Repliker

”Glöm inte de socioekonomiska sammanhangen”

Hedström och Müller skriver i DN 4e december att Sverigedemokraternas framgångar inte beror på missnöje mot etablerade partier, utan på en ökad främlingsfientlighet. I själva verket finns flera karaktäristika, gemensamma för SD:s sympatisörer, som skulle kunna utgöra en bakomliggande faktor till både antietablissemangs- och främlingsfientliga attityder, skriver Tove Ahlbom, forskare.

Hedström och Müller skriver i DN 4e december att Sverigedemokraternas framgångar inte beror på missnöje mot etablerade partier, utan på en ökad främlingsfientlighet. De hänvisar till sin rapport den rapport som Institute for Analytical Sociology (IAS) vid Linköpings universitet publicerade i fredags (5/12). I rapporten redovisas resultaten av en opinionsundersökning som visar att främlingsfientlighet är mycket mer förekommande bland sverigedemokraternas väljare än vad anti-etablissemangsattityder är hos desamma. Tyvärr mäts respondenternas attityder mot muslimer och utlänningar med en annan metod än deras attityder gentemot det politiska etablissemanget, vilket får mig att ifrågasätta rimligheten i att jämföra de två måtten.

Hedström och Müller drar i sin artikel slutsatsen att det är orimligt att hävda att en röst på Sverigedemokraterna är en röst mot etablissemanget och hävdar istället att en röst på Sverigedemokraterna otvetydigt beror på de röstande individernas främlingsfientlighet. Det finns anledning att önska en djupare analys än Hedström och Müllers, en som åtminstone har ambitionen att förstå orsakerna till Sverigedemokraternas framgångar under det senaste decenniet.

I IAS:s rapport finns ett antal grafer som visar hur Sverigedemokraternas väljares attityder skiljer sig från övriga väljares i fråga om relationer till människor som är muslimer och/eller har utländskt klingande namn. Respondenten får frågan hur de ställer sig till att en fiktiv person med muslimsk tillhörighet och/eller utländskt klingande namn skulle 1) bo granne med dem, 2) vårda deras föräldrar på vårdhem och 3) gifta in sig i deras familj. Rapporten visar att Sverigedemokraterna är mindre positiva till samtliga scenarion än övriga partiers väljare. Vad som däremot inte tas upp i rapporten är att flera av dessa grafer också visar att Sverigedemokraternas väljare även är mindre positiva än övriga partiers väljare till samtliga scenarion, även när den fiktiva personen de tar ställning till är kristen och/eller har ett svenskt klingande namn. Med andra ord, Sverigedemokraternas väljare är inte bara missnöjda med sina muslimska grannar – de är missnöjda med alla sina grannar.

En simpel korstabellsanalys av SOM-institutets data från 2012 stödjer tesen om att främlingsfientligheten inte är det enda som utmärker SD:s väljare. I själva verket finns flera karaktäristika, gemensamma för SD:s sympatisörer, som skulle kunna utgöra en bakomliggande faktor till både antietablissemangs- och främlingsfientliga attityder. De handlar alla om social tillit och klass.

Först och främst är andelen SD-sympatisörer uppväxta i arbetarhem 70 procent – jämfört med övriga partiers väljare där uppväxta i arbetarhem utgör 54 procent. Endast 11 procent av SD-sympatisörerna är uppväxta i tjänstemannahem, jämfört med övriga respondenters 22 procent. 23 procent av SD-sympatisörerna uppger att de klarar sig mycket bra på familjens nuvarande inkomst, motsvarande siffra bland övriga partiers väljare är 33 procent. Bland övriga partiers väljare uppger bara 1,4 procent att de klarar sig mycket dåligt på familjens nuvarande inkomst, 4 procent av Sverigedemokraternas väljare uppger samma sak.

Vidare är tilliten till många samhällsgrupper med stort samhälleligt inflytande lägre hos SD:s väljare än hos övriga väljare. När de blev ombedda att svara på hur stort förtroende de har för arbete utfört av svenska rikspolitiker svarade 37 procent av SD-sympatisörer att de hade ”mycket lite förtroende”. Övriga som svarade likadant var endast 7 procent. Samma trend syns i förtroendet för poliser, journalister och forskare.

När frågan ”I vilken utsträckning går det att lita på människor i allmänhet?” ställdes, ombads respondenten att sätta ett kryss på en elvagradig skala där 0 motsvarade ”Det går inte att lita på människor i allmänhet” och 10 motsvarade ”Det går att lita på människor i allmänhet”. 15 procent av övriga partiers sympatisörer satte sitt kryss någonstans mellan 0 och 5 – medan hela 36 procent av SD-sympatisörerna placerade sig inom detta intervall.

Sammanfattningsvis tenderar individer som sympatiserar mer med Sverigedemokraterna att över huvud taget ha mindre förtroende för människor i sin omgivning – det spelar ingen roll om det är åldringen i mataffären eller forskaren på Chalmers. De är i hög grad uppväxta i arbetarhem, och har i dag en mer prominent känsla av att inte kunna klara sig på sin inkomst än övriga individer i vårt samhälle har.

Om Sverigedemokraternas framgångar beror på ökad betydelse av socioekonomisk klass, i kombination med en minskad mellanmänsklig tillit, vem kan då sägas bära det politiska ansvaret? Oavsett vad man anser om den saken är i alla fall en sak säker: ingen är hjälpt av en analys som enbart kartlägger individers attityder, utan att lägga någon som helst vikt vid de socioekonomiska sammanhang där sådana attityderna kunnat frodas.