Repliker

”FP sviker sitt ideologiska ansvar”

Folkpartister har ett ansvar att inte återigen ta principiellt felaktiga beslut som gör världens mest utsatta och förföljda människor ännu otryggare, skriver partistyrelseledamoten Frida Johansson Metso.

Socialminister Bengt Westerberg reste runt i landet och träffade flyktingar. Han var bekymrad, mer än så – han var berörd. Människorna han talade med hade förlorat allt och sett för mycket. De var i trygghet och mådde ändå förfärligt. De tänkte på dem som blivit kvar, drömde mardrömmar och kunde inte fly sina skrämmande minnen. De bad om hjälp. Bengt Westerberg kände att han måste ta ett integrationspolitiskt ansvar. Jag är säker på att Folkpartiets partiledare Jan Björklund har samma ambition som sin företrädare, men de integrationsförslag som han tillsammans med tre andra partirepresentanter lanserar som förslag till Folkpartiets landsmöte i höst är inte hjälpsamma, tvärtom.

Bengt Westerberg, folkpartiledare 1983-1995, träffade flyktingar från krigets Balkan och såg hur de plågades av att deras framtid var oviss – uppehållstillstånden dröjde. Westerberg bestämde sig för att så här får det inte vara. Lidandet framför hans ögon var för stort. Han började driva kravet på att bosnierna som var här skulle få permanenta uppehållstillstånd. Det blev så viktigt för honom att han släppte Folkpartiets motstånd mot visumkrav, att en person som reser in till Sverige ska ha tillstånd att göra det, ett tillstånd som inte beviljas flyktingar. Visumtvång infördes och Folkpartiets hållning var avgörande. Människor stoppades. Hölls kvar i krig. I dag är visumtvång standard och omfattar alla länder människor har anledning att fly ifrån. EU och Sverige har stängt sina lagliga vägar för dem som vill ta sig hit och söka asyl. Beslutet att införa visumtvång slet i Folkpartiet och konstaterades efteråt ha varit principiellt fel – en stor skam för ett parti som annars alltid värnat asylrätten.

Kan vi dra lärdomar av det som hände? Kan vi undgå att göra fler misstag? Vi vet att bosnierna integrerades väl trots att många kom samtidigt. Om det i hög utsträckning berodde på de permanenta uppehållstillstånden kan vi inte säga säkert, men som psykolog som dagligen möter traumatiserade och torterade flyktingar kan jag inte nog understryka hur viktig trygghet, att inte ständigt leva under utvisningshot, är för integrationsprocessen. Därför är det mycket oroande att det just är de permanenta uppehållstillstånden som fyra företrädare för mitt parti, Björklund, Avci, Haddad och Hannah, vill undergräva när de nu föreslår att permanenta uppehållstillstånd ska vara ett undantag. De tycks nu, till skillnad från Westerberg då, inte anse att trygghet är viktigt varken av humanitära eller integrationspolitiska skäl. Förslaget är alls inte lika drastiskt och dödligt som införandet av visumtvång, men det är en tidsmarkör som visar hur principerna om skydd och förståelse för krigsoffer förändrats i Sveriges liberala parti. På 90-talet hade FP insikten att det är svårt att starta om i ett nytt land om du hela tiden oroar dig över din framtid. I dag vet vi att ständig oro starkt bidrar till svår psykisk ohälsa, vilket minskar möjligheterna att integreras. Det berör mig mycket illa att föreställa mig att förslag mitt eget parti lägger kan bidra till att göra att människor som redan gått igenom det värsta bemöts på ett sätt som ökar deras psykiska ohälsa.

Förslaget som presenterades innebär att förutom familjer med minderåriga barn och konventionsflyktingar ska alla andra enbart beviljas tillfälligt uppehållstillstånd de första tre åren. Därefter ska de prövas igen. Hur tidskrävande och kostsam en sådan omprövning skulle vara berör inte de fyra folkpartisterna, det tycks oväsentligt. Rättssäkerhetsaspekten finns inte heller med, hur svårt det kommer vara för Migrationsverket och flyktingen att efter tre år bevisa om individuella skyddsskäl kvarstår. I dag är bevisbördan flyktingens, hon ska visa att hon inte kan återsändas. Kommer det att vara så även i prövningen efter tre år – att flyktingen ska kunna bevisa vilka förövare som finns kvar i det nedbrutna hemlandet eller vad vilka regimer fortfarande tycker är värt att förfölja personer för?

Familjer med barn under 18 år och konventionsflyktingar (de som får asyl på grund av individuell förföljelse utifrån etnicitet, religion, politisk tillhörighet etc) ska undantas enligt förslaget. Men många som flyr världens största konflikter får uppehållstillstånd på asylgrunden ”alternativ skyddsförklaring”, att de riskerar att skadas på grund av väpnad konflikt eller utsättas för tortyr. Syrierna, exempelvis, får oftast inte stanna som konventionsflyktingar, utan som alternativt skyddsbehövande. 2014 fick bara strax över 10 procent av syrierna skydd som konventionsflyktingar. 15 052 syrier skulle, i de fyra folkpartisternas förslag, inte undantas utan få tillfälliga uppehållstillstånd och fortsätta leva i oro för vad som kommer att hända dem. Det är verkligen att enbart leva upp till den minsta graden av ansvar – att ge skydd men inte ge trygghet. Är det rimligt att flyktingar undan blodiga konflikter, efter att de levt här i tre år återsänds till platsen för kriget? Om vi tittar tillbaka i historien, känns det rimligt? För de flesta innebär det att mot sin vilja skickas till ingenting, tillbaka till husruiner, till förövare som inte lagförts, till minnen av fruktansvärd skräck. Flyktingar har dessutom andra rättigheter, som artikelförfattarna glömmer. Rätten till rehabilitering och upprättelse för tortyroffer, exempelvis, är ett ansvar vi tagit i och med att vi skrivit under tortyrkonventionen och inte kan - och inte borde vilja - backa ifrån, och det kan knappast kombineras med utvisningar.

De som inte har småbarn eller är konventionsflyktingar ska dock, enligt debattartikeln i DN, ges permanent uppehållstillstånd om de kan försörja sig. För mig, som dagligen träffar krigsoffer, inte minst illa skadade syrier, skaver detta försök att införa arbetslinjen i uppehållstillstånden även om jag är glad att färre därmed omfattas av hotet om utvisning. Jag är orolig för att det är de som tagit stryk av kriget – de som förlorat kroppsdelar, de som utvecklat svår posttraumatisk stress – som blir de som kommer utvisas efter tre år. För dem är det svårare att få ett arbete, de har svårare att klara av att stå upp för sig själva i asylprocessen – och det är de som framför allt behöver tryggheten i ett permanent uppehållstillstånd för att kunna börja läka.

Debattartikeln innehåller flera andra förslag. I frågan om anhöriginvandring gör folkpartisterna än en gång skillnad på konventionsflyktingar och andra flyktingar - konventionsflyktingar, och barn under 18 år, ska ha fortsatt rätt att återförenas med sina familjer. Det ska utredas om andra flyktingar ska ha samma rätt, och syftet med utredningen måste tolkas som att fler ska kunna avkrävas försörjningsansvar. Varför denna skillnad görs mellan olika juridiska grunder för asyl, snarare än den gemensamma faktorn att människor inte har valt att skiljas från sin familj utan har tvingats lämna sitt hem och slitits från sina nära, framgår inte i artikeln. Anhöriginvandring berör också en migrationspolitisk aspekt. Ingen som har studerat statistiken eller träffat människorna kan blunda för att de flesta anhöriga till flyktingar som kommer hit är flyktingar själva. Syrierna är det tydligaste exemplet – visst inser de fyra folkpartisterna att krav på försörjningsansvar för nyanlända syrier hindrar andra syrier från att komma hit?

För mig, som träffar många syrier vars sårade makar eller barn vägrats återförening, är tanken att begränsa anhöriginvandring helt fel. Det är verkligen inte för lätt att återförenas med sin familj i dag, det är för svårt - ett utökat försörjningsansvar skulle göra det än svårare. Att min absoluta erfarenhet är att personer inte integreras bättre om de kämpar för anhörigas överlevnad gör också att jag har svårt att se detta som ett förslag för förbättrad integration.

Integrationsdebatten handlar numera nästan uteslutande om incitament för att flyktingar ska arbeta. Av dem jag möter under mina arbetsdagar är det inte viljan att försörja sig som fattas utan förutsättningarna. Krig skadar, men få talar om det. De som vill hålla flyktingar ute nämner det inte eftersom en förståelse för vad människor går igenom omöjliggör stängda gränser. Inte heller de som vill försvara asylrätten pratar om det - de vill inte att svenska folket ska uppfatta att integrationsuppdraget är omöjligt för att de som kommer är för skadade för att arbeta. Det är beklagligt att vi inte kan hålla två sanningar i huvudet samtidigt. Många människor är skadade och traumatiserade – men samtidigt starka, driftiga, kompetenta. De vill ta till sig SFI, eftersom de liksom vi andra önskar frihet, självständighet och kontroll över sin situation – men att sitta i skolbänken är svårt för den som är traumatiserad, eftersom minne och koncentration försämras och påträngande bilder av våldtäkten eller mordet på familjen stör. Många vill ta till sig integrationsåtgärderna, men kan inte – ohälsa hindrar dem, är en mur mot integration. Det har gjort mig nedstämd att vår tidigare hälso- och sjukvårdsminister Göran Hägglund (KD) i sin iver att diskutera integrationsfrågor inte lyft detta – det gör mig än mer sorgsen att partikolleger inte gör det. Varför arbeta enbart med incitament snarare än att inse att behoven hos någon som torterats, suttit fängslad, förlorat sin familj och lämnat sitt hem är stora? Jag har ofta upplevt arbetslivets läkande kraft hos mina patienter - hur etablering underlättar hälsa. Därför är arbetslinjen viktig för integrationen. Men jag vet också att rimligt god hälsa är en förutsättning för etablering - och ändå är inte förståelse för traumatiserade en del av den politiska debatten, konsekvenser som påverkar hälsan negativt tas inte upp och vård är inte en del av vår integrationspolitik.

Folkpartister har ett ideologiskt ansvar, och ett historiskt ansvar, att i en tuff politisk situation lära av våra tidigare misstag och inte återigen ta principiellt felaktiga beslut som gör världens mest utsatta och förföljda människor ännu otryggare.