Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Repliker

”ESO-rapporten om sjukfrånvaron är oanvändbar”

REPLIK. Pathric Hägglund och Per Johansson sammanfattar i en artikel på DN Debatt (16/2) sin ESO-rapport. Jag utgår från att de behärskar sina ämnen nationalekonomi respektive statistik. Hägglund borde dessutom som anställd på Inspektionen för socialförsäkringar veta mycket om sjukfrånvaron. Att döma av DN-artikeln tycks dock kunskaperna om sjukförsäkringen vara mycket rudimentära, skriver utredaren Jan Rydh.

Det är riktigt att sjukfrånvarons variationer inte samvarierar med mått på "ohälsa". Det beror helt enkelt på att dessa mått inte mäter samma sak. Sjukfrånvaro är ett mått på vilka som beviljas ersättning för frånvaro från arbetet på grund av en sjukdom som nedsatt arbetsförmågan. Denna grupp utgörs av har varierat under tid och uppgått till mellan 3-10 procent av befolkningen. Enligt WHO är hälsa "ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom och funktionsnedsättning". Att detta totalmått ens skulle kunna antas samvariera med en mycket mindre grupp som därtill är utplockad på grund av alldeles speciella kriterier är alldeles orimligt.

Gruppen sjukfrånvarande utgörs till två tredjedelar av kvinnor och en tredejedel av män. Sjukfrånvaron i olika yrken varierar mycket, den är exempelvis mer än fem gånger högre bland vårdpersonal än bland militärer och politiker. Denna sjukfrånvaro består också till två tredjedelar av personer med diagnosen psykiska sjukdomar, inte minst stress samt sjukdomar i rörelseorganen. Den är heller inte lika stor på olika arbetsplatser. Det finns gott om arbetsplatser, också inom områden med genomsnittligt hög sjukfrånvaro, där sjukfrånvaron relativt sett är låg eller till och med mycket låg.

Dessa enkla iakttagelser gör att själva tillämpningen av generella analyser på makronivå, som Hägglund och Johansson använder, inte är en lämplig metod om man vill förstå och förklara orsakerna till sjukfrånvaron. Detta hindrar inte att professorerna ibland hittar några guldkorn.

Men de blinda fläckarna är tyvärr sammantaget stora. Artikelförfattarna har fem förslag:

1. Återinför den bortre parentesen! Detta är en besynnerlig tanke. Inte innebär väl ett borttagande av försäkringsskyddet vid en fastställd tidpunkt att människor som saknat arbetsförmåga under lång tid plötsligt genom ett beslut åter blir arbetsföra? Och på vilket sätt blir kostnaden för samhället mindre om de som utförsäkras övergår till a-kassa eller försörjningsstöd. Det är klart att staten kan spara pengar genom att de som är långvarigt sjukskrivna görs fattigare. Men är detta en ”besparing”?

2. Begränsa tidiga insatser! Hur det förslaget sammanhänger med analysen är svårt att se. Det kan vara korrekt om författarna menar att den mesta sjukfrånvaron går över av sig själv inom 20-30 dagar - man blir helt enkelt arbetsför igen efter influensa, eller benbrott etc. Däremot vill jag, i motsats till författarna, hävda att tidiga förbyggande insatser faktiskt är mycket angelägna. Varför inte söka upp de 10-20 procent arbetsplatser som har mycket stor frånvaro och göra interventioner där? Då går frånvaron ner inom 6-12 månader. De flesta arbetsplatser har en normal eller låg frånvaro och kan arbeta vidare utan några nya program och generella åtgärder. Däremot kan arbetsplatser med hög frånvaro lära sig mycket hur man beter sig för att få en låg frånvaro.

3. Författarna vill utan någon särskild analys av läkares sjukskrivning begränsa läkares möjlighet att utfärda underlag för beslut om ersättning, det vill säga det författarna beskriver som "sjukintyg". Analysen varför det skulle vars en sådan "lättsinnighet" från läkare som exempelvis orsakat den stora uppgången av sjukfrånvaro på grund av psykisk sjukdom lyser dock med sin frånvaro.

4. Öka arbetsgivarens drivkrafter är det fjärde förslaget! Där hittar författarna åtminstone delvis rätt. Den typ av åtgärder som föreslås ger dock på kort sikt mindre och långsammare effekt jämfört med vad som redan nu beslutats. Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket skall uppmärksamma de 10-20 procent arbetsgivare som har mycket hög frånvaro och i samarbete med arbetsgivare och fack initiera åtgärder där. Denna strategi ger bättre förutsättningar att skräddarsy insatser som är hållbara och långsiktigt verkningsfulla.

5. Det femte förslaget, om att koppla loss sjukförsäkringen från politiken och politikerna, känns bara obegripligt. Hur skulle politikers inflytande över en utgiftsvolym som uppgår till om några år säkert 50 miljarder kunna minskas? Att begränsa det demokratiska inflytandet kommer knappast att stärka sjukförsäkringens legitimitet. Ett mål om sjukfrånvaron har för övrigt Försäkringskassan redan fått - även om det inte är helt bra utformat.

Jag är inte forskare – däremot har jag utbildning och kunskap och lång erfarenhet som utredare. Jag ser mig som översättare av forskningsresultat för att göra dem begripliga som underlag för praktisk politik. Utifrån denna erfarenhet kan jag inte se den aktuella debattartikeln som underlag för någon praktiskt-politisk åtgärd. Och vad värre är – jag tillåter mig dessutom att tvivla på den vetenskapliga relevansen när det gäller de metoder som Hägglund och Johansson tillämpar.

DN Debatt. 16 februari 2016

Debattartikel

Pathric Hägglund, fil dr i nationalekonomi, Per Johansson, professor i statistik, Uppsala universitet. De är författare till ESO-rapporten Sjukskrivningarnas anatomi:
”Ökande sjukskrivningar beror inte på ökad ohälsa” 

Repliker

Jan Rydh, f d landshövding och utredare, anknuten till Stressrehab vid institutionen för kliniska vetenskaper, Danderyds sjukhus (KI DS):
”ESO-rapporten om sjukfrånvaron är oanvändbar”

Slutreplik från Hägglund och Johansson:
”Ta bort de ideologiska skygglapparna” 


 

Läs fler artiklar på DN Debatt