Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Repliker

”Fredspolitik bättre än nervösa krigsförberedelser”

Många i Sverige förordar anslutning till Nato. Men fredspolitik, inte krigsförberedelser, måste vara vårt främsta mål, skriver Lars Lönnback, tidigare UD-tjänsteman.

Inför bullret från öster förordar i dag många i Sverige, senast nu forskaren Wilhelm Agrell i DN (13/9), att Sveriges enda räddning är anslutning till Nato. I flera tidningar har dessutom bedrivits en formlig kampanj i samma riktning. Detta har som bekant också föregåtts av tidigare nära militär samverkan i EU och med Nato, övningar har tillsammans med Nato förekommit minläggning i före detta fredens hav Östersjön och över Norrland har våra flygplan flugit tillsammans med Nato i stora krigsövningar. Vår försvarsminister talar även om ökat samarbete med USA kring försvarsfrågor, ännu ganska oklart vilka.

Det kanske mest långtgående i dessa samarbetsförslag handlar om det så kallade ”Värdlandsavtalet” som skulle innebära långtgående stationerade Nato-trupper och –ledning på Sveriges territorium. Det avtalet skulle om det genomförs innebära direkta risker för vårt land i händelse av krig.

Inom EU samverkar vi visserligen för utvidgade kontakter österut, visserligen kring väsentliga frågor som mänskliga rättigheter och demokrati i östländerna. Hittills har detta av den egensinniga Putin uppfattats som provokationer. Samtidigt talas det om närmare nordiskt samarbete på försvarsområdet, vår utrikesminister talar om fredlig och feministisk utrikespolitik och våra FN-soldater gör insatser i det oroliga Mali. Vi satsar alltjämt på ett svagt FN och tar emot många flyktingar från krisområden. Vi upprätthåller biståndsmålen.

Det inte bara verkar som en motsättning. Just nu har vi en svår obalans mellan ansträngningarna krig och fred.

Detta närmande till Nato, som vår före detta ambassadör i Moskva Sven Hirdman sade nyligen inför ett ABF-seminarium, hotar att kraftigt öka spänningen i vårt närområde och är skadligt för våra säkerhetsintressen. Att vi försöker upprusta vårt försvar är sannerligen nödvändigt efter åtta år av nedrustning, men i dagsläget uppfattas det mera som åtgärder för krig än som fred.

Liknande tankar fördes nyligen fram på DN:s debattsida av två ledande försvarsanalytiker, Linus Hagström och Tom Lundborg vid Försvarshögskolan och UI. ”Nato-medlemskap gör Sverige mindre säkert”, skriver de.

Nej, en tydlig fredspolitik bör vara en ny och bättre inriktning. Det finns mycket att göra!

1 Alldeles nyligen visades i en söndagsintervju i SR P1 med den svensk-italienske FN-diplomaten Staffan di Mestura hur en skicklig och inkännande medlare kan försöka samla goda krafter även i det krigshärjade Syrien. Självklart måste just diplomatin användas på olika sätt. Att FNs vice generalsekreterare Jan Eliasson är en viktig resurs i detta sammanhang är givet.

2 För vårt närområdes fred krävs förstås samtal både på kort och lång sikt med det ryska folket, vårt grannland. Att den självsvåldige Putin försöker stoppa informationskontor och kontaktytor med utlandet och pressfriheten får inte, särskilt i dagens internetburna miljö, hindra fredligt kontakt- och informationsutbyte.

3 Självklart måste samtal mellan oss grannländer åter komma till stånd. Att upphöra med utestängningen av Ryssland från det viktiga G7-samarbetet är bara ett krav. Konkreta uttalanden om vår önskan att bedriva fredspolitiska åtgärder bör ske.

4 Samtidigt bör man genom uttalanden rikta kritik mot alla stormakterna för deras krigspolitik generellt och mot Rysslands politik gentemot Ukraina, pressfriheten och kontaktmöjligheterna mellan civila organisationer.

5 I flera omgångar och för inte så länge sedan har Sverige i samråd med andra länder och folkgrupper gjort upplägg för en fredlig dialogpolitik i konfliktförebyggande syfte. När hotet om konflikt mellan öst och väst både på det militära och på det religiös/kulturella området startades som bekant det internationella projektet ”Euro-islam”, som syftade till ökad kunskap och utbyte mellan våra kulturer, akademier, allmänheter och folkgrupper. Ett konkret resultat var det alltjämt verksamma svenska Dialoginstitutet i Alexandria, som nu har fått en ny chef. En uppföljare till detta finns bland annat i Palmecentret och i Anna Lindh-stiftelsens verksamhet. En förstärkning på dessa och liknande områden är nödvändig och fullt möjlig.

6 Lika väl som det är möjligt att tala till de saudiska kvinnorna och männen om de mänskliga rättigheterna som bryts i landet är det möjligt att, även i ett blodigt inbördeskrig som det i Syrien, tala om för det syriska folket att stöd till den krigiske och odemokratiske presidenten al-Assad inte är hållbart. Det svenska stödet till krigsdrabbade och flyktingar kan kombineras med utbyten för fredliga och långsiktiga samtal mellan syrier och svenskar kring hur ett samhälle kan byggas.

7 Kanske är rentav samtal med det nu framryckande IS en dag också snart en nödvändighet i Irak och Syrien. Men självklart måste krigsbrotten, mördandet utredas och straff utdelas.

Fredspolitik, inte krigsförberedelser, måste vara vårt främsta mål! Avstå från nära samverken i Värdlandsavtalet och från medlemskap i ett Nato, som tidigare medverkat i flertalet misslyckade krig och som knappast har kunnat visa kunskap och förmåga att bedriva långsiktig fredspolitik.

När vi nu nyligen firat 200 år av fred i Sverige bör vi väl ändå kunna åtminstone försöka bedriva just fredspolitik och inte bara nervöst bedriva åtgärder som mest handlar om krig.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Välkommen att kommentera på DN Debatt
Nu kan du kommentera artiklar på DN Debatt via tjänsten Ifrågasätt. Kommentarer ska hålla sig till ämnet och hålla god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer. DN och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort inlägg vi bedömer som olämpliga.