Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Repliker

”En omställningsfond betyder inte planekonomi”

SLUTREPLIK. Ulf Svahns tycker i sin replik på min artikel (DN Debatt 7/2) inte att en omställningsfond är rätt väg att gå för att skynda på omställningen av transportsektorn. Hans argumentation känner jag inte riktigt igen från mina kontakter med olje- och petroleumindustrin. Det som oftast framförs från denna industri är att staten måste bistå med att skapa en långsiktig marknad och dela den finansiella risken som en övergång från produktion av fossila till förnybara produkter innebär, skriver energiprofessorn Henrik Thunman.

Det är förbryllande hur Ulf Svahns (US) kan likställa en omställningsfond med planekonomi, när hela idén med fonden är att utifrån marknadsmässiga överväganden stödja teknikutveckling. En marknadsanpassad fond bör således snarare påskynda utvecklingen än skapa planmässiga låsningar. Därmed bör den också uppmuntra till att det satsas på de bästa och mest effektiva lösningarna för att undvika risken att samhället låser in sig i fel teknik - vilket verkar vara den risk som Fredrik Wikström pekar på i sin replik.

Att använda pengar från den föreslagna fonden till att låta staten bygga och driftsätta en första (och kanske andra) biodrivmedelsfabrik för att sedan sälja denna borde utgöra en möjlighet att komma runt problematiken kopplat till statsstöd. Det är ganska uppenbart att något måste göras om samhället skall få till investeringar och innovationer inom alternativa drivmedel. I dag finns knappast någon aktör som är villig att åta sig den finansiella risken att bygga den första fabriken om man inte får ett rejält och långsiktigt stöd från staten, vilket staten inte kan ge på grund av statsstödsreglerna. Det är visserligen möjligt att få EU-stöd i form av NER300-programmet, men problemet med detta stöd är att de inte är tillräckligt långsiktigt utan endast ger stöd för de första fem årens produktion. Fem år är den tid det tar för att uppnå full drift och därmed osäkert om NER300 stödet verkligen ger något bidrag till investeringen.

US frågar sig vad som händer om oljepriset stiger. Men vid ett högre oljepris så kommer ju de fossilfria alternativen kunna klara sig på egen hand utan inblandning från staten. I mitt förslag ger brytpriset på råoljan nivån när inblandning från staten sker.

Basen i förslaget är att genom att sätta det pris på råoljan (brytpriset) när de förnybara alternativen ska klara sig på egen hand visar staten vilken nivå som är acceptabel att betala för omställningen. Målsättningen är ju att denna nivå ska definiera marknaden, så att de som satsar på förnybara alternativ kan förutse inom vilka ramar deras investering är lönsam. Skapas ett förtroende för systemet kommer fonden endast initialt behöva bidra till finansieringar av ny infrastruktur (till exempel drivmedelsfabriker eller laddinfrastruktur) för att i händelse av lågt oljepris istället bidra till en grön skatteväxling (till exempel återbetalning i förhållande till körsträcka).

Det kan också vara värt att notera att den positiva utveckling som skett hittills med en ökad inblandning av förnybart bränsle i främst diesel, men även i bensin, är baserad på användning av tallolja och andra vegetabiliska oljor. Dessa kan med en mycket begränsad ekonomisk och teknisk risk raffineras inom befintlig raffinaderiinfrastruktur. Tallolja, som dominerar den svenska marknaden, är en biprodukt från pappersmassatillverkningen motsvarande cirka 2 procent av massan för avverkad barrskog och användes tidigare för att ersatta fossil brännolja och fossila ingredienser i framställning av tvål och rengöringsmedel. Denna framställning är nu till större del fossilbaserad, vilket innebär att den totala klimatnyttan är tveksam även om man naturligtvis inte kan klandra petroleumsektorn för detta.

De volymer som krävs för en omställning till en fossilfri transportsektor, som även inkluderar sjöfart- och flygsektorn, kan inte enbart baseras på biflöden som tallolja, eller vegetabiliska oljor, för vilka de dessutom kan uppstå konflikter med livsmedelsproduktion. Istället måste drivmedel framställas med tekniker som använder biomassa och som på sikt kan fås fram i stora volymer och som i så liten grad som möjligt står i konflikt med andra intressen. Till exempel av restprodukter från skogsbruket (cirka 50 procent av massan för avverkad löv- och barrskog i Sverige, samt från jordbruket i Europa). Dessa tekniker är kopplade till en mycket större risk än de tekniker som används för att uppgradera tallolja och vegetabiliska oljor.

Sammanfattningsvis syftar det förslag jag har inte till att staten ska införa någon planekonomi som Ulf Svahn verkar tro. Tvärtom går förslaget ut på att hitta marknadsmässiga möjligheter där marknaden och staten i dag misslyckas. För detta behövs långsiktiga förutsättningar, så att den finansiella risken kan hanteras. Om förutsättningarna finns kommer investeringarna och med investeringarna kommer innovationer, vilket gör att Sverige kan vara med och konkurrera i en värld som rör sig mot de mål som sattes upp i COP21 mötet i Paris.

DN Debatt. 7 februari 2016

Debattartikel

Henrik Thunman, professor vid och avdelningschef för avdelningen Energiteknik vid Chalmers:
”Ersätt koldioxidskatten med stor omställningsfond”

Repliker

Ulf Svahn, vd Svenska petroleum och biodrivmedelsinstitutet (SPBI):
”Omställningsfond inte rätt väg”

Fredrik Wikström, docent, Miljö- och energisystem, Karlstads universitet:
”Statens miljösubventioner saknar strategisk tanke”

Slutreplik från Henrik Thunman:
”En omställningsfond betyder inte planekonomi” 

Läs fler artiklar på DN Debatt