Repliker

”Helt olika berättelser kan inte alla vara sanna”

Islam, judendom och kristendom har tre radikalt skilda versioner av vad som hände med Jesus. De stora frågorna behöver diskuteras med större precision, skriver Stefan Gustavsson, generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen.

Tänk om det är så enkelt att var och en blir salig på sin tro, eller som fem präster uttrycker det på DN Debatt 19/8; ”Vågar vi som kyrka högt förkunna att judar, kristna och muslimer vandrar mot samme Gud, var och en på sin väg”.

Givetvis ligger det något positivt i att föra religionsdialog; på så sätt undanröjer vi fördomar och missförstånd. Det har under lång tid varit populärt att tona ner skillnaderna och söka det gemensamma i världens religioner. Det är en behaglig inställning med den positiva målsättningen att undanröja spänningar och konflikter. Men det är också en inställning som tvingar oss att lägga kritiskt tänkande åt sidan och att blunda för faktiska skillnader. Det blir inte längre viktigt att analysera och ta ställning. Hela frågan om sant och falskt läggs därmed åt sidan.

Samtidigt som artikelförfattarna vill sopa sanningsfrågan under mattan hävdar de själva sanningsanspråk angående Gud. De skriver "att vi alla längtar efter att i vår vardag få möta den Gud som är liv”, vilket knappast är sant för en buddhist, som ju inte tror på en personlig Gud.

När det gäller judar, kristna och muslimer delar vi Gamla testamentets utgångspunkt att det finns en personlig Gud som skapat universum, som är involverad i historien och som håller människan ansvarig. Skulle vi inte kunna säga att åtminstone de tre religionerna egentligen har samma trosinnehåll? Den tanken ligger bakom förslaget att Svenska kyrkan skulle öppna sina församlingshem på fredagar så att muslimer utan egen bönelokal kan använda dem.

Problemet är att judendom, kristendom och islam inte bara utgår från tron på en enda Gud, utan också förhåller sig till den historiska personen Jesus från Nasaret – och gör helt oförenliga påståenden angående honom. Med all respekt för den grund som Nathan Söderblom lagt för Svenska kyrkan i dag, så får man anta att Jesus från Nasaret fortfarande är kyrkans hörnsten!

Islam säger att Jesus inte dog. Gud skapade förvirring på avrättningsplatsen och de romerska soldaterna korsfäste av misstag fel person. Jesus själv kom undan – Gud räddade sin profet – och han blev sedan upptagen till himlen.

Judendomen säger att Jesus korsfästes, avrättades och dog. Punkt. Jesus förnedrades i hedningars händer. Hans död i svaghet bevisar att han inte var den segerrike Messias som Gud utlovat i Skrifterna.

Kristen tro säger att Jesus dog och att hans död inte var ett nederlag, men att det var en försonande död. Han dog för våra synder. Det ingick i Guds plan och därför befriade Gud Jesus ur döden och uppväckte honom kroppsligt den tredje dagen, till ett nytt, uppgraderat mänskligt liv.

Vi står alltså inför tre radikalt olika påstående om Jesus:

Islam: Jesus dog inte.

Judendom: Jesus dog men uppväcktes inte.

Kristendom: Jesus dog och uppväcktes från de döda.

Här ställs vi inför ofrånkomliga val. Det går inte att komma undan; alla religioner kan inte vara sanna samtidigt. Vi måste ta ställning.

De första kristna var beredda att ge sitt liv för vittnesbördet om att Jesus var uppväckt från de döda och att han är den enda vägen till Gud – knappast att var och en blev salig på sin Zeustro eller Osiristro.

Den kristna församlingen behöver vakna ur sin Törnrosa-slummer och ta de stora frågorna på allvar. Det finns dramatiska antingen eller att ta ställning till - som frågan om Jesus.

Den religionsrelativism som i dag sprider sig i Svenska Kyrkans är inte bara en intellektuell återvändsgränd, det är en förolämpning mot de kristna i Irak och Syrien som ställs inför kravet på konvertering och som är villiga att ge sitt liv för tron på Jesus Kristus.