Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Repliker

”Esaiasson har missförstått representativa demokratin”

REPLIK. Att utmåla den representativa demokratin som ett redskap för folkopinionernas omedelbara förverkligande är att i grunden missförstå dess funktion och blanda ihop det med en annan mer populistisk idé om demokrati. Ironiskt nog riskerar Esaiassons idé om legitimitet göda besvikelse och, ja, just det, legitimitetsproblem, skriver tre professorer.

I sin artikel på DN Debatt (14/2) diskuterar statsvetaren Peter Esaiasson den viktiga frågan om den svenska flyktingpolitikens politiska legitimitet. Tesen Esaiasson driver är att den generösa flyktingpolitiken har varit ett elitprojekt för det politiska etablissemanget (partier, debattörer, akademiker, intresseorganisationer, etcetera) vilket skapat ett legitimitetsproblem då den förda politiken aldrig haft förankring hos medborgarna.

Som stöd för sin slutsats argumenterar Esaiasson att besluten kring flyktingpolitiken inte uppfyllt något av de kriterier för en väl fungerande representativ demokrati som han uppställer. Framförallt menar Esaiasson att politikerna brustit med avseende på kravet att ”politikerna fattar de beslut som de flesta medborgare vill att de ska göra i stunden”. Detta krav visar dock att Esaiasson missförstått själva idén med det representativa demokratiska system vi har i Sverige.

Givetvis kan de politiska partiernas ansträngningar att förklara och förankra flyktingpolitiken kritiseras. Men den huvudsakliga frågan som väcks i artikeln är om det finns skäl att betrakta den förda politiken som ett misslyckande för vårt demokratiska system.

I den direkta demokratin som tillämpades i Aten för 2500 år sedan deltog alla medborgare i besluten och folkopinionen hade på så sätt ett omedelbart genomslag i politiken (vi bortser här ifrån att det bara var en minoritet av Atens invånare som var medborgare). Under dessa omständigheter hade Esaiassons kriterium att politikerna ska fatta de beslut som medborgarna vill ha i stunden passat mycket väl.

Det är praktiskt ogörligt att ha direktdemokrati i stora moderna stater. Den moderna representativa demokratin är en briljant anpassning av den klassiska demokratin till stora politiska entiteter och komplexa beslut där det krävs mycket tid och kompetens för att fatta bra beslut. Ett utmärkande drag för representativ demokrati är att de folkvalda ledamöterna fattar beslut utifrån de värderingar och partiprogram som de blivit valda att förverkliga. Medborgarna har delegerat beslutsfattandet mellan valen till deras folkvalda ledamöter som har resurser och tid att sätta sig in i de beslut som behöver fattas. Dess princip är följaktligen inte att de folkvalda bör fatta beslut som “de flesta medborgare vill att de ska göra i stunden”.

Esaiasson ger exempel på när det politiska etablissemanget gått samman och drivit utvecklingen framför folkopinionen, såsom i frågan om jämställdhet mellan könen och om hbtq-personers rättigheter. Men i jämförelse med flyktingfrågan menar Esaiasson att politikerna i de fallen ”fick rätt” i de flesta medborgares ögon. Trots att besluten var före sin tid så har de med tiden accepteras.

Om vi accepterar kravet att politikerna måste ”få rätt” för att inte legitimiteten ska drabbas så är det givetvis avgörande när de måste få rätt. Esaiasson ger inget tydligt svar på den frågan men jämförelsen med jämställdhet och hbtq-personers rättigheter ger vid handen att det kan få ta tid. Vi befinner oss nu mitt i den största flyktingkrisen i modern tid. Kan vi redan nu veta om medborgarna på längre sikt inte accepterar den generösa flyktingpolitiken? Vi tvivlar på det. Strax innan inbördeskriget i Jugoslavien i början av 1990-talet tycktes folkopinionen förhålla sig skeptisk till mottagandet av flyktingar. Detta förändrades snabbt trots att Sverige då tog emot närmare 100.000 flyktingar. I dag ter sig dåtidens beslut om ett generöst mottagande fullt accepterat.

Den representativa demokratin kan förstås inte leva upp till samma förväntningar på direkt deltagande och lyhördhet som den klassiska demokratin men det är inte alls avsikten. Att utmåla den representativa demokratin som ett redskap för folkopinionernas omedelbara förverkligande är att i grunden missförstå dess funktion och blanda ihop det med en annan mer populistisk idé om demokrati. Ironiskt nog riskerar Esaiassons idé om legitimitet göda besvikelse och, ja, just det, legitimitetsproblem.

DN Debatt. 14 februari 2016

Debattartikel

Peter Esaiasson, professor vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet:
”Eliten satte den demokratiska lyhördheten på undantag”

Repliker

Journalisten Niklas Ekdal svarar på DN:s kultursidor:
Att skylla på en ”elit” är en gåva till politiska populister

Gustaf Arrhenius, professor i filosofi; Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap och
Eva Erman, professor i statsvetenskap:
”Esaiasson har missförstått representativa demokratin” 

Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, svarar på DN:s kultursidor:
Förtroendeklyftan mellan etablissemang och medborgare finns inte

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet:
”Esaiasson ger en starkt förenklad bild av debatten”

Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap, Uppsala universitet:
”Eliten har svikit sin opinionsbildande uppgift”

Olle Wästberg, ordförande i Demokratiutredningen på DN Kultur:
”Svängningen i flyktingpolitik skedde utan samtal”

Slutreplik från Peter Esaiasson:
”Risk att den politiska legitimiteten försvagas” 

 

Läs fler artiklar på DN Debatt.