådan förmåga respekt och verkar avhållande, medan försöken att se konflikten från motsidans synpunkt och söka efter kompromisser tolkas som svaghet och genererar större aptit.

På motsvarande sätt är det i första hand en demonstrerad militär förmåga genom ökade ekonomiska satsningar och genom övningar – tillsammans med Nato och Nato-länder – som kan verka avhållande inför det ryska militära trycket.

Ett svenskt Nato-medlemskap skulle givetvis inte befria oss från nödvändigheten att satsa mer på försvaret. Det skulle knappast öka risken vi blir angripna, eftersom vi redan i praktiken räknas tillhöra Nato-sidan i en konflikt. Men det skulle sannolikt utlösa en hård rysk kritik, nya hot och motreaktioner (och därmed obehag för svenska politiker). Ett svenskt Nato-medlemskap skulle nämligen vara ett betydande politiskt nederlag för den ryska strategin att söndra och splittra (att ha ’’oberoende’’ grannar). Ett svenskt Natomedlemskap skulle väsentligen underlätta alliansens utlovade hjälp till de baltiska länderna och Polen och därigenom stärka Natos trovärdighet. På omvänt sätt skulle ett svenskt nej till det av regeringen godkända värdlandsavtalet med Nato, något som Sven Hirdman rekommenderar, vara ett rejält bakslag för den regionala solidariteten och en mycket stor framgång för den ryska politiken.

De främsta ryska utrikespolitiska målen i Europa är att undergräva både Natos och EU:s trovärdighet, att splittra och försvaga medlemsländerna och deras sammanhållning och framför allt att skapa en klyfta mellan de europeiska och de transatlantiska medlemmarna. Ett svenskt Natomedlemskap, som skulle göra alliansens åtaganden i Östersjöområdet trovärdiga, skulle därför inte bara stärka säkerheten och stabiliteten i vårt närområde utan också vara en betydande motgång för Rysslands globala strävanden. Det skulle därmed främja flertalet av de överordnade mål om lika rättigheter och alla individers likvärdighet, demokrati, fred och stabilitet och respekt för folkrätten som brukar pryda svenska utrikespolitiska deklarationer, oavsett partifärg.